Kan du ta med dig en burk ravioli?  

Det prasslade i de torra eklöven under honom där han sprang av och an på skogsstigen. Han hade varit ute ganska länge nu. De där hemma kanske hade glömt vad han gjort vid det här laget? Skulle han våga gå tillbaka?

   Varför skulle han stressa förresten? Han kunde lika gärna njuta av senhöstens matta solstrålar, för snart skulle vintern vara här. På en sten, långt ifrån stigen han förut sprungit på, satte han sig och vände upp ansiktet mot det bländande ljuset. ”Så skönt det var”, tänkte han, ”så skönt att bara sitta, glömma tid och rum och bara njuta”. Han kunde inte minnas när han suttit så här senast. Kanske hade han aldrig gjort det…

   Det fanns ju alltid så mycket att syssla med. Alltid så mycket han skulle göra. Det var som om dagarna flög iväg och ibland tyckte han att veckor kändes som dagar, timmar som minuter. Faktiskt nästan månader som veckor och decennium som år också. Han suckade tungt. Jo, så var det faktiskt. Tiden gick alldeles för fort och han kände sig plötsligt gammal, alldeles för gammal.

   Han hade bott i samma hus i hela sitt liv. Det var inte så att han haft det dåligt, nej hans liv hade varit helt okej. Ändå - han saknade lite spänning, att det någon gång hände något oväntat. Grannen, som hette Sture, hade ett helt annat liv. Sture var med i jaktlaget och ibland kände han sig lite avundsjuk på det. Det verkade så spännande att vara på jakt. Visserligen tyckte han synd om hjortarna, hararna och älgarna som låg där på traktorvagnen då jaktlaget återvände från sina lyckade jaktpass, men ändå! Det skulle vara så roligt om det någon enda gång hände något nytt, något han inte varit med om förut. Han kunde aldrig ana att detta något skulle hända så snart han kom hem.

   Skamsen för vad han gjort innan han sprungit in i skogen smög han hem. Det var då han närmade sig ytterdörren som han hörde en röst:

”Där är du ju äntligen! Kom nu. Du ska få något att äta som du aldrig fått förr, du måste vara hungrig. Dagstidningen var väl inte så mättande kan jag tro”, sade frun i huset innan hon vände sig in mot köket och ropade:

”Älskling! Kan du ta med dig en burk ravioli ut? Han har kommit tillbaka nu - och hundmaten tog slut igår!”

/ Gittan den 26 februari 2009

 

Och tåget tuffade vidare mot Stockholm…

 

Som små vattendroppar fanns de där vid hennes hårfäste och gjorde luggens blonda slingor mörka. Hastigt drog hon vänster hand över pannan. Den blev alldeles våt. Det skulle bli Evas första tågresa på många år och hon var ordentligt nervös. Att behöva trängas med en massa folk på en så liten yta gjorde henne skräckslagen. Hon kunde ju faktiskt antastas av någon oförskämd herre, hon kunde bli bestulen – ja, så mycket skulle kunna hända. I fjärran hördes tågvisslan och hon kunde ana det rytmiska puffandet från loket som närmade sig. Människor började samlas på perrongen, och då tåget rullade in på stationen var där säkert uppemot femtio väntande resenärer.

”Tack och lov”, tänkte hon lättat en stund senare då hon satt på sin plats. ”Tack och lov. Jag klarade det så här långt.”

Hon andades in ett djupt, lugnande andetag och blåste sedan sakta ut luften ur lungorna medan tåget tuffade ut från stationen.

    Snart hörde hon konduktören komma gående. ”Nypåstigna”, sade han med myndig stämma och hon började fumligt leta efter biljetten i kappfickan och räckte fram den till honom. Han tittade slarvigt på den lilla pappersbiten, klippte den sedan med tången han fiskat upp ur sin byxficka för att sedan lämna tillbaka den med ett ”tackar!”. Då han gick vidare genom tåget imponerades Eva av hans skickliga förmåga att parera de intensiva krängningarna. Snart försvann han in i nästa vagn och hon tittade ut genom fönstret. De hade lämnat bebyggelsen och ljuset där utanför bländade henne. ”Så vackert landskapet är här”, tänkte hon. Där var kor på ängarna och får i hagarna. Solen sken rakt på hennes ansikte och hon fick kisa för att se klart.

   

”Kaffe! Kaffe någon?”

Hon måste ha somnat, för då hon tittade upp hade en halvtimma förflutit sedan avgången från Centralen. Konduktören fyllde just upp en kopp med kaffe för att sedan räcka fram den till den gamla damen framför henne. Då Eva kände den aromatiska doften, kunde hon inte annat än att tacksamt ta emot en kopp hon också. Att konduktören trots krängningarna lyckades få kaffet att hamna i den lilla koppen istället för i knäet på henne, gjorde att hon blev ännu mer imponerad än innan.

Kaffet var gott och snart var koppen tom. Hon tänkte: ”Måtte jag inte bli kissnödig nu! Jag kommer aldrig att kunna hålla balansen i det krängande tåget ända fram till toaletten…”

Snart gjorde dock kaffet sig påmint. Hon var helt enkelt tvungen att ta sig till toaletten längst fram i kupén. Försiktigt reste hon sig och med blicken fäst på en punkt långt fram, gav hon sig ut på den vingliga färden. Koncentrerad tog hon ett stadigt tag i varje ryggstöd medan hon steg för steg närmade sig dörren med den lilla skylten på. Hon var nästan framme då tåget häftigt krängde till – och hon hamnade i knäet på en man, en riktig stilig sådan. Hon kände hur färgen steg i hennes ansikte och hur hon måste se ut som en väldigt mogen tomat. Mumlande ett svagt ”förlåt mig” reste hon sig så snabbt hon kunde för att sedan vingla vidare mot sitt mål, den nu ännu mer behövda toaletten.

När hon så gjort det hon gått dit för att göra, stod hon länge och skvätte kallt vatten i ansiktet. Efter en stund började hon känna igen sitt normalfärgade ansikte i den immiga spegeln och öppnade försiktigt dörren. Utanför stod en lång rad nödiga resenärer. Hon hade visst varit på toa lite väl länge…

Nu var det dags för henne att försöka att ta sig tillbaka till sin plats. Ett steg, två steg. ”Det går ju bra det här”, hann hon tänka innan tåget kraftigt krängde till igen - och hon hamnade återigen i knäet på någon. Hade hon varit röd i ansiktet förut, var det ingenting mot det hon blev nu, för givetvis hade hon hamnat i samma mans knä igen. Den här gången hade han dessutom en portfölj i knäet. Hon hade aldrig någonsin varit med om något så pinsamt. Snabbt mumlade hon något ohörbart, reste sig sedan upp och en stund senare satt hon på sin plats igen. Hela den resterande resan satt hon och stirrade ut genom fönstret.

    I Gävle klev hon lättad av. Evas kusin Maria fyllde år och på kvällen tänkte de fira hennes födelsedag ordentligt med ett restaurangbesök för att sedan fortsätta till det populäraste dansstället i staden. Kvällen blev riktigt lyckad och de fick båda dansa nästan hela tiden. Mitt i en bugg tappade hon plötsligt balansen och ramlade – i knäet på en man som satt vid ett bord alldeles intill dansbanan. Snabbt reste hon sig upp och skulle precis be om ursäkt då hon fullständigt tappade talförmågan, för mannen hon hamnat i knäet på var samma man som hon, inte en utan två gånger, dunsat ner på under tågresan. Hans glittrande ögon såg roat på henne, och hon fullkomligt smälte.

   

Två dagar senare satt hon på tåget igen. Bredvid henne satt Erik - och hon var inte det minsta nervös när tåget tuffade söderut mot Stockholm…

 

Gittan

3 februari 2009

 

 

Älskade Agne

 

Älskade Agne!

Jag saknar dig så mycket.

Två år var du min.

Första gången jag såg dig

var på hösten -76

 

Tillsammans med dig

var jag i söder och norr.

Du följde med mig

som den trogna vän du var,

alltid lika pålitlig.

 

Du tog mig uppför

med envishet och styrka

nerför – utan broms

Färglösa, gamla Agne.

Kära gamla Amazon!

 

Januari 2009