Psykedelisk protest
eller likgiltighetens manifest
eller empatins sönderfall
Jag bryr mig inte!
Jag har brytt mig i hela livet
Ingen har brytt sig om att jag brytt mig!
Dopning, skattefusk, rynkor och fylleri.
Tralleri.
Faller i
depression.
Kärnvapen.
Stjärnornas krig
Våldtäkt
Barnmisshandel!!!!!!!!
Bryr mig inte!
Bryr mig inte!
JAG BRYR MIG INTE!
Likgiltighet, lättja i tanken,
empatin har gått i strejk
för fem öre mer i timmen.
Krig och svält och folk som dör -
Vad hjälper att JAG bryr mig?
Jag köpte rosa glasögon
på Överskottsbolaget
och världen blev som ny.
Jag kan skratta
Skratta!
Skratta!
Skratta!
Åt krigsförbrytardomstolar
Åt fångläger på Cuba
Åt talibaner
Pakistaner
Indianer
Amerikaner
Babianer och
Bananer
ETA
IRA
DAMP
KAMP
Fanatiker
Dramatiker
Norén
Ta mig långt långt härifrån
Brandstas City Släckers!
Solen går upp över Döda havet
som blir Röda havet.
De magra barnen i Somalia blir fetare
och de gråtande i Afghanistan ler.
Barnen i Palestina kastar blommor på tanksen
Och Sharon kysser Arafat på örat.
Göran Persson tar en öl med Leijonborg
Och Conny Holmqvist kramar Rasch.
Lasse, Lasse liten!
Långt bort eller nära.
Mina rosafärgade glasögon
gör världen vacker
och jag behöver inte bry mig.
Jag är färdigbrydd.
Låt bli skalmarna!
Låt bli!
Låt bli!
Låt bliiiiii!
ÅNEJJJ!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Varför tog du mina glasögon??
Stormfågeln
landar
Hon
var utan tvekan en främmande fågel i min värld.
Varför
säger jag fågel? Då brukar man väl tänka på duniga sparvar,
utsatta för allsköns faror och i behov av manligt beskydd. Hon var
ingen liten sparv. Hon avfärdade manligt beskydd. Hon var en albatross.
På sina vida vingar svävade hon högt över oss alla andra i en hemlig
värld och bara då och då gjorde hon nedslag för att se hur vi hade
det och för att delta i våra aktiviteter.
Med sin skarpskurna profil, sina svarta ögon och sina förnuftiga
promenadskor gick hon sin egen väg och släppte aldrig någon inpå
sig.
Hon gav ett intryck av att ha en stenhård självkontroll men rätt
som det var så föll hon rakt igenom alla skyddsbarriärer och störtade.
Illa tilltufsad reste hon sig, samlade ihop vingarna och flög iväg. Vi
stod kvar på marken och såg efter henne. Hon ingav respekt för sin
person och sitt annorlunda liv.
Men en människa som
hon utsätter sig för skvaller och visst viskades det om henne. Vad
gjorde hon på sina hemliga utflykter? Visste vi att hon var.....? Jodå,
det hade man hört från säker källa. Vi log generat och de av oss,
som var rädda för och om sig själva och som inte vågade tänka
tanken färdigt, förfasade sig. Alldeles säkert var att hon drack.
Nej, inte så farligt väl? Jodå! Du skulle bara veta! Och veta fick man men inte av henne själv. När
hon visade sig hos oss var det den effektiva, klarögda och skarpa
yrkeskvinnan som kom och skvallret kom av sig — tills hon vred ut sina
stora vingar ur vardagen och flög iväg mot sitt hemliga liv igen.
Vi råkade hamna på samma konferenshotell en sommarvecka. Hon
var uppenbarligen mycket glad över att se mig men hon var sig inte lik.
Borta var den strikta kvinnan med den analyserande blicken. Så småningom
förstod jag. Och hon visste att jag visste och skulle jag säga något
till de andra? Uppenbarligen var hon rädd för att jag skulle skvallra.
Vi hade aldrig talat med varandra om hennes missbruk. Vår
kontakt hade varit strikt professionell och jag hade inte lagt mig i
hennes utflykter från vardagen. Underligt nog hade denna brist på
intresse från min sida lagt grunden till en vänskapsrelation och nu
befann jag mig i en förvirrande lojalitetskonflikt. Hade jag inte lagt
mig i hennes alkoholvanor tidigare, hade jag väl ingen rätt att göra
det nu? Men samtidigt...? Hon hade en viktig funktion att fylla på
konferensen. Jag visste, att om hon inte slutade skulle det ta en ände
med förskräckelse. Jag hoppades att hon skulle inse det själv och jag
sade ingenting.
Hon insåg nog men hon kunde inte hejda sig. Första kvällen kom
hon ut i trädgården där vi andra satt runt ett trädgårdsbord och
hon höll en sodavattenflaska i handen. Bara jag
såg att hon hade styrkt sig med annat inne på rummet.
Vi konferensdeltagare höll på att bekanta oss med varandra och
vinflaskorna gick runt bordet. Vill du ha lite av mitt vin? Ta för dig
bara! Jag köper mera i morgon! Hon kunde naturligtvis inte stå emot.
Hon ville inte. Hon höll undan blicken från mig och hällde upp. Hon hällde
upp många gånger och till slut halsade hon direkt ur flaskorna. Jag
var illa till mods och gick in till mig. Hur hon tog sig in, vet jag
inte och jag ville inte veta. Jag kände mig skyldig till hur det hela
utvecklade sig. Kanske var jag det också.
Nästa dag ställde hon in alla sina engagemang på konferensen
och försvann på en promenad neråt havet. De andra uttryckte en viss förvåning
men vi klarade oss utan hennes medverkan.
Kvällen kom och vi satt återigen ute i trädgården och vi
drack återigen vin. Samma mönster upprepades med den skillnaden att vi
andra höll hårt i våra flaskor. Jag sade fortfarande ingenting. Nu
var det för sent att ingripa och skulle jag ha kunnat göra det men hur
skulle det här sluta? Jag gick tidigt in till mig.
Den tredje dagen var den andra lik. Hon anförtrodde sig dock åt
konferensledaren att hon hade vissa problem och det var inte likt henne. Hon hade aldrig tidigare anförtrott
sig åt någon. Jag förstod att hon var nära bristningsgränsen. Hon
fick ultimatum — endera hålla sig nykter och vara kvar eller fortsätta
drickandet och avbryta konferensen. Ett logiskt beslut av
konferensledningen som bara kunde sluta på ett sätt.
Vi skulle äta middag vid sextiden. Hon dök inte upp. Vi väntade
en halvtimme och sedan gick vi till portieren som släppte in oss i
rummet. Hon låg på golvet, medvetslös.
Jag följde med i ambulansen. Halvvägs vaknade hon upp och började
slå omkring sig. Jag höll armarna om henne men hon vräkte sig loss.
Vi behåller henne här över natten, proverna är inte bra, sa
jourläkaren och jag återvände till hotellet, lättad över att slippa
ansvaret. Vilket ansvar? Hade jag ett ansvar?
Klockan tio på kvällen skrev hon ut sig själv och kom tillbaka
till oss i taxi, tilltufsad men koncentrerad på att leta reda på sin
halvfulla vodkaflaska. Den hade vi tagit hand om och hon gick ut i
natten.
Dagen därpå målade jag en tavla med ett lysande vitt hus på
avgrundens brant och en väg som aldrig når hem.
En månad senare läste jag dödsannonsen i tidningen.
Jag gick på begravningen. Det var en vacker ceremoni. Hennes
gamla mor satt på den första bänken och grät. Representanter för
den dödas hemliga liv satt på rad efter rad i kyrkbänkarna. En del av
oss andra fanns också med. Prästen höll ett vackert tal om krukan som
går till brunnen tills den spricker. Det var ett mycket passande tal.
En albatross seglar på luftströmmarna, stolt och vacker och är
sig själv nog. Den störtar sällan utan kontroll genom lufthavet. Men
det händer att den söker vila på ett fartyg långt ute till havs
trots att den vet hur svårt det är att få luft under vingarna igen.
Men ibland tar den risken i alla fall.
Porträtt
av en arbetslös
"Vi
har därför beslutat att vi inom denna resultatenhet måste dra in tre tjänster
fr o m
höstterminen 1994."
Idag
hade det meddelats att
Sten-Olov Ljunggård skulle mista sitt arbete. Den
nye resultatsenhetschefen hade gjort en omstrukturering av timplanen och därmed
sparat tre tjänster. Sten-Olov,
som var lärare i religionskunskap och historia
var bortrationaliserad eftersom historieämnet
skulle ersättas av projektarbeten.
Religionskunskap var helt borttaget ur timplanen, liksom psykologi och
litteratur-
delen av svenskämnet. Istället
hade man datakunskap samt ett ämnesövergripande
tema som hette "Jag och min kropp".
Det
här sommarlovet hade inte varit som vanligt.
I början av sommaren hade han varit helt apatisk. Ledigheten var
ingenting värd,
när den var obegränsad. För
att klara dagarna bestämde han sig för att göra upp ett
dagsprogram:
07.00
Lätt frukost , helst örtte och
fil med hemgjord musli
07.30
Joggingrunda i Vallaskogen
13.00
Fortsatt städning
15.00
Kaffe och korsordslösning
Sten-Olov
hade de senaste 28 åren levt efter schema och var tvungen att ha ett
sådant för att inte bara ligga på sängen och försjunka i självdestruktiva
tankar. En tröst var att han
på eftermiddagen skulle träffa de två andra kollegorna som också
hade blivit arbetslösa. De skulle hjälpas åt att bygga om en gammal
vedbod till
en enkel sommarbostad hemma hos Ångvälten från Molkom. Adjunkt Tryberg
hade tidigt fått det öknamnet i kollegiet p g a sina framgångar hos det
täcka
könet. Förutom Ångvälten
och Sten-Olov var det även Loket som kallades så p g a sin
likhet med programledaren i TV.
"Vad
ska jag ta på mig?" tänkte
Sten-Olov ängsligt.
Han kom på att han hade ett oanvänt blåställ som låg nerpackat i en låda
längst upp
på hyllan i hallgarderoben. Han provade stället och såg till sin förskräckelse
att det var prydliga veck både på ärmar och ben. Självfallet var den
också oklanderligt ren. "Så här kan jag inte se ut!" tänkte
Sten-Olov
sorgset. Pressvecken kan jag väl inte
få bort, men jag måste se
lite smutsig ut. Han ville
inte höra Lokets frustande
skratt - Loket som
alltid stoltserade med sin proletära bakgrund. Han beslutade sig för att
rulla runt på källargolvet
innanför garaget.
Klockan tre träffades de hemma hos Ångvälten
- Vore det inte bättre att du rev hela skiten och smällde upp en
friggebod? sade
Loket som just hade läst en amerikansk bestseller med den svenska titeln
"Våga, vilja, vinna". Nej.
Det ville inte Ångvälten. De arbetade flitigt i fyra timmar men
sedan tyckte Ångvälten att det var dags för ett bastubad.
-
Vad gör de egentligen på de här timmarna "Jag och min kropp"?
dristade
sig Sten-Olov till att fråga.
-
De räknar bl a ut hur de ska äta så sunt som möjligt. Det är ett
samarbete mellan datakunskap och hemkunskap och de använder ett
dataprogram som man tidigare har använt på jordbruksskolorna för
utfodring av spädgrisar.
-
Låter intressant! frustade Loket.
När
Sten-Olof nästa morgon var ute på sin motionsrunda, kom Loket ångande i
spåret. De bestämde sig för att promenera ner till skolan när det var
lärarkaffe. De blev väl mottagna och satte sig att dricka kaffe i de
nedsuttna sofforna.
Fru Falk, som nu var biträdande resultatsenhetschef höll just på att
packa
upp en leverans av datamaskiner.
- Har någon sett var jag ställde lådan med möss?
frågade hon jäktat.
Loket
stirrade som förhäxad på henne. Fru Falk, hemkunskapsläraren,
letade efter en låda med möss. Var trots allt inte "Råttan i
pizzan" en
vandringssägen?
När
Sten-Olov kom hem kände han att det nu måste bli allvar av planerna
på att skriva en insändare.
Han
började:
"Kulturskymning"
"Vi
måste slå vakt om vårt kulturarv......"
Efter
en stund kände han att det här var samma formuleringar som alla
gamla stofiler av hans typ använde. "Jag måste göra någonting
annorlunda!"
tänkte han. "Jag tar verkligheten och överdriver en smula och
hoppas att
det kan roa någon." Han började igen:
"Vi
har därför beslutat att vi inom denna resultatenhet måste dra in tre
tjänster fr o m höstterminen 1994."
|
Hösten
En dag skyarna av löv vi trädde ut i det när dansen mattades vi bar med oss
|
Gott slut Ihjälsättepäron sa Beda och hoste te ve näste tugge hanno inget säje ho barre ramle men runters ikring na tänkte dom ihjälsättepäron hele vintern har di lege i näranog sirap söte och goe men va hjälpte dä - te Beda
|
Nattvakten
Det finns de som menar, att min vaksamhet är överdriven, men jag ger mig katten på, att de som säger så, har dålig fantasi. Jag vet vad jag talar om. Farorna lurar där ute bakom tallarna. Jag har sett och jag vet. Rädd är jag sällan, det skulle i så fall vara för dem som är betydligt större än jag. Listigare är ingen. Jag har sett döden i vitögat mer än en gång. Det är väl farsarvet som spökar i mig. Han var en riktig jägare, han! Ingen gick upp mot Prästgårds-Emil när han var i sina bästa år!
Man har väl lagt av lite med åren och nu för tiden håller man sig mest inne när det regnar och är otrevligt ute. Man börjar faktiskt känna av reumatismen i knäna. Då kan man lika gärna vara inne i stugvärmen och få sig lite till livs då och då. Ja, kanske lägga sig en stund med huvudet i knät på gumman också. Det brukar hon inte ha något emot. På det sättet är hon bra. Hon tar sig tid med en. På nätterna är det självklart att vi ska ha det mysigt ihop under täcket. Jag brukar kura ihop mig bakom ryggen på henne och det gillar hon. Fast härom natten sparkade hon ner mig på golvet, hon drömde väl lite, stackarn, sen hon äntligen somnat men sen var jag sur hela dagen därpå och då ångrade hon sig och gjorde strömmingsflundror till middag.
Men hon begriper inte, att det finns det som är farligt därute. Nu ligger hon där på sängen med tidningen framför näsan och anar ingenting.
Hon är dum ibland, hon är inte rädd om sig, men de blir kanske sådana när de blir gamla, gummorna. Men jag har det bra hos henne och jag skall se till att hon får vara i fred. Nu skall jag sitta här vid fönstret hela natten och om de kommer hitåt ska jag hoppa ner rakt på henne och bita henne i tårna och då vore det väl själva sjutton om hon inte vaknade! De är inte att leka med, de där som sitter och väntar bakom enbusken.
Hon hade gjort goda köttbullar i kväll och jag åt nog en femton stycken och det är inte utan att man känner sig lite sömnig på maten. Kraftigt käk har ju en sådan inverkan på sinnet. Om jag skulle krypa ner till henne? Ja, vad katten! Nu har de ju sett att jag finns här inne så då vågar de sig inte in.
Sir Oliver reste på sig, sträckte på benen och lät ryggen böja sig i mjuk båge från nacke till svans. Silverpälsen glänste i mörkret. Han hoppade vigt ner på golvet, upp under täcket och lade sig tillrätta bakom ryggen på gumman.
Siames
till salu
-
Albert! bad hon. Albert . . . gå inte!
Men han gick. Över axeln gav han henne ett mjukt och löftesrikt
leende till avsked. Sen gick han med spänstiga, nästan fjädrande steg
uppför den oändliga molntrappan, upp mot det varma väntande ljuset.
Signe fick vackert stanna kvar hon. Nere i det slibbigt blöta, som envist
drog henne neråt.
-
Albert! gnydde hon uppgivet. Mungiporna i det gulbleka ansiktet ryckte av
besvikelse och smärta. Albert . . .
Så vaknade hon.
Att hon aldrig skulle bli fri från den där rysliga drömmen, som
gjorde så ont. Det var ju ändå nästan tre år sedan han dog. Alltid
samma visa. Albert med sitt eviga leende på väg mot något himmelskt
underbart och hon kvar i dyn. Inte var det likt Albert att göra på det
viset när han levde. Lämna henne ensam så där! Och nog kunde han väl
säga någonting, någon enda gång. Inte bara det där hemlighetsfulla
leendet. Om hon kunde begripa - - -
En ny dag fylld med ensamhet och molande tystnad väntade.
Vad kunde klockan vara? Hade tidningen kommit? Om hon skulle försöka
att slumra om igen en stund. Tidningen . . . Javisst, ja, det var idag, på
hennes namnsdag, som annonsen skulle stå där!
-
Miss Lou! ropade hon lågt. Strax hoppade en lång tanig katt ner från
korgstolen, gled ljudlöst över trasmattorna och var med ett mjukt språng
vid hennes sida. De torra ådriga händerna strök kattens rygg gång på
gång.
-
Kära Miss Lou, vad du är fin!
Hon satte sig med lite möda upp i sängen. Grått ljus silade in
genom persiennerna. Försiktigt sneglade hon bort mot dörrinkastet. Ingen
tidning ännu. Läsglasögonen på näsan och den svarta gråslitna Bibeln
i knät. Änglabokmärket någonstans i Psaltaren. Men inte blev
det någon reda och inte blev det någon välsignelse med det heliga Ordet
den här morgonen. Signes tankar kunde inte hålla sig i styr, de flög
oregerligt bort från Ordet till Annonsen och till vad den skulle föra
med sig av idel behagliga ting.
Hon hade fått på sig kläderna, en klockad kjol i beige och en
vit blus med ett myller av rysch-pysch. På bröstet hängde dagen till ära
en klumpig ametistbrosch hon fått av Albert på deras silverbröllop. Hon
stod och mätte upp kaffet, då tidningsbudets tassande steg hördes ute i
korridoren. Hon släppte vad hon hade för händer, men hejdade sig.
-
Såja, gumman lilla, nu ska du ta det lugnt. Du har hela långa dagen på
dig . . .
Tidningen fick ligga kvar på dörrmatten, medan hon fortsatte med
att göra i ordning sin och kattens frukost.
Hon drack sitt kaffe och hon åt sina två marmeladsmörgåsar utan
att röra tidningen. Den låg prydligt hopvikt bredvid den röda
emaljerade kaffekannan.
Katten kom släntrande över köksgolvet och bort till
Signe och strök sig mot hennes ben liksom för att tacka för
frukosten.
-Missan
min, vad du är fin! sa Signe, satte sig lite rakare i stolen, tog på sig
glasögonen och sträckte sig efter tidningen.
Först slog hon upp dödsannonserna. Nej, ingen hon kände. Igår
var det två. Ivrigt bläddrade hon fram annonssidorna. Hade det blivit något
fel? Hon kunde inte . . . jo, där var den. Hennes egen annons. Halvhögt
läste hon sakta och tydligt:
SIAMES
TILL SALU
Pga
ändrat boende säljes
Hon läste fem gånger till, suckade belåtet och vek nogsamt ihop
tidningen. Det skulle bli en fin namnsdag. Hon skulle få prata med många
olika människor och hon skulle få tala om för dem hur fin Miss Lou var.
Märkvärdigt vad hon kände sig lätt i hela kroppen, lederna lydde utan
knot och jämmer. Köksklockan i vit och röd plats visade halv sju, den
kunde gott skynda på lite. Kanske skulle hon lägga av telefonluren en
timme eller så? Han som ringde först skulle inte tro att han var den
ende spekulanten . . . Jo, det blev nog bäst så. Hon fick tåla sig
lite. Hade ju hela långa dagen på sig.
Tjugo över sju steg Signe upp, gick bort till det enkla lilla
skrivbordet i svarbetsad ek och la på telefonluren. Nästan genast skar
en oförtruten signal tystnaden sönder och samman.
-
Signe Larsson, svarade Signe med luren hårt tryckt mot örat. Jo, det stämmer.
Jag är ägare till en siames, mycket förnämlig härstamning . . . Först
skulle jag väl tala om att Miss Lou, katten heter så, att Miss
Lou antagligen redan . . . är såld. Strax före er ringde en
herre från Linköping . . . ja, och därför kan jag inte lova . . . Men
ni kanske vill veta lite om Miss Lou i alla fall? På mödernet . . .
Samtalet varade nästan en kvart och slutade med att Signe lovade höra
av sig om herrn från Linköping drog sig ur affären. Föremålet för
alla superlativen, Miss Lou själv, pockade på mer påtaglig uppmärksamhet.
Hon hoppade upp på skrivbordet och la sig lojt tillrätta framför matte.
Den brunsvarta, smala svansen låg sträckt längs hela sidan av kroppen,
de ljusblå ögonen stirrade oavvänt upp mot Signe.
-
Sälja dig! muttrade Signe spefullt förnärmad. Aldrig i livet.
Så blev hon nästan högtidlig i anletsdragen.
-
Vi ska leva samman tills döden skiljer oss åt! sa hon lågt, vände
blicken inåt och kliade Miss Lou sakta bak ena örat.
Signes kinder hade blivit aningen röda. Girigt grep hon efter luren, då nästa telefonsignal kom. Dagen hade knappt börjat och många samtal skulle hon få. Det skulle bli en välsignad dag, Signe-dagen.
__________________________________________________
Syrener
Sonen for till sommartorpet
och skar några präktiga syrenruskor
Fadern på demensavdelningen
tackade och log
Åren fladdrade bakåt i tiden
Minnena steg fram
Klara och lysande
Din mor, sa fadern med rösten
grumlig av värme
Din mor älskade syrener
Åh, så hon älskade syrener
|
Du har en cykel och en morgon i juli: allt du behöver
|
2 små haiku-dikter
|
Blågula knappar på bergets gråa mage: styvmorsvioler
|
På (arbets)förmedlingen
Förmedlingen har just öppnat. Lokalen är fräsch och ljus. Färgerna i dämpat blått. Datorerna är precis påslagna. Här kan de arbetssökande leta i platsbankens arbetsutbud på inte mindre än fyra skärmar samtidigt.
Förmedlaren för dagen, en man i sina bästa år, loggar in sig vid inskrivningsdatorn. Han blåser undan luggen, som han vill ska ligga lätt och luftigt över pannan. Om han blir svettig smetar den på ett okontrollerat sätt. Men än så länge är morgonen sval och behaglig.
Systemet lyder omedelbart hans kommando. Kanske blir det förhoppningsvis en dag utan datakrångel.
De besökande står inte i kö precis. Det härliga sommarvädret verkar vara perfekt för den trivselresa, som de arbetslösas intresseförening FSF (Fri Såsom Fågeln) anordnar just den här dagen.
Men in kommer nu dagens första fall. Förlåt, arbetssökande. En kvinna i 50-årsåldern. Förmedlaren suckar inombords. Kvinna och 50+. Det minst gångbara just nu. Var bara snäll och förstående, säger han till sig själv.
Kvinnan, lätt överviktig men klädd i en ledig grön dräkt av god kvalitet, går med bestämda steg fram till honom och sätter sig på besöksstolen. Han ler uppmuntrande.
- Jag vill bli förmedlad, säger hon utan omsvep.
Han tittar frågande på henne.
- Ja, jag vill helt enkelt ha ett bra jobb, förklarar hon.
Förmedlaren harklar sig.
- I dagens läge växer inte bra jobb på träd precis. Men vi får väl göra en utredning. För det första: vad för slags arbete söker du?
- Jag ställer vissa villkor förstås, säger kvinnan.
Sen kvittar det lika.
- Hm, det var mycket på en gång. Vi kan väl ta en sak i taget.
- Allt eller inget, lilla vän. Men det kanske finns något helt annat jag kan bli förmedlad till?
- Vad menar du?
- Tja, till en bra karl till exempel. Kanske en som har en liten, liten förmögenhet. Hur mycket tjänar du själv förresten?
- Men hör nu, vad har det med saken att göra?
- Enkelt. Hellre en karl med pengar än en utan.
Förmedlaren stirrar svarslös på henne.
- Har ni över huvud taget något att erbjuda på det här stället? frågar hon tålmodigt.
-Vi… vi erbjuder faktiskt alla arbetslösa gratis kopiering av betyg och liknande handlingar. Kopiering av sådana är för många en både omfattande och dyr hantering, svarar förmedlaren och känner hur luggen börjar smeta i pannan.
Kvinnan skakar på huvudet.
- Ååh, jag behöver fler alternativ, klagar hon.
Det blir pinsamt tyst en lång stund. Förmedlaren stirrar ut mot gatan, men hittar inget att fästa blicken på.
Kvinnan bryter tystnaden till slut:
- Jag skulle också kunna tänka mig, säger hon drömmande, att bli förmedlad till ett bättre pensionat. Gärna ett som ligger alldeles vid havet. Det här ansökandet, som jag nu ska påbörja, verkar så vansinnigt tröttsamt.
- Om du upplever det på det sättet, hakar förmedlaren snabbt på, erbjuder vi dig gratis kuvert också. Hur många behöver du?
- En så där 2000 st.
- Det är helt okej!
Förmedlaren ringer ett kort samtal och strax kommer en vaktmästare in med 20 kartonger på en kärra.
-Var vill du ha dem? frågar han förmedlaren.
- I den här damens bil, svarar förmedlaren och pekar på kvinnan. För du har väl bil?
Hon nickar, reser sig och ler nöjt.
- Ja, tack för idag då.
Förmedlaren suckar tungt när hon gått.
- Hur ska jag förklara det här? Hela årsförbrukningen på en dag!
På tusen strängar
Solstrimma
regndimma
kärrdimse
vimse spindelsväng
i tunna trådar
spindelspinner
mellan droppdroppar
nätväver skira
slöjor över starren
harpepling
på tusen strängar
ljuder över myr
tjärnöga
krusar över
tusenbröder
harpaltstuvor
trycker
blöter tass vid
hjortronrot
öron spetsas
fylls med strängalåt
vilar kort
en morgon
Besök
Skogarna är oändliga. På Loreberg
susar vinden och kittlar äventyret inom oss. Vinden härskar över det
stumma berget.
Ett sätt att ta sig dit upp är att balansera på en
bergskam med suget från ättestupan, som försvinner lodrätt ned i mörkret,
på ena sidan. Ändå är det att föredra framför stenmoraset på andra
sidan som oförklarligt rör sig, rasslar mellan hallonsnåren.
Lättnaden över att ha klarat den farliga passagen övergår
i skräckfylld lycka över att få beträda jätten Lores gård. Framför
stenporten finns en egendomlig tröskel och i berget mystiska sprickor, oförändrade
genom århundraden, kanske årtusenden. Över jätten Lores domäner går
man med långa, fjädrande steg och sänker rösten för att inte störa.
Det återstår några språng upp på bergets topp och
en lodrät stege upp i trätornet, vilket blir alltmer skrangligt för
varje år.
Däruppe förlorar man sig i skogarna, i sägner och
trolldom. Inte en öppen glänta, slingrande vägar och ensligt belägna
stugor syns inte. Bara skogarna och skogarnas smycken, glittret från alla
sjöar och någon enstaka rovfågel som svävar, söker efter byte.
Något händer! Ett muller i berget, som när berg går
mot berg, ett godmodigt grymtande och ett klapper mot sten. Det knastrar
och rasslar, fräser och bubblar. Heta ångor mättade med tallbarrsdoft
blandas med sotig rök som ringlar upp mot tornet. Det skvalpar och
plaskar och skvätter. Björkruskor viner, det bubblar, det kvider och
suckar.
Plötsligt går en våg genom de taggiga
snåren och ett skred sätter stenarna i rörelse.
En ödlestjärt slår, ett urtidsdjur större än en jätte
rinner iväg med glappande käftar.
Det går ett stråk av oro genom skogen. Det skäller
bland höga granar, något flyr undan, en fågel skräms upp från en myr.
Långt bort plaskar det till i Hvide Hav.
Den mäktiga sprickan i berget känns varm mot handen
och är inte stenporten en aning öppen och låg verkligen en avsliten björk
där med våta och trasade blad.
Det finns varg i skogarna sägs det, och lo. De syns
aldrig till, men en krokodil har setts bada i jätten Lores badkar.
Allting kan hända när skogarna är oändliga och där
jättar bor och regerar.
Till en fallen fura
Hur var du? Då när
saven frustade i dig?
Var du ett träd som skänkte skugga åt någon annan
undan brännande sol
eller var du en ängslig martall med gles och pinad krona?
Blev du knäckt av vinterstormen
eller vek du mjukt undan när vinden ven för att dö av ålderdom med
kala grenar?
Var du en ensling med gott om plats kring rötterna eller fick du kämpa
dig upp genom snårskogen?
Hade någon planterat dig av kärlek eller kom du till ändå?
Mitt i det brinnande
livet ligger du där,
skulpterad av tiden,
åldrad och ådrad,
försilvrad, förvittrad,
men ändå sträcker du dina grenar mot himlen.
Evigt vacker!
Tätt, tätt packade
iskristaller
ger en kompakt ismassa,
nästan som en människokropp
När värmen kommer,
smälter den
När kylan kommer blir den hårdare
När den är tunn och spröd i vårens vattenpölar
är den lätt att krossa
När den är vacker
med solljuset reflekterat
beundrar vi den
Det sjunger i isen när den växer till
Tänk att få höra isens sång
Isen ger kunskap om
livet
Isen är som människan själv
Kärleksdikt
Du ska inte va redd
sa skeden till soppan
jag älskar din klara buljong
jag vill se dina gröna ärtor
och njuta din rotselleri
jag vill skönja mot botten en räka
ringla hop sig så käckt i en svamp
jag vill följa hur pepparkorn tillrar
som pärlor och avger arom
jag tänder på fiskar som glider
bland fänkål och ringar av lök
det kittlar så mysigt kring bladet
av persiljans hetsande krus
du är ljuvlig min klara soppa
du ska inte va redd
min älskade soppskvätt
min vitlöksdoftande
bouillabaisse
Hon kom svängande dängande
högt med väskan i skyn
satte klackarna hårt i komockevägen
gick brett med kraftiga ben
vek för vattnet i pussarna
följde gräset i mitten av vägen
håret flög omkring huvet
vilt liksom kjolen kring låren
det gick undan på väg hem till modern
stackars gumma där borta i pörtet
hon titta uppåt i skyn
på hur trädtoppar rusa
hon titta nedåt på grodor och maskar
hade tankarna spridda för vinden
så i kröken vid stenen
sprang de in i varann
rakt in i varandras famn
stod och krama och kände hur blodet rusa
stod så tätt att värmen steg
lustar tändes i spända kroppar
de blev stående länge
det kändes så rätt
och de kysstes och smakade glupskt på
varann
och han strök över ostyrigt hår
som doftade enebacke
och tänkte - O, vilken kvinna
och hon såg den prins som hon drömt om
så vacker så öm och med ivriga händer
och armar som famnade lätt hennes kropp
och hon tänkte - Min lycka är gjord
för denna sanslöst ljuvliga karl
är ju han som ska ärva
ärva den stora gården
Den trasiga rocken
Den trasiga rocken Rock När stenkakan när Jerry Williams trasig rock´n roll Beatlarna förblir och Little Gerhard
låter 50-tal
låter 60-tal
blues
ramlar i golvet
och spräcks
trasig rock
rock me baby
vrickat höften ur led
trasig rock
roll me baby
med fylla
Lundellfylla
rosenkindade
och Jerry Williams ben
fortsätter att skaka
liten lönnfet farbror
Tutti frutti
all rutti
kan fortfarande
rock
rocka
rocken
en trasig rock