Enkel Linköping - Flemingsberg.

Jag skakade på mig, nästan som en hund och andades djupt några gånger. Jag
tror inte katter skakar på sig så ofta, de slickar sig nog rena, när de
behöver bli av med något i pälsen.

Tåget som jag stigit av i Flemingsberg, ett X2000,
försvann. En grå orm som ringlade mellan bergväggar och höghus in mot
Stockholms Central. Jag skulle fortsätta med pendeln till Tumba och så åka
buss därifrån ytterligare ett stycke. Vad jag skulle göra söder om Tumba?
Sånt där som farmödrar och mormödrar gör. Passar barn, leker med dom, pussar
på dom, läser sagor för dom, njuter av dom och tröttar ut sig så alldeles
förfärligt på dom.

Jag funderade över resan jag hittills gjort. Den var inte så lång och
egentligen inte så märkvärdig. Men ändå. Jag tar det från början.

Jag var ute i sista minuten som vanligt.

- När går det nåt tåg till Stockholm, frågade jag i biljettluckan på
Linköpings Resecentrum, jag vill gå av i Flemingsberg? Om en kvart? Jag tar
en enkel biljett! Tackar! Hundralapparna i plånboken försvann. Jag sprallade
iväg till perrongen, kollade numren på biljetten, både på vagn och plats.
När tåget kom och dörrarna öppnades kunde jag gå rakt in och till höger.
Allt var som serverat, så otroligt bekvämt. Det var en liten kupé med bara
ett tiotal platser. Och ensam var jag. Det var bara att sätta sig tillrätta
och njuta.

Men kupédörren öppnades förstås och ett ungt par kom in. De hade
fönsterplatserna bredvid mig. Ett så trevligt par, de hälsade försynt på mig
och fortsatte i samma anda att prata med en katt, en liten gullig en, men i
alla fall, en katt som låg i en bur i grabbens knä. Jag förstod att det var
kattens första tågresa och de månade verkligen om den. Jag lät dem hållas
utan att visa mig intresserad. Jag funderade på hur det skulle bli i veckan
som kom och ertappade mig med att sitta och le.

Kupédörren öppnades igen och en medelålders kvinna kom instånkandes med en
stor shoppingväska. Jag var tvungen att titta två gånger, för i väskan var
en bur med en katt i. Inte en liten kattunge utan en vuxen katt med alldeles
ljusblå ögon, en beige katt med bruna skiftningar. Kvinnan satte sig mitt
emot mig och log urskuldande. Hon svettades ymnigt. Nu kunde jag inte låtsas
ointresserad längre utan frågade lite och böjde mig fram och tittade på
djuren. Luften började kännas tung. Visserligen gillar jag katter, det
påpekar jag alltid när dessa djur är på tapeten, men faktiskt är jag
allergisk, bara så där lite, så att jag glömmer det mellan varven.

Tåget skulle just glida iväg när tre backpackers med ryggsäckar kom
inrasande. De verkade storvuxna i den lilla kupén. Ryggsäckar och kassar
hamnade ovanpå min resväska i bagageutrymmet. Hur skulle jag få loss den,
for det genom huvudet. Ja ja, det fixar sig, optimisten i mig tittade
förvirrat fram. Gitarrerna tog de med sig till sina platser. I deras
släptåg kom ytterligare en frodig kvinna med en om möjligt ännu större
shoppingväska framför sig. Det började bli trångt i kupén. Det var bara en
plats ledig nu. Jag hade sett i ögonvrån att någon utan något som helst
buraktigt med sig satt bakom mig. Hur den människan hade kommit in var en
gåta. De tre ungdomarna med ryggsäckar pratade ett språk som jag inte kunde
identifiera. Men öster ifrån nånstans kom de.

Den sist inkomna damen hade även hon en väska med sig och gissa vad det var
i den! Jo, en bur med en katt i. Och vilken katt sen. Den var gammal och den
var stor. Stolt tog hon upp den i knät och där låg den som en enorm "pladusk"
helt orörlig. Bara ögonen fixerade omgivningen, alltså mig, som satt närmast
den. Kattägarna hade börjat prata med varandra, alla katter var ute ur sina
burar och de blev granskade och klappade och kliade.

Det blev för mycket helt enkelt. Nu fattades bara att backpackarna skulle
börja jamma på sina gitarrer. Med begynnande yrsel, kliande ansikte och
näsan alltmer täppt, reste jag mig samtidigt som vi susade förbi Södertälje
i högsta fart. Kraftfullt drog jag fram min väska och gick ut från kupén.
Det var en befrielse, även om jag fick stå den sista halvtimman.

Resten har jag berättat, pendeltåget, bussen. Nu var det
bara backen kvar upp till huset som var fullt med ungar som väntade. Men den
tog jag lätt som en plätt.

Varför de satte mig i en hundkupé är en gåta som jag försöker lösa. Jag
observerade nämligen att på utsidan av kupén fanns en skylt med en hund (?) på.

Eventuellt, kanske det var så att siffrorna på biljetten skulle ha tolkats
på en annat sätt eller var det ett mycket tydligt tecken på att jag ska
skärpa mig och helt enkelt börja planera framtidens biljettinköp.

Hundkupé förresten?