Till Chopin, 17 oktober

 

Moll

Det är det ofta när du spelar,
men det passar mig
Jag känner mig hemma i moll 

Det regnar
och jag vill höra det sjunga

Regnet, som är grått och stumt
när man bara ser det falla 

Men som, om vi öppnar fönstret
och lyssnar,
hörs susa, tillra,
snudda vid klanger vi inte visste fanns 

Höra det sjunga i en sällsam tonart
komponerad av vind och vatten
och ett inre tvång

Sånger som lockar fram tankar
klara som kristall
Bilder,
som blir till högländers bubblande svala bäckar
eller till häftiga slagregn på Mallorca 

Det är där du sitter
i en klostercell
och spelar med iskalla fingrar 

Ibland är det,
som om de inte vill släppa taget,
inte bryta kontakten med tangenterna
utan bara stanna upp,
stanna kvar,
hålla fast de där klangerna
som liksom sammanfattar allt,
som slätar ut den här ojämna,
gäckande tiden
vi alla går och dras med 

Det finns tillfällen
då tiden slår blint efter oss,
då vi är starkare än den 

Men fingrarna måste vidare

Väggarna runt pianot kyler, dryper
du hostar
Och George, baronessan,
din beskyddarinna,
vad gör hon?
Hon skriver

Många timmar har gått
sedan hon senast kom in
med den kopp stärkande buljong
du så väl behöver

Min dotter spelar en av dina valser
liksom tusentals döttrar och söner fortfarande gör
Alltid hakar hon upp sig på samma ställe 

Jag suckar tyst,
stänger fönstret
betraktar regnet bara,
hör det inte längre

Dina alltför stora ackord,
alla dessa ben och kors! 

Men hon tränar och gör sitt allra bästa,
det gör de alla

Det måste du förstå, Frederic