Textarkiv 1  2  3 4 5 6
 

Barcelona

Vem är han den vackre mannen
har han en själ, har han ett djup
är han värd att älskas
lever han, lever det

De som hastar över stora städers
stora torg
är så fria, är så stolta
som visste de ett annat sätt
att leva

Så även han som ligger där
på torget
duvor pickar, sparvar sprätter
vi går nära, böjer oss och
tittar länge

Är han en trollkarl
från ramblan
en i de silvermålades skrå med
en hand som plötsligt spritter till
ett huvud som vrids och åter stelnar
ett ögonpar som byter fixpunkt
en happening
att beröra utan rörelse
att ge upplevelse utan skeende
att skapa overklighet i verkligheten
ge de stressade något att berätta
över espresson

eller är han
En återfödd Gaudi
i kostym av papier mache
ännu en gång vill han se sin stad
sina hus och
ännu en gång vill han se La Sagrada Familia
Sitt Barcelona

-------------------------------------------------------------------------

Utbränd

Så tyst därinne
dörren bakom draperiet
existerade inte
fönstret målat som ett fönster
existerade inte
rummet mot gården var
utplånat

Den som bott där
ville inte glömmas
närde ingen dröm om
evig tystnad
bara att för en tid
få stänga ute larmet

kunna få känna livet
förstå blodets pulserande
förstå hjärtats slag
förstå lungornas rörelse
ha tid för lagrade tankar
ha tid för obearbetade idéer
att återigen definiera för sig
kärlek och sorg

I detta rum skulle de
nya ljuden inte få fäste
så svårt att förstå
att muntra budskap
kan bli bördor

Berit Palmgren

Bara för att kunna hjälpa

Jag försökte klämma mig förbi honom, där han stod med sin kundvagn mellan diskmedlet och fågelmaten, men han var stor och tog plats och inte förrän jag försiktigt, nåja inte så försiktigt kanske, puffade med min vagn på hans, flyttade han sig lite närmare fågelmaten, bockade lite på huvudet och grymtade ett ”ursäkta” nere i halsen. Jag böjde på huvudet till ett avmätt tack och tvärade över den stora gången ner mot kålrötterna och sellerin.

                      Han var en av de vanligt förekommande kundvagnsförarna på stormarknaderna. Man ser dem ofta, uppställda någonstans i gångarna, medan deras kvinnor ränner runt och plockar varor. Stundom händer det, att de står i kassakön också, nervöst stampande för varje kund före, som kassabiträdet skänker sitt glada ”Hej”, för pengarna och kundkortet har de inte anförtrotts och hustrun har fastnat framför högen med inplastade fläskfiléer, där hon väljer och vrakar för att få den maximala utdelningen gris till minsta möjliga kostnad.

                      Männen med kundvagnarna noterar man, men man lägger dem inte på minnet. Utom den här. När jag kom ner till ostdisken, lite tungbröstad eftersom jag hade fått tag på en kundvagn med skevande hjul, som gjorde den hopplöst vänstervriden, så stod han där och stirrade på grönmögelostarna med intensiv uppmärksamhet, som om ostarna gjorde något osmakligt där nere på nedersta hyllan. Just där är det särskilt trångt i gången, eftersom en tvärgående disk med franska specialostar tillfälligt ställts upp lite snett och elegant för demonstration. Jag stod en stund och betraktade honom, följde hans blick och försökte, också jag, att se om något märkvärdigt, kanske oanständigt, skedde i ostdisken men kunde inte upptäcka något särskilt. Mannen såg upp och fick syn på mig. Han liksom vaknade till och skyndade sig ut i den stora genomfartsgången, medan han försökte göra sig liten och smal för att jag skulle kunna passera.

                      Jag log mot honom men kände mig lite ertappad, så jag rafsade bara åt mig en ostbit och sköt beslutsamt min skevande kundvagn bort mot kassorna.

                      Han stod kvar med sin överlastade vagn. Vid tidningshyllan vände jag mig om. Hans hustru, liten och mager i grå vinterkappa och med den gröna baskermössan nerdragen i pannan, kom skyndande den stora gången fram med ett inplastad påslakan i handen. Hon visade ivrigt upp det för mannen. Är det inte fint? såg det ut som om hon frågade. Jag iakttog honom. Han log snällt ner mot sin fru. Jättefint, sa han. Köp det. Hon lade lakanet med ett lyckligt leende överst i korgen, där det balanserade rött och grant ovanpå en påse potatis och ett paket Via och sånär halkade av, när mannen gjorde en tvär gir ner mot kassa ett.

                      Jag såg påslakanet när de gick förbi mig. Det var rött med jättestora lila och gröna blommor på. Jag såg framför mig hur den store mannen och hans lilla hustru kröp ner i sängen under blomstertäcket och hur han förvandlades från en vanlig kundvagnsförare, med på stormarknaden bara för att kunna hjälpa hustrun med fredagsinköpen, till en varm och god, kanske passionerad, älskare.

                      Hej! sa flickan i kassan och log. Jag suckade och började lasta upp mina varor på rullbandet. Grönmögelosten kostade sjuttionio kronor. Det var den kanske värd.

Inga-Britta Jungeström

Befrielse
 

Livet rann ur henne
Kroppens rena linjer
blev till  degiga fettmassor
Tanken  förlorade  sin skärpa
Fantasins brunn sinade
Minnet trubbades  av 

Tänk om hon fick  vara en kartong
”Hanteras varsamt”
Tänk om  hon fick  bära violett käpp
för att signalera ängslan
och överdriven känslighet
Inget vin i världen kunde  dämpa
känslan av tomhet och förfall

Talgoxen flöjtade
Koltrasten drillade i björken
Glittrande molntrasor dansade
bakom eken med
rötter från andra sekler
Den lilla sockenkyrkan blev
självlysande i solskenet
Vindpustar med doft av balsampoppel 

Jag gjorde det
bara för att kunna  hjälpa,
sa vår Herre
Eller vem det nu var
Och det gjorde han

Birgit Ljungars

Urtidsgubbar

Det jag nu skall berätta tilldrog sig en ljummen augustikväll för tre år sedan vid Gautafjölsfjorden. Egentligen skulle min morbror Thure ha varit med, men tyvärr blev det inte så.

-Du får dra upp firrarna själv! hade han sagt i telefonen. Kärlkrampen är inte vidare nådig mot mig just nu.

Givetvis hade jag saknat honom, men jag hade i alla fall njutit av landskapets storslagna och tysta skönhet. Om ett par dagar skulle jag sitta på kontoret igen. Ledan låg redan på lur, men jag höll den hjälpligt på avstånd.

Stigen nerför bergssluttningen från fäbodstugan var väl upptrampad. Åtminstone fyra generationer Halvorsen hade vandrat den. Ofta efter långa och tröttsamma arbetsdagar hade man gått ner till den lilla sandstranden vid fjordens innersta del för att tvätta av sig.

Det tog mig mindre än en kvart att komma ner. Liggande på rygg i den mjuka sanden med en hoprullad badhandduk som nackstöd lät jag mig invaderas av det andlöst vackra omkring mig. Rakt framför mig fjordens blanka och grönsvarta vatten, då och då ringat av insektssnappande öringar. På ömse sidor om fjorden brant sluttande bergssidor, vid horisonten en rödskimrande himmel. Enstaka fågelskrin, annars absolut stillhet. Jag slöt ögonen. Så här skulle livet alltid vara. Åtminstone lite oftare.

Svaga ljud av årtag nådde mina öron. Ett dimstråk hade hastigt bildats ute i fjorden. Ur dimman lösgjorde sig en eka, som  med lugna säkra tag fördes allt närmare mig. Vem kunde ha ärende hit? Vid den här tidpunkten? Två personer satt i båten, den ene i fören och den andre vid årorna. Båda såg ut att var gamla, mycket gamla.

-Gubbar... urtidsgubbar! flög det genom mitt huvud. Vad ska de göra här?

Jag vet inte, men antagligen var jag så förbluffad över det som utspelade sig framför mina ögon, att jag inte kom mig för att ge mig till känna. Gubbarna hjälptes åt att dra upp ekan på stranden. Båda bar ålderdomliga skinnkläder, som hängde löst på deras satta kroppar.  De rörde sig rytmiskt  långsamt och i  någon sorts spegelvänd samstämmighet. Först nu såg jag att de utseendemässigt var helt identiska. Stora tunga ansikten, skalliga hjässor och silvervita lockar i nacken. Under hela tiden yttrade de inte ett ord till varandra. Jag fick en bestämd känsla av att de mycket väl visste om min närvaro, men i så fall var det ingenting som besvärade dem. Ur ekan hämtade gubbarna var sitt näverhorn, gott och väl i deras egen längd. De slog sig ner på ömse sidor om ekan med ryggarna vända mot mig. Så började de att blåsa i hornen. Ett dovt brölande rullade ut mellan bergen, ut över fjordens blanka vatten.Varje enskild cell i min kropp sattes i en svag melodisk dallring. Jag befann mig bortom tid och rum, för hur länge vet jag inte. Plötsligt och med exakt samtidighet lade gubbarna hornen åt sidan. De reste sig, vände sig om och såg upp mot stigen. De stod  blickstilla i   vördsam andakt. Så hörde jag fotstegen, de kom allt närmare nerför stigen. Innan han  passerade mig på några få meters avstånd, visste jag vem det var. Morbror Thure. Det kunde inte vara någon annan.

Inte förrän han hade satt sig till rätta på toften och gubbarna fått ekan i vattnet, kom jag till besinning.

-Morbror! skrek jag och rusade ner mot strandkanten. Morbror Thure! 

Han vände sig om . I månskenet lyste hans ansikte nästan fosforescerande blekt. Så satte han ett hyschande pekfinger mot sina läppar, en maning att vara alldeles tyst och stilla.

Mareldens lysande kaskader slog upp för varje årtag. Efter hand åt den smygande nattdimman upp ekans konturer. Men länge stod jag där på stranden och lyssnade  in  i det tilltagande mörkret.

Jag sov djupt och drömlöst natten som följde.Vaknade inte förrän långt in på förmiddagen. Det var dags att återvända till vardagen hemma i Oslo.Jag åt min frukost på förstukvisten; te, ägg och mesostmackor. Innan jag gick in för att packa ihop, tog jag fram mobiltelefonen. Morbror Thures nummer hade jag i huvudet.

Efter sju signaler gav jag upp.

Kjell Samuelsson

December

I den tidiga morgonen var luften frisk
och hög
blåsten hade torkat marken till ett
sprött täcke av
iskristaller som gjorde varje steg till
ett äventyr

sotiga molnstråk drog bort, bakom dem seglade
vita skyar mot en himmel som doftade
apelsin

jag tyckte mig ha armarna fulla av
nytvättade lakan
och jag mindes en sedan länge utsliten
tröja
vit, lite klumpig med lila ränder runt
armarna

vägen gick på en sluttning och samhället därnere
var gulprickigt av alla gatlyktor,
julgranen på torget
var alldeles underbart glittrande

sedan släcktes de gula lyktorna till
grå gryning
bara julgranen och den apelsindoftande
himlen
fanns kvar

. . . och bjällrorna som balanserade på takåsarna
med klangen studsande nedför de
frostiga taken

Berit Palmgren

Natten mot lördagen den sjunde oktober.

— Kom, jag somnar nu!
Han hade läst ett par sidor i boken, han hade druckit vatten, puffat upp kuddarna
och lagt sig tillrätta! Varför kom inte människan?
— Hallå, nu släcker jag!!
Men han hejdade sig, för in stormade hon.
— Jag hittade en så intressant sida om samekultur. Jag gick in på Nordiska Museet och klickade vidare. . . vet du att samerna har femtusen . . .
— Ja, ja, lägg dig nu!!!
Hon klädde hastigt av sig, slängde kläderna mot karmstolen vid dubbelsängens fotända. Långbyxorna landade högst uppe på klädhögen, som redan låg där, medan den silkiga blusen inte riktigt nådde sitt mål, utan gled ned på golvet.
— Är du inte klar snart?
Han suckade ljudligt. För även om han inte tittade, anade han vad som försiggick.
— Jag måste väl få klä av mig i lugn och ro. Vad är det med dig, egentligen?
Hon vrängde nattlinnet rätt och drog det över huvudet.
— Men, var är min andra strumpa . . . ?
Hon lutade sig försiktigt mot honom. Han sov inte, det märktes tydligt.
— Har du sett min strumpa? viskade hon.
Häftigt och utan ett ord vände han sig på sidan med ryggen mot henne. I det ögonblicket brydde han sig helt enkelt inte om, var hennes förbannade strumpa fanns nånstans.
— Är du arg på mig?
Hon kröp intill honom och . . . detta kunde hon inte låta bli, hon var helt enkelt tvungen att klämma den där stora gula finnen i nacken på honom. Hon närmade sig med tummarna beredda . . .
— Jag sover, det är sent, jag ska upp sju i morgon. God natt!!! Och släck lampan!
— Förlåt då. Du verkar ju jättetrött på mig, tycker du inte om mig längre, det kanske du aldrig har gjort, förresten . . . du ville ju ha en marilynmonroetyp och ingen sån här som jag!
Hon måttade in tummarna och så tryckte hon till . . .
— Aj faan, det där gjorde ont, nu får det va nog!
Han satte sig upp och stirrade på henne.
— Vad vill du egentligen, har du problem på nåt sätt. Vi har ju umgåtts hela jävla kvällen och nu vill jag sova!
— Jag ville ju bara prata om samerna, men du har ju bara ett intresse, du tänker ju bara på dina insekter, en sadist, det är vad du är!
— Vaddå sadist, jag tar ju bara insekter, som redan är döda och jag är väl intresserad av det mesta, men just nu orkar jag inte med några jädra samer, dom kan du få ha för dig själv!
— Aha, rasist är du också, nu kom jag på dig!
— Du då, du är väl en sån där satanist som du klär dig, bara i svarta kläder, bet han av, kröp ner i sängen igen och ryckte till farligt hårt i lampsnöret.
Hon vände sig från honom, kurade ihop sig och höll andan. Tårarna rann och strupen värkte. Hon hostade till och tyckte att han borde höra, att hon grät. Men det brydde han sig väl inte om. Inget hördes från andra sidan sängen och hon var världens ensammaste. Ingen tyckte om henne, hon kunde lika gärna försvinna, men fy vad hon frös om foten. Hon satte sig upp, trevade på golvet efter strumpan och där låg den. Den kändes skön på foten, nästan som en vän. Hon snöt sig och gnodde sig i ansiktet med händerna.
— Hittade du strumpan? kom det vasst inifrån mörkret.
— Tänk för att jag gjorde det!
Ingen av dem sa något på en lång stund. Plötsligt mindes hon hur de en gång för länge sedan, mitt bland alla människor i tunnelbanan, hade kysst varandra. De kysstes och kysstes och kunde inte få nog. Ja jösses, vad kära de hade varit. Hon kröp ner och sträckte ut handen och där fanns hans hand och den var mjuk och varm.
— Varför grälar vi, frågade han, jag kommer inte ihåg hur det började. Förlåt, vännen.
— Jag vet inte heller och det är nog jag, som ska säga förlåt.
De låg stilla i mörkret. Pendeltåget in mot Stockholm rasslade förbi i natten och det var verkligen sent.
— Minns du den där gången i tunnelbanan när vi var så . . .
Men han sov, tungt och tryggt och även hon slöt ögonen och lät sömnen komma...

Berit Palmgren

Lördagskväll

Det är den där timmen på lördagseftermiddagen, då allt är stilla. Då, när man just kommit hem från badstranden och är slö av solen och knappt orkar hänga upp sina badlakan på tvättsträcket. En fluga surrar lojt i köksfönstret. Det bränner lite i huden. Än har grillarna inte tänts. Det enda man orkar göra är att vila en liten stund, innan kvällen tar vid.

I gränsen mellan eftermiddag och kväll är det dags för mig att skjutsa min mor till ett bondkalas. Vi åker i mycket god tid. Jag släpper av henne på den typiska östgötagården
och ser hur människorna börjar samlas. En och annan bil kommer fortfarande och det knastrar
i det välkrattade gruset kring rundeln framför huset. Alla kommer i tid. Jag dröjer mig kvar i bilen en stund för att se att hon blir omhändertagen, eftersom hon inte ser så bra och solen är stark och bländande. Alla handhälsar artigt på varandra och min mor närmar sig dem med den värdighet som äldre människor så ofta  har.

Jag iakttar den skara av något äldre människor som står under skuggan av ekarna och behärskar umgängeskonsten. Inte behövde jag sitta i bilen och vakta genom bilrutan. Det ingår i deras vett och etikett att ta hand om alla.

Innan jag åker hem igen, drar jag mig in mot Österköping för att handla lite kvällsgodis.
När jag kommer till torget och parkerar bilen, ser jag att utanför stadshotellet står en man,
som jag minns från skoltiden, Palle. Han är lätt utvecklingsstörd och jag ser honom nästan varje gång jag åker in till det lilla samhället. Han står liksom parkerad vid hotellets ingång och
vaktar. Jag undrar hur ofta han står där och vad han tänker på. Hur är hans liv egentligen?
Han var ett mobbningsoffer, när jag gick i skolan. En kort, svirrande sekund möter jag hans
blick och blir obehagligt berörd. Jag vet inte varför. Kanske skäms jag över mina tankar.
Några raggarbilar kör runt torget, men Palle tittar bara lite snabbt på dem och verkar sedan bestämma sig för att det här inte angår honom. 

Den godisaffär som jag trodde fanns vid torget är ingen godisaffär längre utan en videobutik. Jag får strunta i att köpa blå skumelefanter med violsmak och istället slita till mig en påse chips.

När jag kommer ut från butiken, står Palle och pratar med några andra. Han skrattar och
ser väldigt glad ut och det finns inte tillstymmelse till elakt beteende från de andra. När jag åker hem igen, tänker jag mycket på de två episoder jag varit med om. De kanske inte är någonting att skriva om, även om de för mig känns mycket befriande. Jag känner mig glad och låter Grieg flöda ut från CD-spelaren, den lilla lyxdetaljen som jag unnat mig. Doften från de östgötska fälten tränger in genom bilens ventilationssystem , doft av raps och halvmoget vete. Kvällen är underbar och när jag susar fram över slätten förbi den ena gården vackrare än den andra, inser jag att detta landskap är exotiskt.

Svaghet och styrka är inte som det ser ut att vara är den lärdom jag fått bekräftad idag, utan
allt beror på det sammanhang, som vi ger.

Birgit Ljungars

Textarkiv 1  2  3 4

Tillbaka till index