En nästan alldeles sann berättelse i midsommartid.
 

  

Hon blev glad när väninnan ringde och bjöd. Hon hade visserligen försäkrat barn, släkt och vänner om att hon skulle föredra att vara ensam över midsommarhelgen men när midsommarafton närmade sig kändes ensamheten lite vemodig, trots allt.

 

”Jag ska laga något gott som du tål”. Så rart att komma ihåg hur hon beklagat sig över sin ”stressmage”!

 

Hon klädde upp sig och den långa svarta kjolen fick duga. Hon behövde ju inte nämna att den var den enda som gick att knäppa ihop i midjan just i dag. Den klarröda jackan passade bra till den. Hon sprejade håret och smetade in lite brunfärg i ansiktet och synade sig i spegeln. Jodå, det fick duga. Inte en dag över sextio! I varje fall i skum belysning och de skulle väl sitta vid stearinljus ute på altanen – om det inte blev regn förstås.

 

Hon ringde efter en taxi. Tre kilometer är ändå tre kilometer och hon hade låtit träningen ligga nere hela våren. I god tid gick hon ut och ställde sig på trottoaren för att vänta på bilen.

 

Den kom och hon hoppade glatt in i baksätet.

 

Chauffören vände sig om, såg vänligt på henne och frågade: ”Är det färdtjänst?”

 

”Nej”, svarade hon kort och kände hur glädjen liksom hakade upp sig.

 

”Ja, jag frågar för att jag måste trycka in rätt på datorn”, sa han.

 

”Jaså”, sa hon.

 

Hon rättade till håret och sa tack detsamma när hon klev ur och chauffören önskade henne en trevlig midsommar.

 

Glädjen kom igång igen med fläderbärsvin och jordgubbar och magen höll sig lugn hela kvällen trots sill och nubbe, rödvin och en kryddstark jättegod gryta. När väninnan stökade med desserten i köket drack hon upp slurken rödvin i glaset och tänkte att det här var nog en av de skönaste midsommaraftnarna på mycket länge.

 

När mörkret var som tätast denna korta sommarnatt ringde hon efter en taxi för att åka hem. Hon fick vänta en stund men när bilen kom gav hon väninnan en kram och tackade för en fin kväll och skyndade sig in i bilen undan störtregnet.

 

Den här taxin hade lite bättre plats för knäna och det var hon tacksam för. Hon fnittrade till lite när hon tänkte på hur mycket rödvin hon druckit och hörde inte riktigt vad chauffören sa.

 

”Hursa?” sa hon.

 

”Är det färdtjänst?”, sa han. ”Jag frågar för jag måste knappa in rätt på datorn,”

 

”Det var då ett väldigt tjat om färdtjänst”, sa hon, lite arg nu. ”Ser jag ut som om jag behöver det?”

 

”Jag ber om ursäkt”, sa chauffören.

 

”För all del”, sa hon.

 

Hon betalade och gav chauffören en tia i dricks. Pensionär, javisst, men en snål sån var hon inte!

 

Hon sprang så lätt hon kunde fram till porten undan regnet. Hon låtsade inte om att hon såg att han tittade efter henne som om han ville kontrollera att hon hade nyckeln med sig.

 

Om det så vore att hon hade glömt nyckeln, vad skulle han ha gjort åt det? Karlar! tänkte hon när dörren slog igen bakom henne.

 

Katten kom jamande emot henne, lite gnällig i tonen, tyckte hon. Hon strök honom över nacken och han lommade in till soffan och kurade ihop sig igen.

 

Hon klädde av sig och tvättade bort brunkrämen ur ansiktet. Medan hon borstade tänderna kom hon på att hon glömt blommorna i fickan. Med tandborsten spretande ut ur munnen och tandkrämslöddret droppande skyndade hon sig ut i hallen och tog upp de sju blomstren. De såg lite ankomna ut nu men nog dög de gott ännu att drömma till!

 

Hon var så upptagen med blommorna och med tandborsten och med dropparna på golvet att hon aldrig märkte att färdtjänstbeviset föll ur fickan och lade sig tillrätta bakom bokhyllan.