Textarkiv 1  2  3 4 5 6
 

Till Chopin, 17 oktober

 

Moll

Det är det ofta när du spelar,
men det passar mig
Jag känner mig hemma i moll 

Det regnar
och jag vill höra det sjunga

Regnet, som är grått och stumt
när man bara ser det falla 

Men som, om vi öppnar fönstret
och lyssnar,
hörs susa, tillra,
snudda vid klanger vi inte visste fanns 

Höra det sjunga i en sällsam tonart
komponerad av vind och vatten
och ett inre tvång

Sånger som lockar fram tankar
klara som kristall
Bilder,
som blir till högländers bubblande svala bäckar
eller till häftiga slagregn på Mallorca 

Det är där du sitter
i en klostercell
och spelar med iskalla fingrar 

Ibland är det,
som om de inte vill släppa taget,
inte bryta kontakten med tangenterna
utan bara stanna upp,
stanna kvar,
hålla fast de där klangerna
som liksom sammanfattar allt,
som slätar ut den här ojämna,
gäckande tiden
vi alla går och dras med 

Det finns tillfällen
då tiden slår blint efter oss,
då vi är starkare än den 

Men fingrarna måste vidare

Väggarna runt pianot kyler, dryper
du hostar
Och George, baronessan,
din beskyddarinna,
vad gör hon?
Hon skriver

Många timmar har gått
sedan hon senast kom in
med den kopp stärkande buljong
du så väl behöver

Min dotter spelar en av dina valser
liksom tusentals döttrar och söner fortfarande gör
Alltid hakar hon upp sig på samma ställe 

Jag suckar tyst,
stänger fönstret
betraktar regnet bara,
hör det inte längre

Dina alltför stora ackord,
alla dessa ben och kors! 

Men hon tränar och gör sitt allra bästa,
det gör de alla

Det måste du förstå, Frederic

Ulla Winroth

-------

Minnen i mitt verandafönster 

Snäckunderlägget:

Ett minne från Skagen

Champagnefärgade små snäckor
trädda i täta lager, till en rundel

Blanka magar
med hängslen i solgult och ockra 

Vågor och vattenskum,
bruset gick vi för att möta

Våra skor blev våta
vi skrattade åt allting

Åt vinden som fick vattnet att dåna
åt vågorna som bara löstes upp när de kolliderat
åt alla saltmättade droppar som stänkte över oss 

Åt piruetter, uppkast, omkast, rundkast
allt vatten som störtade upp
i stora klunkar, jättelika, väldiga
rullningar, splittringar

Vågor fyllda av sand och tång
himlens blå som fångats i själva kraften
utplåning, blänk, bubblor, lek 

Till slut vände vi ryggen åt vattnets
ständiga möten med sig själv
och gick tillbaka i sanden
som ville hejda oss för vart steg

På rummet väntade fiolerna.
vi lockade fram samma fria lek,
som var gömde i deras snäckor
och spelade för gudarna och varandra
länge, länge

Nästa morgon gned vi våra värkande armar
medan därborta
havet oupphörligt slängde åt vindarna
famn efter famn
utan att förtröttas.

Ulla Winroth 

-----------------

 

 

En burk ravioli.

 

- Och vad ska du göra på semestern? Hans fråga kom helt oförhappandes.

– Har du inte bestämt dej än?

- Nej, det har jag faktiskt inte. Jag vet inte vad jag vill egentligen.

- Du kan väl inte gå här hemma i stan hela sommaren. Något måste du väl göra?

- Vi får se.

Jag gick ifrån honom. Han hade en hög med papper framför sig som skulle kopieras.

Jag gick vägen om kaffeautomaten och tog med mig en mugg till skrivbordet.

                    Kaffet var skållhett, jag ångrade att jag inte tagit mjölk i. Jag ställde ifrån mig muggen på skrivbordskanten och gick bort till fönstret och såg ut över parken. Några barn lekte där nere. Ett par mammor satt på en bänk och pratade. Det såg ut att ha blivit varmare. En av dem hade knäppt upp kappan och höll upp ansiktet mot solen.

Jo, nog visste jag vart jag ville åka. Varje sommar hade det känts likadant och varje sommar de senaste åtta åren hade jag inte gjort det. Varför hade jag inte åkt? Var jag rädd för att en ny resa skulle förstöra minnet av den första? Kanske var det så.

De hade haft en underbar semester det där året. De hade gått barfota vid strandkanten, ibland en hel mil. De hade hållit varandras händer och han hade bara släppt hennes när han böjde sig ner och plockade upp en liten sten, lika blank och tvättat av miljoner vågor som de andra som han hade i shortsfickan.

På kvällarna hade de suttit på balkongen och sett ut i den svarta natten och hört på människorna som fortfarande promenerade nedanför på gatan. De hade druckit vin och så småningom gått in i rummet och klätt av sig i mörkret och hon hade legat på hans arm djupt under det tjocka duntäcket för luftkonditioneringens skull.

- I morgon måste vi gå åt andra hållet, sa han tyst. Det svider på ryggen. Jag måste ha fått för mycket sol.

- Ja, i morgon går vi åt andra hållet, sa hon och log i mörkret.

Tre dagar senare åkte de hem. Bussen med de andra solbrända hämtade upp dem utanför hotellet. Plötsligt hade han rest sig upp och skyndat fram till chauffören, som nickade och körde in till vägkanten. Hon såg honom skynda iväg och ropade – Vart ska du? Vi måste hinna till flygplatsen!

Hon stirrade vantroget ut genom fönstret efter sin flyende man och på chauffören, som ryckte på axlarna och log mot henne i backspegeln..

                      Så fick hon syn på honom. Han kom halvspringande runt hörnet med en påse i handen.

- Men vad hände? Du skrämde nästan slag på mig!

- Jag kom på att jag glömt att köpa den där burken, du vet. Burken med ravioli som vi lovade att ta med hem till mor.

Han hade skrattat högt och hållit upp burken så att alla de andra passagerarna kunde se den.

- Ber om ursäkt för att ni fick vänta en liten stund, sa han. Men inte kunde jag komma

 hem till lilla morsan utan att ha med mig raviolin som jag lovat.

                      Alla i bussen hade skrattat och börjat prata trots att de inte kände varandra. De hade pratat om ravioli, spagetti och den soltorkade skinkan inte att förglömma. Och vilket vin! Och vilka härliga människor! Och …

 

På hösten dog han. Sen hade det inte blivit av att åka dit igen.

Hon suckade, hämtade muggen med kaffe och svalde en klunk. Nu var det drickbart.

 

 

Inga-Britta Jungeström

 

 

------------------------------------------------------------------------------

Pralinen

 Hon fanns precis framför ögonen på honom. Att han aldrig förr hade lagt märke till henne var väldigt, väldigt märkligt - för hon var exakt sådan som han alltid drömt om.

   Hemma fanns Lisa. De senaste dagarna hade hon varit mer än vanligt irriterad och det var ömsesidigt. Hon gick honom på nerverna, den kvinnan! De hade ju alltid levt under samma tak och det var inte lätt att komma överens med henne. Fick hon inte bestämma och domdera så ställde hon sig alltid på tvären. Nu insåg han äntligen att han inte längre kunde ha det så här. Om han skulle orka vidare var han tvungen att göra något drastiskt.  Något som ingen enda någonsin skulle tro om honom.

Det gick några dagar. Som vanligt tillbringade han hela eftermiddagarna vid hamnen. Satt där på samma bänk varje dag, matade änderna och vilade ögonen på det vackra svanpar som varit där hela vintern. Det kändes nästan som om det där svanparet var hans vänner nu, de sågs ju varje dag. Ibland tyckte han att de svarade honom då han pratade med dem.

   Så plötsligt en dag stod en kvinna han mycket väl kände igen framför honom. Till hans förvåning frågade hon om han ville göra henne sällskap på en promenad utefter kajen, och han hade ju ingen anledning att säga nej. Tyst reste han sig och slöt upp vid kvinnans sida. De hade bara gått några hundra meter då hon stannade och tog till orda.

        Jag har sett hur du har tittat på henne, sade hon, och han hajade till. Varje dag då du har gått förbi har jag sett dina blickar. Vill du ha henne?

Först visste han inte vad han skulle säga. Hade det verkligen synts så tydligt? Han hade ju ansträngt sig så för att inte visa vad han kände när han såg henne.  Hon var ju en dröm och inga drömmar hade någonsin blivit verkliga för honom.

        Vill ha henne? svarade han bara. Vaddå, vill ha henne?

        Hon heter egentligen Pralinova men kallas alltid Pralinen, sade kvinnan. Hon är till salu, jag ska gå i land, vet du. Har hittat en fin lägenhet och fått ett bra arbete…

        Ja, sade han bara samtidigt som han kände en ofattbar lycka inombords. Ja, jag vill ha henne!

En vecka senare var allt klart och väskorna packade. Hans syster som var van vid att alltid bestämma, hade med alla medel försökt att övertala honom att låta bli, men han hade för första gången i sitt liv gjort som han själv ville, inte som hon hade bestämt åt honom.

   Arvet efter deras föräldrar hade räckt och det hade till och med blivit över. Han hade fått ett bra pris på ”Pralinen”- och tillsammans med hans lilla pension skulle arvet räcka. Han skulle kunna segla långt, långt bort…

 

 / Gittan Kindholm 2008-03-06

----------------------

Konsten att skriva

 

Jag vill skriva genialisk poesi
med rytm, slutrim och assonanser
tragik, eufemism, romanser
sinnenas samspel-alltså synestesi

 

Allitterationer och anaforer
prosa, radbrytning och konkretism
primitivism, sonett, realism
hexameter, epos och metaforer

 

Och jag vill vara suveränt duktig på
att skriva inre monologer
använda mig av isbergsteknik och få

 

skriva en bok om psykologer
berättarsynvinklar, epigram- och så
urval ur diktarnas ekloger

 

Min dröm är att jobba med journalistik
intervjua och redigera
skriva novell och recensera
vill ju använda mig av min estetik

 

Traditionalism, klassicism, aforism
alla knepiga ord att förstå
men jag tror och tycker ju ändå
att det är spännande med neogolism

 

Text får ton med hjälp av vokalväxlingar
med radbrytningar får den rytmik
använda sig av parallellhandlingar

 

gör att handling blir full av mystik
personifiering och gestaltningar
dramatik, akustik och replik

 

Besjälning gör att djuren blir mänskliga
åtminstone i textarens värld
man vill ge poesin lite flärd
periodisk skrift gör många ängsliga

 

Retoriska frågor kräver inte svar
hyperbol är överdrift, kan ses
klart som motsatser till litotes
men det är ju upp till alla och envar

 

att fundera ,analysera och så
Konsten att kunna skriva på vers
är inte lätt utan mycket svårt att nå

 

Detta är bunden, inte frivers
men ännu kan jag inte riktigt förstå,
vad i hela friden är blankvers?

Gittan Kindholm

 

---------

 

Hur den begynnande hösten och grevinnan von Obens frånfälle påverkade sonen Astor
och dennes hustru Gerda en kulen afton i hemmet vid Bråviken. Året är adertonhundra och nittionio.

 

 Hon sörplade begärligt i sig soppan. Knappen i blusärmens manschett

klirrade mot tallrikskanten varje gång hon förde skeden till munnen, vilket drev maken mot

vansinne.

 

 -  Lugn! Lugn! För sista gången lugn! Gör då denna skaldjurssoppa rättvisa,

betänk Almas prövningar i köket. Denna efterfrukt av gårdagens

kräftstjärtsomelett. Denna delikata soppa som min salig moder införde i

familjens mattradition!

 

    Han reste sig, tog ylleschalen som ramlat till golvet och svepte den

runt hennes axlar med klart märkbar irritation.

 

 -  Make, även jag höll av din mor och gör så med även denna deliciösa

soppa. Men detta svårmod, alla dessa tårar. Soppan ger mig tröst och värme,

hennes värme. Jag fryser så, jag blev på ett hår när kvar därute i dimman.

 

 -  Men lugna sig då äntligen, berätta, vad timade?

 

Hon lyfte silverklockan och lät den gällt kalla på betjänt.

 

 -  Soppa, Anton, mer soppa och jag vill ha den het! Och ge mig ännu ett

glas vin!

 

Nåväl, jag berättar. Det var strax efter middagsvilan. Jag gick en

spatsertur i parken, ensam för att låta tankarna fara fritt i mitt huvud.

Jag önskade att ännu en gång få gå igenom arrangemangen för höstens

bjudningar.

 

 -  Så, här har du nu din soppa. Och vinet är redan tömt, ser jag, du är ett

piggt fruntimmer!

 

 -  Make, viskade hon, ge mig ännu lite mera vin. Mot kylan i mina fötter.

Jag ber.

 

-  Berätta nu och drick ditt vin, så kanske både du och jag får nattro.

Himlande med ögonen fyllde han glaset till bredden.

 

 -  När jag kom till parkens slut såg jag ett ljus, ett blänk i dimman över

sjön. Jag blev glad, så lätt om hjärtat som om det var en hälsning från kära

vänner.

 

-  Komma över sjön i dimman? Simmandes då med kappsäckar och parasoller?

 

- Jag klättrade över den låga muren, du vet, och sprang mot ljuset. Och jag

skrattade. Åh, vad jag skrattade. Jag var lycklig! Båten låg där vid bryggan

och jag klev i och rodde mot ljuset. Rodde och rodde, den där lilla

ryschansvärda ekan, ranglig och med äckligt slam på bottnen, rakt in i

dimman, in i fukten och kylan. Då hörde jag ett ljud, ett märkligt ljud. Jag

vände och tänkte mig tillbaka till stranden, men jag var vill. Ljudet kom

närmare och något stötte mot ekan från sidan. Ett hemskt odjur stirrade på

mig med vanschinnesögon i dimman. Jag försökte resa mig men båten vinglade

och jag föll ned i det schlemmiga bottenvattnet. Odjuren, nu var de två, var

mitt över mig. Sedan tappade jag nog medvetandet, för jag minns inget förrän

vi kom i land. Någon drog upp mig på benen och hjälpte mig ur båten. Man

berättade mig att ett kreatur som ätit gräsch på en ö hela sommarn varit på

väg till fastlandet och stött på mig i dimman därute. En kossa, make, den

mest förtjusande kossa man kan tänka, stod på en flotte i viken. Den koschan

räddade mitt liv!

 

Det snurrar så förfärligt. Runt, runt! Jag börjar bli varm nu, make. Jag

avstår från hjortstek och den kära blyrén, bryrèn, alltså brylèn. Följ mig

till mitt rum, jag vill vila. De var så snälla, båda två, så väldigt väldigt

snälla. Det du make, riktiga gentlemän. På sjön där finns karlar som hjälper

vilsna fruntimmer hem. Men jag gick själv från båten, fastän kjolarna

schlafsade kring benen och kängorna var alldles fulla med vatten.

 

Väl i säng, varm med ett saligt leende på läpparna sluddrade hon vidare

medan maken skakade av återhållen munterhet, föreställande för sig sin

hustrus strapatser. En flotte med en ko som skulle på väg hem från grönbete

på en ö. Inte kände jag till så komiska saker, tänkte han. Verkligen något

att förtälja bröderna över konjaken. Han urskiljde från sin hustru,

 

-    . . . din salig mor . . . skaldjurssoppa . deliciös. Men den salta . .

. smaken . . . kräver mera . . .vin.

 

Berit Palmgren

------------------------------

Äppelmos

Hösten är skön
inte varje höst
men hösten i allmänhet

guldskimrande äppeldoftande
köksbordet fullt med kantareller
mossan mjuk och inbjudande
stigen över gärdet lerig
någon ropar framåt i ledet
- gå fort så ni inte fastnar

i vattnet speglade sig solen
jag ville fånga en fisk med handen
och sprang till i vattenbrynet

så dumt

så var det det här med äppelmoset
jag gjorde som kocken i tv
satte in äpplena i en långpanna
i 200 graders varm ugn
sen pressade jag dem i potatispressen 

Berit Palmgren

------------

Mingvasen

 

Han stannade och såg in i skyltfönstret, lättad över att ha hamnat just där. Vid tidigare tillfällen hade det hänt att han hamnat mitt i en gatukorsning eller som häromdagen då han blivit stående utanför sybehörsaffären och varit tvungen att låtsas ha ett stort intresse av ett kjoltyg i skotska färger.  ”Fönstertittarsjuka” hade doktorn sagt. ”Du har dålig cirkulation i benen och därför får du kramp i vadmusklerna. Det är många som lider av det så du är inte ensam om det.”

 

Jo, nog var det en ”fönstertittarsjuka” han hade. Tabletterna han hade fått hjälpte inte helt och hållet. Men hade man kommit upp i hans ålder fick man ju räkna med att det blev lite hack i livslinjen här och där.

 

Han började studera föremålen i fönstret. Loppis stod det klargrönt på fönsterrutan. Vilket namn, egentligen. Loppis. Han fnyste lite åt uttrycket. Ett namn säkert påhittat av någon som inte hade en aning om vad riktiga loppor kan ställa till med.

 

En liten skål i tunt porslin mitt i fönstret fångade plötsligt hans intresse och han böjde sig lite framåt för att kunna studera den närmare. Kunde det vara en äkta Ming? Glansen i glasyren stämde och de blå slingorna såg tillräckligt bräckliga ut för att vara gjorda för hand. 6 kr stod det på en lapp under skålen. Han kände en lätt yrsel av upphetsning och beslöt sig för att gå in i affären och be att få se undersidan på skålen. Undersidan avslöjade alltid om det var äkta vara eller inte. Han skulle gå in så snart krampen släppt. Han trampade lite försiktigt och tänkte att nu skulle det nog inte dröja så länge till.

 

Om det nu var en äkta Ming och han fick den för sex kronor skulle han omgående sälja den på kvalitetsauktionen. Vad skulle han kunna få ut för den, tro? Fanns rätt köpare där så skulle han nog kunna få ett par – tretusen för den. Han måste självklart sätta ett minimipris på den. Tretusen vore nog rätt pris att utgå ifrån. Fick han mer skulle han kunna åka på den där kryssningen längs Norge. Hurtigrutten. Han skulle kunna åka tur och retur hela vägen, njuta av det ståtliga landskapet och den utsökta maten och man vet aldrig vad som kan hända på en luxuös kryssning. Nej minsann, det vet man inte. Den blå kavajen skulle passa väldigt bra att ha på sig vid middagarna. Och en blåvit slips också.

 

Krampen släppte och han gjorde sig beredd att gå in i butiken då plötsligt en kvinnohand sträcktes ut mot skålen och tog upp den. Han såg hur den bars mot disken och hur den lindades in i mjukt papper och sedan hamnade i en papperspåse. Han hörde klirret från kassaapparaten. Han stod med snopen min framför skyltfönstret när han hörde dörren in till affären öppnas och en glad kvinnoröst säga något till expediten.

 

Han nickade artigt men en aning förvirrat när grannfrun Stina Jansson passerade honom. I handen höll hon en liten vit papperspåse.

Inga-Britta Jungeström

----------------------

Två sonetter

PRALINEN

Här på vår jord finns inget nytt
varenda dag föds tusen barn
Men den fick fart, min hjärnas kvarn
Det var april, det år som flytt.
Då kom han hit vår lille glytt
så spröd och bräcklig som ett flarn
Allt hänger samman som i garn
ett släktled synes snart förbytt.
 

Händerna är så knubbigt små
Hans nacke doftar fin choklad
i torsdags lärde han sig gå
Ja, ser man honom blir man glad.
Hans andedräkt är söt som finfint vin
Och därför är hans namn nu E Pralin.
 

PRALINEN

Nåt nytt på jorden knappast existerar
varenda dag föds över tusen barn
men den fick fart min hjärnas tröga kvarn
en liten glytt! man undrar och funderar.
 

Hur ska det gå? Föräldrarna studerar.
Han är så skör, så bräcklig som ett flarn
Allt hänger samman som i trassligt garn
Släktled byts ut-Än sen? Vi promenerar.
 

Han har så knubbiga och bruna händer
Och nacken doftar som ett utsökt vin
och pärlor skymtar, det är små små tänder
 

Och magen är en rund och varm kamin
Han blir snart ett år enligt vår kalender
Vår söta, goa, ljuvaste Pralin.

Ann-Mari Tormalm 

-----------------------------

Hösthus
 

Mitt hus är ett hus för hösten
som jag gärna bjuder in

I rummen faller ljuset så
att skymningen trivs bäst på hösten
då den seglar från fönster till fönster
och tar med från skogen
den mjälla hjortrongula tonen
lämnar i vrårna skuggor
som frostbitna värmer sig
vid mina tända lampor
och stillsamt rullar ihop sig
under mitt gamla slagbord
på vars skiva rönnbärsklasar tappat taget
och fallit bland röda löv av lönn

Min gäst är både grå och sprakande av färg
vill både ljus och mörker
är i sina flammande andetag både varm och kall

En gäst helt i min smak

Ulla Winroth

-----------------------------------------

 

 

Havet

Havet
Havet omsluter oss
Tröstar oss
Svalkar oss 

Havet
Flytande silver i morgonljuset
Skummande i höststormen
Sjungande när isen fryser till

Havet
Som stänk från det förgångna
finns ännu morgondaggen från
antikens Grekland
som en påminnelse om evigheten

Birgit Ljungars

---------------------------------

 

Lev nu!

Har du sett över ditt pensionssparande?

Köp nu!

Betala i september!

Lev nu!

Innan natten blir oändlig.

Oändlig?

 

Alla de magra!

Så de ser på mig!

Flugor i ögonen och stora runda, tomma magar.

Lev nu?

Hur?

 

Vad ska du bli när du blir stor?

Astronaut!

Sluta drömma!

 

Sluta drömma?

Ska man sluta drömma?

Hur gör man? 

Inga-Britta Jungeström

------------------------------------------

Havsfantasi

Egentligen har jag bara vistats vid havet vid några få tillfällen, men
dofterna och ljuden från vågorna har följt mig på ett märkligt sätt i många år.

Jag bortser då från mer exotiska dofter och bruset från Medelhavet, Atlanten
och från Svarta Havet. Som soltörstande turist har jag varit betydligt fler
gånger vid dom haven, då reducerade till gränsområden mellan vatten och
land. Sandstränder med parasoller och sandiga solstolar, skvalp, guppande
vågor som jag tillsammans med otaliga andra turister hade till låns för en
vecka eller två. Behagfullt svepte haven runt grekiska och spanska öar eller
i andra fall vatten eller om sanningen ska fram sörja, mättad med
magsjukeframkallande ämnen, som mer motvilligt rörde sig längs stränderna.
Det gällde att lyfta blicken och låta den uppvägas av delfinernas krumelurer
längre ut.

Det hav jag känner som havet är på landets östra sida, inte så långt från
stan jag bor i, utan så nära att man tar sig dit på nån timma. Kanske det är
närheten och att resan dit är möjlig som gör, att man inte besöker det så
ofta. Det finns ju där även nästa dag, nästa vecka, nästa år. Det finns till
och med på lokalteves väderkartor och är vardagligt på nåt sätt. Har det
kanske därför tappat sin glans en smula?

Men nu är jag här igen. Och det är så där ljuvligt som alla säger. Solen och
de runda klipporna finns här, stillheten. Skrevorna, där tusen sätt att
ligga måste provas innan kroppen finner sig tillrätta. Givetvis kommer ett
moln, om än så litet, då och då och lägger sig i vägen för solen och en
vindil kommer farande utifrån havet. För en stund blir kylan och den
främmande världen därunder ytan till de ofantliga vattenmassorna mycket
påtaglig. Skinnet knottrar sig i skuggan och man är tvungen att dra
handduken över sig tills molnet och den kalla vinden dragit förbi.

Friden är återställd och korsordet som är till häften löst pockar på
uppmärksamhet. Pelle, en mycket kär vän kommer småspringande över klipporna.
I handen har han en gul och len potatis, nyplockad och avsköljd i det
bräckta havsvattnet. Jag har fler, säger han, jag har köpt dom hos fiskarn
och en gädda. Vad jag är glad att det är sommar och att vi träffades igen.

Ett hav, ett vatten, men ändå inte vatten. Ett annorlunda vatten som inte
löddrar när man tvättar sig och som ger en annorlunda smak på läpparna. Vill
du ha en saltvattenspuss, en kyss så det svider. Lekar vid bräckt vatten,
gädda och färskpotatis, till och med pepparrot hittade vi. Hade den
överlevt, fastän fiskarstugan rasat, för vår skull?

Berit Palmgren

--------------------

3 vårhaiku från Borkhult

på nysådd svart jord
faller äppelblommen vit
under svalors flykt

--

kajor sliter hårt
i skorstensnätets fästen
bo ska byggas där

--  

i vårligt luftrum
höjs häggens skira armar
målar vitt på grönt

Ulla Winroth

------------------

Lusekofta

Vad jag tycker om dig
min norska lusekofta!

Varm är du
och håller råluften borta
Så tät är värmen i dig
att ulltrådarna nästan bränns

Och händerna som stickade dig
hade också de en hetta
som kom med mönstret
Seg och envis
nästlade den in sig
bland stjärnor och timglas
Stannade där i spelet av färger

För mig väcker du också
sommaren till liv
så att jag ser fåren
De där fåren som betar
på sommarens ängar
och tuggar
njuter gräsfödan
med smak av sol 

Ulla Winroth

-------------------------

Ingen känner Harry

Flöjtmelodin slingrade sig genom lövverket.  En spröd, tunn melodi, knappt urskiljbar. Nu svävade den mot rymden, försvagades, försvann, tvekande återkom den ,  singlade ner mot bäcken. Blandade sig med det eviga fräsandet mot stenar och stockar, svingade sig upp på klippavsatsen. Lade sig till vila,  tonerna dovnade, blev melankoliska.

Hon hade blivit stående i gräset, lyssnande, spanande. ”Det är han”, sa hon, ”det är Harry”. ”Harry?”  Dröjande tog han ett steg mot henne. ”Harry?” upprepade han. ”Vem är Harry?” ”Jag vet inte, jag kallar honom så. Han finns. Här. I dungen, i skogen, i forsen. I lönnarna. Almarna. I de väldiga ekarna. Lyssna! ”

Melodin hade strövat vidare, flyktig, svårfångad, som en susning. Avlägsen ibland, nära kort därpå. ”Vem är Harry?” envisades han. ”Ingen vet. Men jag ser hans spår ibland. Och jag har sett en skymt av honom. Han kom helt nära, sen försvann han, gäckande som en vind. Jag såg hans lysande ögon, jag såg flöjten, hans lilla panflöjt. Och jag såg de små hornen. Som en getabock.” ”Hade han horn?”. ”Javisst. Harry har horn.”

”Låt oss söka hans spår” föreslog hon och de vandrade ner till platsen där bäcken vidgade sig, där sanden mötte gräset. De såg båda. Avtryck i sanden. Någon hade gått där och lämnat spår. Spår av små klövar. ”Det måste vara Harry”, viskade hon, ”det är verkligen han. ” Och de vandrade vidare, berusade av dofterna, av luften, av mättnaden.

En spång ledde över bäcken, en ranglig dallrande språng. De vinglade ut på den och nådde andra sidan. Här var skogen djupare, mörkare, tystare. Tigande, på tå, tassade de framåt, en koltrast flög upp, en duva hördes kuttra. Majestät efter majestät, det var granar i långa rader. Då hörde de ånyo melodin, svag men tydlig. Han satt i en glänta. Solen hade lyckats slingra sig ner i det mörka, lövträd vaktade runt boplatsen mitt i allt det mörka. Trött av lek, av kringströvande, av gäckeri, hade han, panen, faunen, slagit sig ner. De stod tysta, iakttog, vågade inte röra sig.

Långsamt sträckte han ut i det gröna, vällustigt drog han ett skinn över sig. Han betraktade sin flöjt, så lät han den ligga. Log lite. Blundade. Suckade. Och sov.

De vågade inte röra sig. Kvällen kom, kylan grep dem med sin klor, hungern rev och slet i inälvorna men de rörde sig inte. Månen gick upp och mannen la fingret över läpparna, drog henne med sig bakom en hög tall. Smygande avlägsnade de sig från platsen. De vände sig om, såg att Harry fortfarande sov.

060228

Ann-Mari Tormalm


Harrys begravning

 

Mamma hade haft den där rösten; behärskad, lugn, stadig men med en tydlig, metallisk ton. När vi var små hade vi syskon kallat den för korpralsrösten eftersom vi visste att det bara var att lyda, när hon visade med hela handen och använde den rösten. Trots att jag alltså visste att det inte var någon idé, protesterade jag ändå när hon ringde upp mig sent i går kväll.

                      - Men, mamma! Jag har inte träffat moster Sonja sen jag gick i småskolan! Jag skulle inte känna igen henne om jag så sprang på henne i dag! Jo, det är klart att jag inte skulle göra just i dag eftersom hon är... Men det var bara ett uttryck, förstår väl mamma! Ja, jag vet att mamma har brutit benet! Ja, jag vet att mamma månar om släkten! Men jag tyckte inte om moster Sonja. Men… Vadå? Arv? Var moster Sonja rik? Mamma skojar? Lotto? Menar mamma att moster Sonja vann på Lotto? Tio miljoner? På en rad? Det var som… Nej, mamma, jag har inte börjat använda fula ord. Har hon inga andra släktingar? Jaha, ja. Jag får väl åka då. En krans från släkten fast vi inte är så många. Vila i frid. Ja, det får vi väl hoppas att hon gör. Man skulle väl få slaget om hon dök upp nu. Nej, man skojar inte om de döda. Ja, jag ska vara allvarlig. Ja, jag ska köpa en krans. Vila i frid i guldbokstäver. Ja, jag fattar. Jag hör av mig efteråt. Jadå. Klockan elva i kyrkan i morgon. Lugn mamma! Jag ska! Ja, du kan lita på mig! Jag ska inte glömma att åka. I morgon i kyrkan. I Åtvidaberg. Jo, jag hittar. Hej då mamma! Puss, puss! Jag ringer! 

Jag knäppte av mobiltelefonen och stoppade den i byxfickan och gick ut och sparkade igång HD:n. Lika bra att tanka upp och tvätta av den ikväll. Skulle man åka på arvtantens begravning var det lika bra att göra det i stor stil.

Någon krans kunde inte blomsterhandeln svänga ihop på morgonen men de knåpade ihop en rätt skaplig blomsterkvast. Jag hade fått välja blomster själv om jag hade velat det, men jag överlät hela köret åt den lilla mörka bakom disken. Jo, förstås, det fanns några häftiga spretande punkfrisyrsdoningar i orange och illgrönt bland alla rosor och akvileja i butiken så jag sa åt godingen att peta in några stycken i mitten.

Det glittrade i ögonen på henne när hon virade det vita sidenbandet med guldtexten om blomstren. Jag gav henne en av mina sugande blickar innan jag satte på mig hjälm och glasögon, greppade blomstruten och gick ut och spände fast den bakpå pallen.

 Vädret var fint, vägen var torr och det var bara att dra på. Så här strax före midsommar har snuten annat för sig än att jaga laglydiga fortkörare, antog jag, och lät hastighetsmätaren gå upp mot etthundrafemtio. Så fint hon låg på vägen! Med den här farten skulle man vara uppe i Åtvidaberg på en dryg timme.

Jag var framme i god tid före klockan elva men hade ändå svårt att hitta ett bra ställe för HD:n. Det stod minst femtio bilar, en del riktiga lyxåk, parkerade på varenda ledig plätt i samhället, tycktes det. Jag hittade till slut ett ställe alldeles intill en fotbollsplan, låste cykeln, tog av mig glasögon och hjälm, slätade till håret och gick upp till kyrkan. Blomstren höll jag under armen och det vita bandet fladdrade i den ljumma sommarvinden. Det var uppförsbacke, solen stod nästan mitt på himlen och säga vad man vill om skinnställ, men varma är de. Jag svettades ganska bra när jag kom upp till kyrkporten. Ett par hårdingar med solglasögon synade mig uppifrån och ner, gjorde en slarvig kroppsundersökning genom att klappa på mig utanpå skinnstället och gav tecken åt ett par svarta kostymer inne i kyrkan, och släppte in mig. Släkt? viskade den ene kostymen medan han tog blomstren från mig. – Ja visst, sa jag. Då blir det till höger, sa han och visade mig till en bänk ganska långt bak i kyrkan. Ett par äldre tanter satt redan där med näsdukarna beredda. Jag bockade artigt men tanterna bara stirrade och drog sig lite undan när jag trängde mg in i bänken.

Brukar det vara så här mycket folk på gamla tanters begravning, tänkte jag förvånad. Hela vänstra kyrkhalvan var fullpackad, av dom som inte var släkt, men också den andra sidan var välfylld. Skulle jag alltså ha så många släktingar? Det hade jag aldrig hört talas om.

Framme vid kistan var en stor fanborg uppställd. Tre-fyra gulblå flaggor fladdrade lite i luftdraget från det öppna fönstret längst fram men också röda standar och en stor vit fana med ett rött kors på stod där. Flera uniformer syntes där framme bland flaggorna. Det var värst så mycket bekanta moster Sonja hade haft! Man kanske fick fler kompisar när man vunnit tio miljoner på Lotto.

Klockorna började dåna och folk slutade viska med varandra. Jag satt där jag satt och kände mig lite fundersam. Jag kom ihåg faster Sonja som en fnittrig, rödhårig fet tant som alltid skulle pussa på mig och klämma på mina muskler. En gång, det var på skolavslutningen i sexan, hade hon smetat ner hela ansiktet på mig med blöta pussar när alla kompisar tittat på. Jag höll på att bara dö!

- En sådan stilig ung man du har blivit, hade hon ropat. Man skulle kunna äta upp dig! Tänk om det bara vore du och jag och månen på en strand i Costa Rica! Och en massa ömma kyssar förstås! Sen hade hon skrattat sitt otäcka kacklande skratt och hängt en knippa tulpaner om halsen på mig. Kompisarna hade gapskrattat och mamma hade varit alldeles röd i ansiktet. Sen den dan har jag inte tålt moster Sonja. Men nu var hon död, i alla fall. Och rik. Costa Rica. En rysning letade sig uppför ryggen.

                        Den här begravningen måste ha kostat multum, om man nu ska räkna efter vad jag fick betala för blomsterruskan jag hade haft med mig. Svartkostymen hade satt den framför kistan, såg jag. Snygg placering. Costa Rica.

                        Nu började folk resa på sig och gå fram till kistan. Svartkostymen dirigerade fram de på första bänken först. Alla snöt sig där framme och la en blomma på locket. Och så gick det på. Det tog tid eftersom många skulle hålla tal. Jag började bli hungrig och jag tror till och med att jag slumrade till en stund. Så hörde jag en karl börja prata väldigt högt och jag vaknade med ett ryck. Jag böjde mig fram i mittgången och såg att det var militären med standaret. Käre Harry! började han. Åtvidabergslogen av den hemliga ordern Moses brinnande buske vill hedra en av våra främsta medlemmar.

Jag hörde inte på längre. Harry? Vem var Harry? Ingen känner någon Harry hemma hos oss, vad jag vet!

Långsamt gick det upp för mig att jag befann mig på fel begravning. Jag reste mig upp och ställde mig i gången, tittade ner mot Harry, sa

    - Ursäkta men behåll blommorna Harry! och gick sen ut. Solglasögonen spanade in mig, kanske trodde de att begravningen blev för mycket för en annan. Oberörd stirrade jag dem i ögonen, tro vad ni vill! Jag rundade kyrkan och upptäckte att det fanns en kyrka till lite längre ner i backen. Just då kom några karlar släpande på en vagn med en kista. Efteråt kom en präst och tre svartklädda tanter. De hade blommor i händerna.

- Hej då, moster Sonja! ropade jag. Om du känner Harry kan du väl be att få blommorna jag ställde där inne hos honom!

Jag vet inte om hon såg, att jag vinkade till henne. Man vet ju aldrig.

 

Inga-Britta Jungeström

-------------------------------------------------

NÄR JAG VAR BARN

När jag var barn
var jag
en lilja
och en fågel

Då levde jag i nuets nu
vare sig det som varit
eller det som komma skulle
tyngde

Världen väntade mig
otålig och fylld av mirakler
Lek var allvar
och allvar lek

Glädjen ren och absolut
sorgen likaså
Ond var ond
och god var god

Men därborta vid horisonten
bidade
Det Lagoma
Beräkningarna
och Kompromisserna
sin tid.

Kjell Samuelsson


Försommartid

Det glittrar i viken
det glittrar av vatten
det glittrar av vatten och värme,
i allt som är vajande vått

Det glittrar av gult
av gullregn och guldvingegult
det glittrar i grönskan
i allt som är gränslöst och grönt

Det glittrar av blått
av jungfrulinblått kan det glittra
det glittrar i badsugna ögon,
i allt som bejakar barfotafötter
i blåvingad försommartid

Ulla Winroth


Det fanns ett samhälle, där alla hade en grundlön från födseln.
Där alla var respekterade för den de var,
där barnen fick utvecklas i sin egen takt.
Där ingen försökte tjäna på den andre
Där ingen ville utnyttja någon annan.
Där pengarna var ett medel för att skapa rättvisa,
där lönen var till för att skapa tillfredsställelse.
Där alla medborgare tog och fick sitt eget ansvar.
Där alla ville andra väl.
Det var svåra tider, det fanns inget att klaga på.

Roger Sibbe


Du och jag och månen

Månen lyser upp den blåvita snön i marskvällen
starkt som en glömd ytterlampa
Förbi kala vintergrenar letar den sig in
genom ett spröjsat fönster
ser oss där vi samtalar
om det som kunde ha varit
Det är du och jag och månen 
Månen lyser i den spröda aprilkvällen
som en svag siluett på den blåa vårhimlen
Morkullor gör sina drag i det gula skenet
Tofsvipor sjunger över nysådda åkrar
Doft av vår
Vi vandrar på upptrampade stigar
Det är du och jag och månen 
Månens lyser starkt i augustikvällen
Magisk sensommarnatt
Rådjurets svaga skall
i den blonda havreåkern
Vi tänder ett ljus i natten
talar om det som kunde ha varit
Det är du och jag och månen

Vinden rasslar genom höstlöven
Hösten smyger sig varsamt på oss
Vi sitter framför den sprakande höstbrasan
och är förnöjsamma
över att det blev som det blev
Det är du och jag och höstmånen

Birgit Ljungars


 

 

STORMEN

Inga-Britta Jungeström

 

Våra vägar möttes igen när jag för en tid sedan besökte det brukssamhälle, där jag är född och uppvuxen.  Han lyste upp när han fick syn på mig och kom halvspringande och fattade min hand. Medan han pumpade den upp och ner på sitt vanliga manér, ropade han glädjestrålande: ”Men är det inte du, min lilla solstråle! Har du kommit tillbaka hit? Åh, så glad jag är över att se dej!”

Jag gjorde försiktigt loss min hand och såg ned på honom: ”Jag är glad över att se dej också! Hur mår du nu för tiden?”

Han gav mig en kram i midjehöjd och lutade huvudet mot mitt bröst.

”Jag mår så bra, så bra! Jag har det så bra, så bra!”

Jag gjorde mig försiktigt fri och vi började gå vägen framåt. Han trippade på vid sidan av mig och munnen gick i ett. Jag nickade och log som jag alltid gjorde när vi träffades. Det är heller inte lätt att få en syl i vädret tillsammans med honom. Han har alltid så mycket att tala om och när han hade någon som lyssnade passade han på.

Han var en mycken liten man. Också när han hade hatten på sig räckte han mig inte riktigt upp till axeln. Som vanligt hade han sin svarta säck hängande i ett snöre om halsen och när han andfått pratande halvsprang bredvid mig höll han fast den i ett stadigt grepp med ena armen medan den andra viftade ivrigt för att understryka vikten i det han sa.             Han hette Sigvard Andersson men han presenterade sig numera som Waldemar von Stormen. Det var nog bara kyrkobokföraren och jag som efter alla år visste hans riktiga namn och historia.  Och det var en sorglig och grym historia.

Han måste vara i sjuttioårsåldern nu, tänkte jag. Hans vita hår stack fram i tofsar under hatten. Han hade nog inte rakat sig på några dagar men genom det glesa vita skägget lyste de äppleröda kinderna med sina skrattrynkor och de ljusblå ögonen glittrade under de buskiga ögonbrynen.

Hans mamma hade varit dotter till kyrkoherden och hon ”föll i vanmakt av skam”, som man sa förr, när hon som sjuttonåring blev med barn utan att vara anständigt gift, och lades tämligen omgående in på hospitalet i Vadstena. Det har under årens lopp gått många rykten om vem barnafadern kunde vara och det värsta av dem är väl, att det skulle vara kyrkoherden själv. Det blev aldrig bekräftat, men kyrkoherdefamiljen tog absolut avstånd från henne och besökte henne aldrig och till slut föll hennes öde i glömska, som väl meningen var.

Sigvard föddes på hospitalet mer än en månad för tidigt och togs genast om hand av barnavårdsnämnden. Modern föll ännu djupare ner i mörkret, när man tog barnet ifrån henne. Hon blev våldsam och försökte flera gånger att skada både sig själv och andra och till slut blev hon inlåst på ”Stormen”, där de obotliga, de farligaste och sjukaste patienterna fanns och där förblev hon livet ut.

Sigvard vägde bara drygt kilot när han föddes och den första tiden vårdades han på länslasarettet. Han växte dock till sig och blev ett friskt och nytert litet knyte, som charmade personalen och gjorde det lätt för fosterföräldrarna Bertil och Maja Andersson att ta honom till sitt hjärta.

Han visade tidigt ett stort intresse för böcker och redan vid fem års ålder plöjde han igenom det gamla testamentet och tog sig sedan an det nya. Hans intresse för biblisk historia falnade emellertid och han började i stället läsa de stora filosoferna. Redan vid sju års ålder gjorde han jämförande studier mellan Schopenhauers och Kants skrifter och i ett samtal med en förundrad universitetslärare kallade han Schopenhauer en gnällig avundsjuk kvasifilosof, som egentligen inte hade något nytt att komma med medan Kant däremot…

Universitetsläraren var synnerligen imponerad av detta lilla underbarn och försökte länge, sorgligt nog utan att lyckas, övertyga fosterföräldrarna om att den lille Sigvard borde komma till universitetet snarast möjligt. Bertil och Maja visste inte vad de skulle ta sig till med den lärde herrn, som tjatade på dem om att lämna ifrån sig sin lille pojke till en massa professorer, som väl inte begrep sig på barn? Sigvard var lite tidig av sig bara. Vad var det med det då? Så Sigvard blev kvar hemma och eftersom han inte visste om något annat så var han glad och lycklig där.

Men så hände något. Sigvard slutade växa på längden när han var ungefär tio år. Bertil och Maja sökte bekymrade hos provinsialläkaren, som sa, att sånt händer ibland men att det nog skulle rätta till sig när pojken kommit in i puberteten.

När Sigvard konfirmerats, och nästan skrämt slag på prästen när han vid förhöret höll en föreläsning om olikheterna mellan de fyra evangelierna och också ingående avhandlade de apostoliska skrifterna, fick han liksom de andra pojkarna i brukssamhället börja som springpojke på bruket. Han råkade ut för de vanliga tarvligheterna, som av hävd brukats som inkörsport till arbetsgemenskapen, men han kom aldrig in i den. När han blev anmodad av smeden att hämta ögonmåttet förklarade han omständligt, att ett sådant mått inte fanns tillgängligt någonstans, men om smeden så önskade kunde han säkert åstadkomma ett. Så fortsatte det, arbetarna förstod sig inte på honom, och han blev betraktad som en kuf, en toker som gick med näsan i böckerna och babblade en massa strunt.

            Om Sigvard tog illa vid sig eller inte vet jag inte. Bertil och Maja var snälla mot honom och de gjorde så gott de kunde med sin lilla annorlunda pojke. Jag tror nog att tills han var i sjuttonårsåldern var Sigvard så lycklig han kunde vara.

Sigvard blev aldrig längre än knappt en och en halv meter över jordytan men för övrigt utvecklades han normalt rent kroppsligt. Han var en liten lintott med stora mörkblåa ögon. Han förblev mycket vacker även när han blev äldre. Till och med nu för tiden ser han bra ut även om han blivit lite mera omfångsrik om magen, tänker jag och sneglar ner på min vän.

            Men så dog hans mamma. Först nu fick han veta att Maja och Bertil inte var hans biologiska föräldrar. Han hade haft en annan mamma, som nyss dött på hospitalet. Han undrade naturligtvis varför han inte fått veta detta förut och varför hans mamma hade lämnat bort honom. Maja, som grät lite, var inte van att lägga orden väl. Efter att ha snyftat ett tag svarade hon, att hans mamma hade blivit galen när han föddes och blivit inlåst på Stormen och dit fick ingen annan komma än vårdare och präster.

Efter detta samtal förändrades Sigvard. Han gick inte tillbaka till bruket. Han stängde in sig på sitt rum, kom inte ut till måltiderna och Maja fick många gånger gråtande bära ut matbrickor som han inte rört. Han läste i sina böcker, skrev sida upp och sida ner i sina skrivböcker med svarta vaxdukspärmar, och till slut satt han bara och stirrade ut genom fönstret. Så satt han i flera månader tills han en dag reste sig, tog av det svarta kuddvaret från en av soffkuddarna och la de femtusen kronor han fått i arv efter sin mor, sina skrivböcker och några pennor i det och gick hemifrån.

Han kom inte tillbaka på många år. Ingen visste riktigt vart han tog vägen men en av Bertils och Majas grannar, som på sin semester rest genom Heidelberg i Tyskland, påstod sig ha sett en ”fruktansvärt liten kille med stormhatt på huvudet!” Ryktena tog fart och till slut framstod han som den mest ryktbare av samhällets söner och man påstod till och med att han skulle ha blivit filmstjärna i Hollywood och där spelat in en film tillsammans med Arnold Schwartzenegger. Deras elakheter och smädelser under hans pojkår förträngde de.

Hur det än var med den historien var han utblottad när han så småningom återvände till samhället. Invånarna såg med förvåning på hur han rotade i soptunnor efter mat. Han kröp in i villakällare för att sova. Till slut blev han anmäld för ofredande och han omhändertogs en kväll av polisman Pär Karlsson. Vid det sedvanliga förhöret lade Karlsson ner pennan och uppmanade den anhållne strängt att hålla sig till sanningen. ”Jag vet att gunstig herrn heter Andersson! Komma hit och påstå sig vara adlig och heta Waldemar von Stormen, klädd som en figur i en komisk operett, och dessutom utan ett öre på fickan! Brukar lärda män uppföra sig på det viset? Är det troligt det? Hur var namnet! Den här gången vill jag ha det riktiga!” Han fuktade pennan med tungspetsen och beredde sig att börja skriva.

            Sigvard/Waldemar sträckte på alla sina centimetrar och sa med hög och bestämd röst: ”Jag har uppgivit mitt korrekta namn, min titel är professor i filosofi vid universitetet i Heidelberg. Jag har kommit tillbaka till Sverige för att njuta mitt otium. Tyvärr blev jag rånad på vägen hem av några storväxta, av det eländiga disciplinupplösningen vilseförda slynglar i femtonårsåldern och jag råkar nu vara utan pengar. Jag antar att detta inte ställer till några svårigheter med tanke på mitt medborgarskap i ett land som är stolt över sitt välfärdssystem.”

Polisman Karlsson lade ifrån sig pennan igen och reste sig upp. ”Jag ska ge er för njuta, jag! Kom med här! Och ta för sjuttsingen i våld av den där förfärliga stormhatten!”

Så hände det sig, att Waldemar von Stormen blev inlåst i polishusets cell, anklagad för ofredande och för att ha fört narkotika in i landet. Polisman Karlsson vittnade senare inför tinget, med fingrarna på bibeln, att han hört den där kvartsfiguren uttryckligen säga att han skulle njuta av sitt opium. Domaren, som rynkat ögonbrynen och blängt argt på Karlsson vid det nedsättande tillmälet ”kvartsfigur”, tog hänsyn till ”professorns” litenhet och hans förmodade oförmåga att klara av en vanlig fängelsevistelse och dömde honom till rättspsykiatrisk vård. Han skulle omedelbart föras över till rättspsykiatriska kliniken i Vadstena.

På kliniken blev han ett intressant forskningsfall och flera än en uppsats flöt in i Medicinska Tidskrifter överallt i världen om den märklige lille mannen med det stora intellektet. Han uppskattades livligt av doktoranderna för sin aldrig sinande svada och för sitt lättillgängliga sinne och han trivdes alldeles utomordentligt med både servisen, maten och njöt av alla tillfällen till undervisning av de unga forskarstuderandena. Därför dröjde det faktiskt fem år innan han släpptes ut för att klara sig själv. Och han klarade sig naturligtvis inte. Den långa inlåsningen på rättspsyket hade gjort honom helt försvarslös inför den vardagliga tillvarons krav. Till slut hade hans motgångar blivit honom övermäktiga och han sjönk ner i en djup depression.

Han togs om hand av mina föräldrar som lät honom bo på övervåningen i vår villa. Mamma såg till att han fick mat och tvättade hans kläder. Han återhämtade sig hjälpligt. När de dog flyttade han till ålderdomshemmet och även där anpassade han sig ganska väl.. Men efter jag har hört är han sällan där – han drar omkring i bygderna, klädd i sin höga hatt och med den svarta påsen med böckerna dinglande på magen, och föreläser om filosofi överallt där han kommer åt.

 

En bil signalerar bakom oss. Det är min man som kommer för att hämta mig.

”Jag måste åka hem nu”, säger jag till Waldemar. ”Var rädd om dig!”

            ”Kommer min lilla solstråle tillbaka snart?” Hans blå ögon ser bedjande upp på mig.

            ”Jag ska försöka”, säger jag och skäms för att jag ljuger. Jag vet att det kommer att dröja mycket länge innan jag kommer tillbaka.

            Han vinkar redan när jag sätter mig i bilen och spänner på mig säkerhetsbältet. Han vinkar så länge jag ser honom.

            ”Vem var det där!” frågar min man med förvåning i rösten.


”En gammal vän”, sa jag. ”En sedan länge kär gammal vän.

Inga-Britta Jungeström

-----------------

Höstvisa

När sommar går
och vinter kommer
och vännen min har flytt
då sjunger jag en ledsen visa
saknar dig och saknar dejmej
saknar dejmej

När vattnet fryst
och marken blivit vit
och vännen min är borta
då sjunger jag en sorgsam visa
kom tillbaks och kom till mejdej
kom tillbaks till mejdej

När vinter går
och sommar kommer
och vännen min ett minne
då sjunger jag en vacker visa
om skog och äng och dejmej
om hur jag saknar dejmej

Berit Palmgren

------------------------------------

Januari

 
Jag har en snäcksamling
på Borkens botten
 
Genom isen ser jag på den
 
Isen, klar som glas
och stark
bär
som vore jag en insekt
förlitande mig
på ytspänningen
 
På botten
invid stranden
rakt under mina fötter
ligger skal bland stenar
och stenar bland stenar
som liknar skal
 
Snäckors bleka skal
tunna som ljuset
ligger i avstannad rörelse
bland stela grenar
 
Slammet som täckelse
 
I sandens nyanser
spår av vågor
sommarskal bland döda grenar
som spretar utan avsikt
 
I ett landskap utan puls
utan strävan
som i en stilla målning
förvarar jag mina snäckor


Ulla Winroth


--------------------

 

Jag längtar till Italien!
 

     Äntligen hade jag slitit mig ur vardagens tristess och en begynnande depression inför marshimlens surmulna motvilja mot att öppna upp för vår och sommar. Nu var jag här, ensam och fri att njuta och göra vad som faller mig in.

     Som jag längtat hit till denna plats, där Adriatiska havet sakta smeker den milslånga sandstranden! Om det är på gott humör, vill säga. Vissa dagar fladdrar vimplarna över fräsande skum, varnande den intet ont anande turisten för att ge sig ut för långt från stranden.

     Belåtet lät jag mig hällas ner i solstolen, som den svartögda araben tjänstvilligt fällt ut under jätteparasollet, innan han stoppat ner mina fyra euro i sin rymliga byxpåse och avlägsnat sig, spanande efter nästa.

     Än så länge var det ganska tomt under parasollerna, men jag visste att inom någon timme skulle alla stolar vara upptagna av sololjeinsmorda kroppar i varierande stadier av kroppsligt förfall och fnasighet. De unga, smidiga, höll till ett par mil norrut och porcharnas och mercornas snabba ruscher genom de trånga gatorna hörde dem och natten till liksom discomusikens dunkande och champagnekorkarnas smällande. Den här platsen var vår, vi som tar en paus i pensionärslivet ibland och överlåter åt någon annan att sitta hemma och borsta katten.

     Jag log sammanbitet åt den översvallande, svällande, tysktalande kvinnan i blommig bikini, som bredde ut badhanddukar i de närmaste tio stolarna. Jag funderade, när jag såg hennes tjockmagade man komma efter, överlastad med matkorgar, staplar med öl i sexpack och en stor cigarr i munnen, ett ögonblick på om jag inte skulle flytta till ett lugnare ställe. Men jag drog ner solhatten över ansiktet och beslöt mig för att nonchalera sällskapet, som vartefter utökades till ett tiotal personer.

     Det gick en stund. Tyskarna hade ätit och diskuterat färdigt och låg nu och vilade. Bara en och annan dov snarkning hördes. Jag fällde upp solhattens brätte och tog en överblick över stranden. Solen hade klättrat ytterligare en bit på den azurblå himlen och det började bli hett. Det var nog tid för lunch och siesta nu. Jag gjorde ett frest att ta mig upp ur stolen, tog tag med händerna i armstöden och sparkade frenetiskt med fötterna men jag lyckades inte komma upp. Jag såg mig generad omkring. Hade någon lagt märke till mig?

     Då bara stod han där! Jag föll tillbaka i stolen och lät mig omstrålas. Han var absolut den vackraste karl jag någonsin sett. Han stod snett framför mig i en pose som påminde om Poseidons på Götaplatsen i Göteborg om än inte fullt lika dramatisk. Han höll till exempel inte ett ljuster i handen i färd med att stöta det i en jättefisk, men han lyfte just den ena muskulösa armen och rättade med en behagfull rörelse till sina blonda lockar, som ostyrigt svepte kring hans huvud i den svaga vinden. Hans lätta kroppsbehåring lyste som guld i solskenet och den minimala gröna badtangan av glänsande siden mera framhävde än dolde det den var till för.

     Jag höll nästan andan medan jag präntade in hans fantastiska uppenbarelse i minnet för att ha till hands i trista stunder av ensamhet och önskade innerligt att jag hade haft kameran med mig!

     Han stod och såg ut över havet som om han skulle erövra det, ta det i besittning och göra det till sitt eget rike. Musklerna i hans gyllenbruna glatta lår var spända som till språng. Han grävde med tårna i sanden. Till och med hans tår var vackra med pärlemorskimrande naglar! Hans öronsnäckor! Hans raka näsa och hans känsliga, lätt krökta läppar! Jag var helt fascinerad och slukade honom med ögonen.

     Han vände på huvudet och såg sig sökande omkring. Ett svindlande kort ögonblick föll hans blick på mig och jag höll andan. Men så svepte blicken vidare, han ryckte på axlarna och återtog sin tidigare pose i väntan på någon, förstod jag. Han verkade helt omedveten om den uppmärksamhet han väckte. Han bara stod där, självklar som om han vore skapad för just den stranden, en Michelangelos Davids like.

     Så suckade han djupt och förde ena pekfingret mot näsan, in i näshålan, petade, grävde. Jag satte mig halvvägs upp och glodde misstroget på honom. Vad tog han sig till? Han gjorde sig ingen brådska utan arbetade sig in, djupt och metodiskt. Efter en stund drog han med en gillande min ut en stor snorkråka, höll den mellan tummen och pekfingret och började trilla den till en liten boll, som han sedan sprätte bort. Den hamnade på min vänstra fot.

     Jag blundade, så äcklad att jag inte ens kom mig för att vifta med foten för att få bort den.

    När jag äntligen förmådde mig att öppna ögonen igen hade guldglansen kring honom falnat. Kanske var det solen som gått i moln?

    En kvinna kom skyndande fram till honom och la armarna kring honom bakifrån och la kärleksfullt huvudet mot hans rygg.

     - Hej älskling! Hur mår du i dag?

     Han slet sig loss, såg missnöjt på henne och sa med hög röst på den bredaste småländska:

     - Låt mig vara! Skulle vi inte bada? 

     Så stack han in ett finger under tangasträngen och gjorde fritt och sprang med långa spänstiga steg ner mot vattnet och kastade sig frustande in bland bränningarna. Hon stod kvar en stund och såg efter honom. Sedan vände hon och gick tillbaka upp mot staden.

     Gudars skymning! tänkte jag och sprätte till med foten. Men vacker var han och man kan väl inte få allt. Så hävde jag mig upp ur stolen och kom lätt andfådd upp på benen. Det var dags för lunch, en flaska rött och siesta.

Inga-Britta Jungeström


Den här novellen vann ett av fjärdepriserna i Östgöta-Correspondentens novelltävling 2006 och var införd i tidningen den 24 november 2006.

Farmor

Insikten fanns plötsligt där rakt framför henne, lika brutalt framsprungen i medvetandet som när den romerska maffiosons högblanka Ferrari dök upp ur det underjordiska garaget i den tevefilm hon såg i går natt. För en sekund tappade hon fattningen. Lika vrålande, frustande och skrämmande som det röda fartvidundret rusade den runt i hjärnan utan hänsyn till hastighetsbegränsningar och normalt förnuft.

Hon såg hela sammanhanget nu. Det isade i maggropen. Hon såg det i den unge mannens ögon. Hur han hade lagt ett filter av hövlighet mellan dem. Ett filter, tänkte hon, lika obehagligt och illaluktande som den gula hinnan i munnen på en gammal gubbe. Hon ryste.

Hon hade blivit bemött så tidigare men hon hade inte förstått vad det stod för.

Nu mindes hon sjuksköterskan, som föregående sommar vänligt tagit henne i armen och frågat efter hennes ärende då hon tåligt väntat i timmar på sitt barnbarn i barnsjukhusets väntrum, och den unga guiden, som frågade om hon kunde stå till tjänst med något när hon bara hade sett sig om efter den rätta bussen vid Resecentrum, där fanns också tandläkaren, som noga förhörde sig om den senaste medicineringen och beklagade krämporna, som kom med åren och de trötta blickarna barnen emellan när hon talade om hur det var förr i tiden och hur generade de blev när hon skrattade för högt och samtalen, som ibland tystnade när hon kom i närheten.

Hon hade vuxit upp i skuggan av sina äldre bröder och alltid varit lillflickan. Självklart var hon ung och gamla människor  – de fanns någon annanstans. Den förfärande insikten om att hon nu var en gammal kvinna, att hon enligt alla förordningar levde på övertid, sköljde över henne som Nordsjöns iskalla vatten. Hon såg sig om i sällskapet. Barn, svärsöner, svärdöttrar, barnbarn, brodern Karls änka, som snarkade lågt men fullt hörbart i öronlappsfåtöljen vid fönstret, barnbarns kusiner. Hela släkten. Hon var äldst. Hon var till och med äldre en den där gamla snörvlande människan i öronlappsfåtöljen!

Hon såg ner i urringningen på sin klänning och betraktade den rynkiga huden. Hon sköt fram axlarna och fingrade på broschen. Leverfläckarna på händerna - händerna förrådde en alltid liksom det spröda håret.

Livet var slut. Hon var ingen att räkna med. Hon var bara en gumma, som det var släktens plikt att ta hand om. De stod ut med henne för att hon hade funnits bland dem i hela deras liv. Hon var som en gammal möbel, som man inte kom sig för med att slänga på soptippen. Hon såg sig förstulet omkring och försökte upptäcka några menande blickar, men de skrattade och pratade och såg ut att trivas med varandra. Den unge mannen såg fortfarande vänligt på henne och väntade tydligen på att hon skulle säga något. Vem var han? Ville han att hon skulle svara? På vad då? Vad hade hon att säga till en så ung person? Ingenting hon sade kunde väl intressera honom? Självömkan fyllde henne till brädden och gjorde hennes händer darriga och ögonen blanka.

Men - hon tog ett djupt andetag och kände trotset stiga i bröstet lika hett som en smeds rödglödgade ämne och hon sträckte på sig med en på nytt återskapad självkänsla. Hur understod hon sig, flickungen där borta? Att fördragsamhet är generationsmässigt enkelriktad får varje generation lära sig. Men respekt har hon rätt att fordra. Passa mormor! Precis som om hon vore – en barnunge! Med vilken rätt brast de i respekt? Repliken, tanklöst avlossad vid bortre bordsändan, dånade ännu i hennes öron men nu kunde hon, trots sin upprördhet, se tanklösheten och den ringa livserfarenheten bakom. Jag kan inte hänga med på Ellens bröllop. Jag måste ju åka med till Florens och passa mormor. Måste åka! Passa mormor! Det var deras resa hon hade talat om, deras resa till Italien som hon köpt för dyra pengar och som hon hade trott att de båda glatt sig åt i månader. 

Den unge mannen såg uppmärksamt på henne. Farmor hade sett förvirrad ut en stund, men så log hon och de klarblå ögonen bakom de tjocka glasögonen plirade vänligt mot honom.

- Skål, sa hon, för hälsan och kärleken och för att du också skall få ett långt och nöjsamt liv. Hon lutade sig lite konspiratoriskt mot honom och viskade:    
- Men du ska veta en sak; ingen, ser du, vill dö ung men ingen vill heller vara gammal.  Men då gäller bara en regel: ta varje dag du får som en ny fantastisk chans i början på återstoden av ditt liv.

- Skål farmor, svarade han och log. Har den äran på 80-årsdagen! Hon log och tog en djup klunk av vinet och njöt av sötman. – Vem var nu den här stilige unge mannen? Hon skulle fråga Ellen vid tillfälle.

----------------------------

Humlan


Det var natt
Det var januari
Månen stod klar och kall
Över tallskogen
Och jag visste..

Men
Så med ens var det maj
och jag satt i min blå
fåtölj med fotpall högst uppe i
en ek vid Hörvera
och såg upp mot kyrkan och byn
och det verkade som om solen
strålade från både öster och väster,
söder och norr.
Hela Slantbacken var full av folk.
Vid Klockaregården stod barn
med blommor i händerna
och vid Strömshult sjöng sparvarna i
syrenhäcken.
Jag såg ut över alltihop
och undrade vad
de höll på med och
varför jag satt
här i en grenklyka högt uppe i en ek
vid Hörvera.

Konstig nog var jag inte rädd
fast jag visste att bäcken
inunder mig var utan namn och
bottenlös.

Jag sjönk tillbaka i stolen och
såg upp mot himlen
som för att få en förklaring.
Men den var tyst.

Jag slöt ögonen och lät mig omslutas.
Jag förstod inte vad som hände
men jag lät det ske.
Jag orkade inget annat.

En humla surrade till runt örat
och en till, och en till.
Tusentals humlor flög omkring
uppe i ekens krona
och de spann sina fina trådar runt mig,
runt, runt, runt.
Till slut låg jag innesluten i humlenät
med min blå fåtölj och pall.

Men så tänkte jag ”humlor kan ju
inte spinna trådar” och jag satte mig upp
i stolen och ramlade ur den och
jag föll, och föll, och föll mot den
bottenlösa bäcken och jag visste
att allt var slut.
Natten var över mig. 

Men så bromsades farten upp och
jag blev hängande fritt
i luften.
Jag såg upp, förvirrad och rädd,
och såg på den tunna tråd,
som lindad om min vänstra tumme,
höll mig uppe.

”Den kan väl aldrig hålla för min tyngd!”
tänkte jag och jag föll en bit neråt igen.
Jag såg uppåt, rädd och förvirrad
och den tunna tråden skar in i tummen.

Jag stirrade upp i ekens krona och jag
glömmer aldrig vad jag såg!

Där uppe, på den översta grenen
i den högsta eken vid Hörvera,
satt en humla och vevade och vevade
upp den tunna tråden!
Sakta började jag höja
mig över marken och det bottenlösa
och jag tänkte ”humlor kan sannerligen
göra det mest otroliga!”
och så satt jag där i fåtöljen igen,
humlenätet var runt mig och
i mitt knä satt en humla och torkade
svetten ur pannan.

Hon blängde på mig och sa:
”Du var tung du! Du stretade emot!”

Jag lade armarna runt humlan,
smekte henne över ryggen
och viskade i hennes öra:
”Förlåt mig! Jag visste ju inte att humlor kunde
spinna trådar och jag visste ju
inte heller att de kunde veva
med frambenen men hur fel
hade jag inte! Tack min vän
för att jag inte drunknade i den bottenlösa
bäcken.”

Humlan suckade, pekade upp
mot folket som fortfarande stod
i Slantbacken och vid Klockaregården och sade: 

”De flesta där uppe anser att vi humlor varken kan
flyga eller spinna men vi gör det ändå.
Det är ju ändå bara en fråga om
att tro
på sig själv och veta vad man vill!”

Och januarinatten var kall
och jag visste att det bottenlösa
var nära men jag
visste att räddningen fanns där –
någonstans.
Kanske i en humlas tunna
lina till livet.
Det är ju bara en fråga om tro.

Inga-Britta Jungeström

----------------------

Tranor


På kvällen
när det snart är mörkt
och barnen sover lugnt
flyger tranorna över huset

De är på väg nu
i skymningsljuset
slår med otåliga vingar
trumpetar ut sina positioner
en och en

Skogen blundar
trött och utschasad
av den nyss påbörjade
lövsprickningen

Jag kan höra skogen
ta ett djupt andetag
medan tranorna flyger
och barnen sover

Ulla Winroth
 

----------------------

Ett sommarminne
 

Morgongräsets kallvattensdroppar

mot mina sängvarma fötter

Morgondisig tidigkänsla när ljuset

blandar sig med allt omkring mig

 

 - Det är sommar

 

Duvor sjunger duett i skogsbeklädda

trädstammar

Pilspetsfåglarna fångar sin mat

i luftrumsblått

 

 - Jag går och hämtar posten

 

Höluften smyger in i min

gröna näsa

Jag ser smultrondoftsstrån för

min inre syn

 

 - Var inte borta för länge

 

Badvattensvågor mot nedstänkt

sommaransikte

Slösolsstrålar mot min

sommarkropp

 

 - Nu är det fika

 

Skogspromenad med en allé

av blåbärsris

Jag upptäcker det lilla och blir

en storskogsjätte

 

 - Vad ska vi äta ikväll?

 

Aftonluftslugn med utsikt rakt

in i himlen

Kvällsstundstid med

vänskapsvänner

 - Oj, jag har glömt att borsta tänderna

Roger Sibbe

----------------------

Turin den 20 mars 2010

Hej Peter!

Det är inte så ofta du får brev från mig. Jag ser nästan din förvånade min.

Som du känner till så är jag en mycket alldaglig man. Mitt liv består sedan min pensionering av en räcka rutiner och jag är fullständigt tillfreds med det. Men tidigt i höstas hände det mig något som helt kastat om mitt liv. Jag har ett stort behov av att få berätta detta märkliga för någon. Du är den av mina släktingar som jag hyser störst förtroende för. Jag vill att åtminstone du skall få veta bakgrunden till de handlingar jag eventuellt kommer att utföra inom kort.

Det hela började lite mer än en månad sedan. Min vana trogen hade jag använt söndagseftermiddagen till att ströva omkring i Gamla stan och som avslutning bänkat mig i Storkyrkan. Det har genom åren blivit ett behov. Jag går igenom veckan, vad som blivit rätt och vad som blivit fel. Och jag ber. Ordlösa böner mest. Någon slags gudstro har jag. Visste du det? Vi har ju aldrig samtalat om sådana ting.

Jag sitter längst ut på en av de främsta bänkarna. Snett framför mig kan jag se Notkes mäktiga skulpturgrupp Sankt Göran och draken. Plötsligt hör jag en svag, mörk, vibrerande celloton fylld av vemod, som sakta tilltar i styrka. Jag vänder mig om men kan inte upptäcka något instrument någonstans. Ett tjugotal personer vistas i kyrkorummet i spridda grupperingar. Det verkar inte som om de reagerar på tonen fast den nu är oerhört mäktig och stark. När jag åter vänder mig framåt är till min stora förvåning Sankt Göran och draken helt invärvda i ett tjockt töcken. En tung dunst av ek och läder slår emot mig. Tonen fortsätter att stiga, det smärtar i öronen och jag vill fortast möjligt rusa därifrån men jag förmår inte. Då klingar tonen av och ur töcknet stiger Sankt Göran fram. Han går eller snarare skrider fram några steg. Det är skumt, men jag ser ändå tydligt hans ljusa ansikte. Han ser på mig med goda ögon. En stund av absolut stillhet råder. Så förhör han sig om att mitt namn är Georg Bergström och jag viskar fram ett förvirrat ja.

Jag kan inte ordagrant återge vad riddaren sa. Jag är inte säker om att han sa ett endast ord. Det var nog mera så att han fick mina tankar att tänka, formulera hans ord. Ja, så ungefär tror jag att det var. Detta var i korthet vad han ”sa”:

”Enligt våra efterforskningar är du, Georg Bergström, rätt man för uppdraget. Du har språk(italienska), du saknar sociala bindningar och framförallt har du ett sinne mottagligt för paranormal kommunikation. Vad vi varit tveksamma över är om du har modet.  Uppdraget består i att du ska förhindra utbrottet av ett tredje världskrig. I Turin lever för närvarande en tonåring, på håll besläktad med Il Duce. Han är intelligent, besitter ledaregenskaper och har ett begynnande politiskt intresse. I samma stad finns en fascistisk agitator vid namn Umberto Datiano. Inom ett halvår kommer denne man att träffa ynglingen, påverka honom och leda in honom på en ödesdiger bana. Han kommer att bli ledare för ett fascistiskt parti och etablera sig som ett krisdrabbat Italiens starke man. Omkring år 2024 kommer han att starta ett storkrig med många miljoner människors död som resultat. Du och endast du kan gripa in och se till att historien ej slår in på denna tragiska väg. Ditt uppdrag blir följaktligen att se till att denne yngling och Datiano aldrig kommer att träffas. Du måste se till att Datianos liv avslutas innan mars månads utgång.”

Fantasifullt? Sinnessjukt? Jag tyckte inte det då. Snarare var det en upplevelse av glasklar tydlighet. ”Låt ingenting hindra dig . . .  hindra dig!” ekade det upp genom kyrkvalven. I ett slag var dimman borta. Allt var som vanligt igen. Riddar Göran satt på sin häst och stred mot draken.

Det fanns fortfarande kvar folk i kyrkan men de tycktes inte ha sett något av det vidunderliga jag varit vittne till. Varför? Bedövad och förvirrad satt jag kvar i bänken åtminstone en halvtimme. En vaktmästare rörde lätt vid min arm och jag förstod att det var dags att bryta upp.

Väl hemma i min lägenhet ansatte mig tvivlen. Vad hade jag varit med om? Höll jag på att bli tokig? Men det jag upplevt hade ju varit så kristallklart. Vad jag vet har vi inga psykotiska sjukdomar i släkten och brukar psykoser inte debutera tidigare? Förvirrad åldring? Nåja, så gammal är jag ju inte och min gamla arbetsplats, advokatbyrån, anlitar mig faktiskt fortfarande när extra svåra mål ska penetreras. Låter väl som skryt men . . . Starka drycker eller droger? Nej, det vet du lika väl som jag. På sin höjd tillåter jag mig någon lättöl till maten.

Det blev förstås en orolig natt med drömmar fyllda med hiskliga drakar, som jagade mig runt i Roms katakomber. På morgonen hör jag alltid på  sjunyheterna, så också denna morgon. Man talade om oroligheter i norra Italien. Svåra upplopp i Turin och Milano . . .

Datiano! Fanns det någon Umberto Datiano i Turin? Jag satte mig vid datorn och letade febrilt på nätet. Om ingen Datiano fanns tillstädes i Turin, ja, i så fall kanske upplevelsen i Storkyrkan kunde förpassas till fantasisfären . . . Men mitt sökande gav till resultat att det fanns en, två, nej tre Datiano med förnamnet Umberto i Turin. Jag slapp alltså inte undan. Jag måste i alla fall undersöka saken. Sen kunde jag slå mig till ro och inte vidare bekymra mig i saken. Jag rädda världen – en sådan tanke!

En vecka senare for jag till Turin. Det tog mig ett par dagar att få fram att Datiano nr 1 var en nersupen gammal konstnär, att Datiano nr 2 nyss avlidit i en trafikolycka, att Datiano nr 3 var en känd fascistagitator. Upplevelsen i Storkyrkan stod med ens klar och tydlig för mig igen.

Nu har jag varit här i Turin i fyra veckor och orienterat mig om Umberto Datianos liv och leverne. På avstånd och helt nära. Bl a har jag hört honom tala vid två torgmöten. Han är en mycket skicklig och förledande talare. Inte den där råa oborstade typen, nej, han vet att lägga sina ord väl. Alla åldrar tycks attraheras av vad han har att säga. Det handlar mycket om att det behövs hårdare tag för att komma tillrätta med oredan i landet. Och visst, det är inte roligt i Italien för närvarande. Ingen i statsledningen verkar kunna få fason på vare sig ekonomin eller säkerheten.

Som du vet, är jag emot allt vad våld heter och därför är det här inget lätt beslut. Men ett liv mot miljoner liv...  På sistone har jag plöjt etiska standardverk och jag har läst Dostojevskij, Söderberg och Bonhoeffer. Kan knappast säga att det har gett mig någon ledning. Man är och måste nog vara ensam i ett sådant här beslut.

I vilket fall som helst, så här är situationen just nu. Datiano är en stor fotbollsfantast, han brinner för sitt Inter. Kommande torsdag (26 mars) spelar en stor och betydelsefull hemmamatch mot Roma. Det kommer att bli en enorm publiktillströmning. Jag har skaffat mig en plats på samma läktarsektion som Datiano. I en illegal vapenbutik har jag inhandlat en liten nätt fickpistol. Jag kommer att stå alldeles bakom honom. När Inter gör sitt första mål och publikvrålet når full styrka, skjuter jag honom. Han segnar ner, det tar en stund innan man upptäcker vad som skett. Jag avlägsnar mig stilla och diskret. Ungefär så har jag tänkt.

Men det finns förstås hakar i det här. Jag vet inte om jag är psykiskt stark tillräckligt. Det är möjligt att jag kommer att svikta i mitt beslut. Kanske klarar jag att utföra själva handlingen, men sedan,  kommer jag att kunna bära vetskapen om att jag har tagit en annan människas liv? Kanske blir jag gripen av polisen.

Jag vill att du ska veta  motivet till min handling (om den nu blir utförd). Det är måhända orätt av mig att lägga något sådant här på dig, men du ska veta att du har min tillåtelse att göra vad du vill med det här brevet. Bränn det, bevara det eller gå till polisen med det!

Jag har alltid hållit av dig och det har känts, som om du tyckt om mig. Vill så gärna att det så skall förbli också efter det som nu förestår mig.

Din morbror Thure

Kjell Samuelsson
 


 

Urnan

 

Det här hände en sen kväll i februari för ett par decennier sedan. Gudruns stormiga mormor härjade i sällskap med sina trotsiga söner Blötsnö och Blixthalka över Götaland då min far plötsligt beredde sig för att ta farväl av livet på sjukhuset i hjärtat av Sörmland.

                      Telefonledningarna var nerrivna, mobiltelefonerna nätt och jämt uppfunna men på något sätt fick vi telefonbud om vad som förestod. Vi satte oss i bilen för att fara de fjorton milen över Kolmårdenskogarna, inte för ett ögonblick tvekande inför ovädret. Oförvägenheten hade slagit knock out på erfarenheten. Pappas sista stund var kommen och vi skulle vara vid hans sida då.

                      Plogbilarna stod inkörda i plogvallarna efter motorvägen mot Norrköping, snön låg djup, slirig och orörd framför oss på vägbanan. Maken stirrade sammanbitet ut genom bakom vispande vindrutetorkare, som bara orkade hålla en ynklig liten bit av rutan snöfri, knep hårt om ratten och i jämn fart spårade Saaben oss upp mot Åbybackarna. Jag var knappast medveten om de vedervärdiga väderförhållandena. I mitt huvud fanns bara en panisk rädsla över att vi inte skulle kunna ta oss fram i tid. ”Pappa, dö inte än! Pappa, vänta!”

                      Den långa uppförsbacken från Åby var fylld av långtradare, kanske hundratals, som inte kunde ta sig upp. Maken styrde Saaben på utsidan av dem och hoppades kunna hålla farten. Stannade vi skulle vi dela långtradarnas öde. Några mötande bilar såg vi inte förrän vi närmade oss Katrineholm och då stod de i kilometerlånga köer, vända mot oss.

                      Vi kom fram till sjukhuset efter tre timmars obeskrivlig färd, då ibland bara den grå himlen över oss ledde oss den rätta vägen. Vi förenades med min bror, som kommit per tåg ner från Stockholm. Han hade lyckats ta sig fram trots att järnvägspersonalen inte hann få undan snö och drivor från växlar och spår förrän det vräkte på ännu mer och de flesta tågavgångar var inställda.

                      Vi kunde sitta på var sin sida om vår fars brits på akuten och hålla honom i hand. Ingen kan prata med en tub nerkörd i halsen men han såg milt och kärleksfullt på oss med, allt eftersom han fick mer och mer morfin, allt mattare och tröttare ögon. När han gick över gränsen tryckte han min hand hårt, suckade och slöt ögonen.

Maken satt härjad och trött i en fåtölj i väntrummet och försökte förstå hur han lyckats ta oss över Kolmården i denna natt, då all trafik för övrigt stod stilla.

 

Så blev det mors dag, en förunderligt ljuvlig söndag i maj. Det är dags för gravsättning av pappas askurna på Mellösa kyrkogård. När vi kommer körande mot kyrkogården ser vi att min bror och svägerska redan står vid den uppskottade graven. Prästen går i sin svarta kaftan längs gången ner mot dem. Vi skyndar efter, känner stundens allvar och förstår inte först vad min bror menar, när han säger:

                      ”Pappa är inte här.”

                      Nej, hur skulle han kunna vara det, tänker jag förvirrad. Han är ju död. Min bror upprepar tålmodigt:

                      ”Pappa är inte här.”

                      Då förstår jag.

”Men – jag har ju beställt-, begravningsbyrån-, pastorsexpeditionen.”

                      Prästen inföll med ett medlidsamt leende: ”Man måste anhålla om att få ut urnan från kremeringsanläggningen och kvittera ut den på vardagar under kontorstid.”

                      ”Men”, stammade jag, ”men det är ju söndag i dag?”

                      ”Ja, det är söndag. Vi kan göra det här vilken annan dag som helst. Det är bara att ringa mig så bestämmer vi en tid.”

                      Han såg vänligt på mig och gjorde sig beredd att gå därifrån. En helt befängd tanke dök upp i min hjärna. ”Nu vet jag hur en tepåse känner sig när den doppas i kokhett vatten, får hålla andan under ytan medan kraften sugs ut ur den, sen handgripligen bli utkramad till sista droppen och till sist förklarad förbrukad.”

                      Tepåse? Nej! Det här måste klaras upp. Dags att rulla upp skjortärmarna och få något gjort. Rak i ryggen och med adrenalinet hejigt pådrivande vände jag mig mot prästen.

                      ”Vänta, snälla vänta! Finns det någon telefon i närheten?”

                      ”Ja, i församlingshemmet,” sa prästen. ”Jag kan låsa upp där, men-”

                      ”Ja, var snäll och gör det!” sa jag och började gå upp mot huset ifråga.

                      Sen följde en halvtimme vid telefonen. Hur jag lyckades få tag i en kyrkvaktmästare mitt under högmässotid och hur denne lyckades få tag i en vaktmästare vid krematoriet låter jag vara osagt.  Jag minns bara att när jag gick ut till de andra sa jag kort: ”Vi ska åka och hämta pappa nu!”

Jag vände mig till prästen och beordrade honom att komma tillbaka om två timmar. Han såg frågande på mig men nickade. Här var det uppenbart att människan behövde hjälp, tänkte han nog.

                      Från kyrkogården till grannkommunen, där krematoriet ligger, är det tre mil på krokiga sörmländska grusvägar. Vi sa inte mycket till varandra där vi for fram utom kanske ”så vackert det är här vid Harpsund” eller ”är någon hungrig? Var det här mamma och pappa for på dans i ungdomen?” Jag minns inte så noga. Jag minns dock att vi kom fram till krematoriet.

                      Vaktmästaren mötte oss, i ljusblå blank träningsoverall och träskor. Man har sina fördomar om hur vaktmästare vid krematorier skall vara klädda, men det här var ju för all del en söndag i maj, mors dag till och med.

                      ”Har ni med er rekvisitionen?” sa han.

                      ”Rekvisitionen?” sa jag.       

                      ”Ja, från begravningsbyrån. Ni förstår väl att ni måste ha en rekvisition. Det går ju inte an att vem som helst kan ta sig in här utom kontorstid och hämta ut urnor. Hur skulle det se ut?”

                      Först stod jag alldeles handfallen. För min inre blick såg jag hur folk i långa rader stod utanför krematorierna på söndagarna och krävde att få ut urnor från vem som helst. Sen gav mig adrenalinpumpen en liten skvätt igen. Jag spände ögonen i den ljusblå.

                      ”Tror ni att vi kommer så här och stör på mors dag och allting och ber att få ut en askurna hur som helst? Det är ju min pappa som skall gravsättas i dag. Prästen väntar på kyrkogården och vi har bråttom. Hämta honom!”

                      ”Rekvisition först.”

                      ”Nej! Jag har ingen rekvisition! Men jag ska ha min pappas askurna! Han ska gravsättas idag!”

                      ”Skyll er själv om det blir fel!, sa vaktmästaren trumpet och gick inåt lokalen och letade på hyllorna efter rätt urna. Det fanns hyllmeter på hyllmeter av urnor med små lappar på.

”Samlar han på askurnor,” tänkte jag. ”Eller är det så att folk låter bränna upp sina döda och sen ger katten i att hämta ut dem. Det är kanske inte så underligt i alla fall. Om det ska vara så här krångligt.”

                      Jag hann tänka många sådana tankar och otåligt trumma med fingrarna på disken medan vaktmästaren sakta sökte sig fram genom gångarna och lyste på varenda urna med en ficklampa. Till slut stannade han, tittade två gånger på samma urna och lyfte sen ner den, blåste av dammet på den och kom fram och ställde den framför mig.

                      ”Kostar det något?” sa jag, lite spakare nu.

                      ”Kommer räkning sen. Är det rätt?”

                      ”Vad då rätt?”

”Är det rätt urna?!

Jag synade den lilla etiketten. ”Jo, det är rätt. Jag får tacka för besväret.”

                      ”Ingen orsak”, sa han och låste dörren noga efter oss och satte på larmet.

”Så att ingen tar sin urna och smiter”, tänkte jag vanvördigt men log mitt vänligaste och tacksammaste leende mot honom.

                     

Min bror tog urnan från mig och vi fick tillbaka till bilen. Adrenalinpumpen hade sinat och jag var alldeles matt i knäna när jag sjönk ihop i bilens baksäte vid svägerskans sida. Maken startade bilen och min bror ställde krukan framför sig på golvet i framsätet.

                      Vi satt tysta och tagna en lång stund. Sen sträckte min bror ner handen och medan han sakta smekte den över dess skrovliga yta sa han:

                      ”Du tyckte i alla fall om att åka bil, pappa!”

Inga-Britta Jungeström

----------------------

Sensommar

Augustimåne
Sammetsmjuka kvällsdopp
i det mörka åvattnet
Tysta, doftande nätter 

Augustimorgon
Dimstråk över fälten
Brinnande himmel. Fuktigt gräs
Mogen naturs äppelmättade doft

Ta inte sensommaren ifrån oss

Birgit Ljungars

----------------------

Den ömma kyssen

Ur Cyrano de Bergerac
 

En kyss, en kyss - vad är han?

Vårt stumma bifall till en lika stum begäran,

ett löfte som vi ge, men aldrig tala ut,

en ed, vi svära när vårt formulär tar slut,

en bikt i hemlighet, som tar vår mun till öra,

en evighetens fläkt; som täcks vår själ beröra,

en lek som är oss kär; vari med rosenbläck

emellan kär och lek vi skriva bindestreck,

en droppe nattvardsvin, vars blomsterdofter hela

oss från vår ljuva synd att syndens ljuvhet dela!

Edmond Rostand hette killen som hade dessa insikter. Wow! Det behövs absolut
inga fler ord för att fånga kyssens väsen. Inte går det att vägleda
kyssandet heller, det är bara att bejaka känslan, ge sig hän och kyssa till.

Den mest gångbara kyssen är den ömma. Den är alltid välkommen och
uppskattad. Den kan tillämpas överallt, i allmänna lokaler, på torg och
gator och till och med i skogen.

Låt mig ge några exempel:
Ett barn har ramlat och skrubbat ett knä. Bara en aning, egentligen syns det
inte, men barnet ger ifrån sig det mest skärande skrik man kan tänka sig.
Mamma eller pappa är strax där och blåser och blåser. Det blir bättre, men
solvargsgrinet infinner sig inte förrän en öm eller kanske, i det här
fallet, en ömmande kyss tryckts mot det lilla skadade knät.

Ett annat exempel hittar vi i dialogen mellan Magda och Mimmi, två
trettonåriga tjejer. Häng med i deras tjejsnack! Mimmis reaktioner får ni
förstås lista ut själva, men det ska väl inte vara några problem för så vana
läsare som ni.

Magda knappade snabbt in numret på mobilen, väntade på svar och skrek
hysteriskt:

- Harry kysste mig! Hör du mig, Mimmi? . . . Jaa, ikväll! Jippi, lyckos
jag! . . . Vem Harry är? Världens gulligaste. Det kan man väl visst heta.
Urgulligt! . . . 13 är han, som vi - inte nån gammal gubbe - inte 18 eller
nåt! . . . Två gånger, ömmaste kyssarna i världen! . . . Nää, det gjorde
inte ont, du är ju inte klok! . . . Var? På munnen - nästan - de var så där
nuddiga - ömma alltså - gulliga. Jag nästan dog! MIMMI, JAG ÄR KÄR!

Så finns det då människor som kramar träd som ett bevis på hur mycket de
älskar naturen och givetvis är de också övertygade om att naturen och träden
ger dem något tillbaka. Och visst är de i sin fulla rätt att inte bara krama
tallar, ekar, björkar, bokar, granar, aspar, lindar, enar och alla andra
underbara träd, utan även är välkomna att trycka ömma kyssar på den
skrovliga barken. Huvudsaken är att de preparerat sina läppar väl med
Försvarets salva för att mildra den effekt som närkontakt med skrovlig bark
kan ge. Det var väl inte det de ville ha i retur från moder Natur utan något
mer stärkande för välbefinnandet.
 

Ömma kyssar föds nog ändå mest ur en början, ur något nytt. När den ömma
känslan fått fäste och måste få ett uttryck. När allt stämmer och
tunnelseendet infinner sig. Då när världen är så vacker, stjärnorna så många
och vinden viskar - Du och jag och månen.

-----------------------------

Ung

Här finns så stora ögon

av förvåning

av överraskning
 

Här finns så stora ögon

av rädsla

av skräck
 

Här finns så stora ögon

av likgiltighet

av besvikelse
 

Men glädje finns

och modet vinner

och kärleken


Berit Palmgren

-------------------

Nära

 
Om en kärlekstanke
jag dig bjuder
kom och var hos mig
när morgon gryr
 
ömhet lust
och glädjestunder
jag vill så gärna
om du vill
dela det med dig
 
när vi två
en lycka finner
fångar spåren av den
i en kupad hand
 
spröd och skir
som fjärilsvingen
men käraste ändå
så stark och sann
 

-------------------

Var dags dans

 

Mötas

stötas mot varann

glöta blöta byken åt varann

lägga lut i karet

hänga lakan på gemensam lina

 

dansa

valsa med varann

slingra salsa med varann

mötas i en långdans

 

rosenrött och

åskdånsblått

ledans vaga stråk och

solens gula ömhetsljusa
 

Berit Palmgren

----------------------

TOSINGEN

Numera är Janssons hus alldeles förfallet.

Annat var det på den tiden då Jansson var i livet. En prydnad för hela socknen hade huset varit. Falurött och med vita fönster och knutar hade det legat där. Ingen hade haft sådana prunkande syrenhäckar som Janssons i Drämhult. I fönstren hade pelargonierna blommat för jämnan och de konstfärdigt virkade gardinerna skinit av idel vithet. Bilden av svensk, rekorderlig tomtebolycka hade inte kunnat bli mer fullkomlig.

Men tiderna förändras. Ingen har gjort något nämnvärt för att underhålla huset sedan Jansson lämnade denna världen. Och det är nu mer än sextio år sedan. Ett grått, vingligt ruckel är vad som är kvar.

Arrendet, som Jansson brukade, var inte särskilt stort men gav ändå honom och hans hustru drägligt livsuppehälle. Jansson hade sinne för det ekonomiska och de hade ju bara sig själva att försörja. Hustrun hade inte varit av den fruktsamma sorten, tre missfall och ett vanskapt barn, som dött efter ett halvår. Med tiden hade den olyckliga blivit alltmer folkskygg. Det var bara vid de stora kyrkliga högtiderna som hon syntes till. Då satt hon med sin make längst ner i kyrkan, klädd i svart och med huvudet ständigt nerböjt. Innan organisten tog upp postludiet, lämnade hon småspringande kyrkan med maken sjavande efter sig. Så hade det varit i åtskilliga år.

Jansson själv däremot var mycket sällskaplig av sig. Mer än gärna slog han sig i samspråk med folk som råkade ha vägarna förbi. Men aldrig att han bjöd in någon på kaffe eller så. Skämdes väl för hustru sin, trodde man. Andra menade att Janssons beryktade snålhet var den egentliga orsaken. I byn gick det många historier kring hans gnidighet, de flesta visserligen uppfunna.

Det var utan tvivel mer på grund av ekonomisk beräkning än människokärlek som Jansson efter fyllda femtio år åtog sig uppdraget att upplåta en plats i sitt hus för en ”tosing”. Dels räknade han med att dra nytta av tosingens krafter i tyngre och enklare göromål, dels fick han en liten summa pengar av kommunen för besväret. Det var svåra tider och allt i penningaväg var välkommet. Det stod dock inte länge på förrän Jansson begrep att han gjort ett av sitt livs största misstag.

Alla hans hoppfulla spekulationer visade sig vara totalt grundlösa.
Sven, som tosingen hette, var inte bara fumlig och efterbliven, mest svårhanterligt var hans stora svängningar i lynnet. Veckor av fnissande upprymdhet och rastlös verksamhet följdes av månader av djupaste svårmod. När han hade en ljus period var han igång så gott som hela dygnet. Pratade, sjöng och gick an. Men allt han gjorde blev galet. Han körde hästen halvt fördärvad, han satte potatis på åkern, där det skulle sås vete och han var ytterst nära att sätta fyr på hönshuset, när han gjorde upp en brasa för att värma ”di stackars frusna fjäderfäna”.

Nej, tosingen var långt ifrån någon god affär för Jansson. Under de tunga, mörka dagarna drog sig Sven tillbaka in på sitt kyffe. Där låg han i sin säng och stirrade in i tapeterna. Janssons försök att med böner, hotelser och förbannelser få igång honom var totalt utan verkan.
Sven låg där han låg. Med tonlös stämma förkunnade han om och om igen att han ämnade ta sitt liv redan nästkommande dag. Han gjorde också sina försök, men fumlade och misslyckades även med detta. Då han gick i sjön, gallskrek han i plötslig påkommen dödsrädsla. Folk kom tillrusande.
Närmsta eka sattes i, några snabba årtag, starka seniga bondmuskler drog upp honom. Den gången han hade lagt sig på järnvägsspåret, hade naturligtvis tåget varit försenat. Genomfrusen, högljutt klagande hade han pallrat sig iväg hemåt. Och hur många gånger hade han inte klättrat uppför Klevberget, stått och vägt men inte vågat ta det avgörande steget ut i tomma intet.

Nej, den där tosingen förstod inte att göra sina saker ordentligt, inte ens att få ett slut på sin jordiska vandring. Jansson hade bra gärna velat gå till ordföranden i fattigvårdsnämnden och be att få slippa sitt åtagande. Men det gick väl inte för sig. Dessutom skulle pratet om hans gnidighet få ny näring. Han fick väl dras med tosingen en tid till.
Åtminstone till årsskiftet.

Men det var då rent bort i tok vad den karlen gick honom på nerverna.
Värst var det att se honom sitta vid köksbordet och glupa i sig all den goda maten och sen dröna iväg in på sitt rum till den väntande slafen.
Inte ett skapandes grand hade drasuten gjort den sista tiden.

En morgon i november tröt Janssons tålamod. Han gick in till Sven, satte sig på sängkanten och talade med låg och len röst. Han instämde i den olyckliges beklaganden över livets vedervärdig- heter. Nog visste Jansson att livet kunde vara grymt och obarmhärtigt och nog hade han han själv haft ögonblick, då han funderat på att påskynda befrielsens ögonblick. Men han hade ju hem och hustru att ta ansvar för. Han ömkade Svens alla misslyckade försök att klippa av livets tråd. Nu var det så, att Jansson efter många funderingar bestämt sig för att råda och hjälpa Sven i saken. Kunde inte Sven följa med honom upp på vinden ett slag? Han hade något som han gärna ville visa honom. Efter lite övertalning följde Sven motsträvigt med.

Snaran var stadigt fastgjord runt takbjälken. Jansson klev upp på den
upp- och nedvända trälåren och demonstrerade med inlevelse hur snaran skulle träs över huvudet och dras till runt halsen. Så här och så här.

- Sen sparkar du undan . . .

Trälårens bottenbrädor stod inte emot Janssons tyngd. Han brakade rakt igenom. De stirrande ögonen bad om nåd. Men inget förbarmande fanns att tillgå. Inte kunde Sven, den tosingen, hjälpa.

Så gick det till då Jansson i Drämhult dog.

Numera är huset hans alldeles förfallet. Många har bebott det, sen änkan fördes till hospitalet, men ingen har haft råd eller ansett det mödan värt att underhålla det. I nästa vecka ska Drämhults frivilliga brandkår öva släckning av husbrand. Lågorna från Janssons gamla hus kommer att flamma högt mot skyn.

Kjell Samuelsson

----------------------


När kärleken kom på en gul liten häst
(ur boken Från Johansson till Gud, utgiven 2003)
 

Ebba fumlade med nyckeln, höll så när på att tappa den, men fick så småningom upp ytterdörren och steg in i tamburen. Hon tog ett kliv över räkningar, reklam och pensionsavi, sparkade av sig skorna och sjönk ner på halltaburetten. Vilken dag det har varit!, tänkte hon medan hon vällustigt lät tårna vänja sig vid friheten från de högklackade.

                      Medan hon på ömma fotsulor vaggade ut i köket för att sätta på te- och fotvatten, tänkte hon på, hur den hade börjat, hela den här underbara, fantastiska historien.

                      Det var på ett pensionärsmöte i föreningslokalen runt hörnet för bara ett par veckor sedan. Hon hade suttit där lite för sig själv, som vanligt. Det var mest damer där och de herrar, som fanns, syntes vara upptagna i viktiga samtal med varandra. Damerna konverserade över kaffekopparna, medan de höll ett vakande öga på omgivningen. Fruarna höll särskild uppsikt över änkorna och de frånskilda; de visste, att deras män skulle få anstränga sig till hjärtinfarktens gräns när dansen började och änkorna gick till attack. De var på en gång förtjusta och lite ängsligt smickrade över sina makars senkomna sensuella, och på sätt och vis, överraskande attraktionsförmåga.

                      Grannfrun, Doris Andersson, som hade introducerat Ebba i föreningen, hade hitintills skött konversationen för dem båda. Det hade räckt med att Ebba log och nickade och sa ja och jo, där det passade sig. Nu, när Doris hade fått sin lilla hjärnblödning och vårdades på sjukhus, kände Ebba sig lite övergiven. Hon var nu, en gång för alla, sådan, att hon måste vänja sig långsamt både vid nya människor och nya företeelser. Hon visste, att hon ansågs fjär men kunde inte göra mycket åt det. Man är som man är. Försiktighet hade blivit en dygd, som hon inte hade haft en tanke på att överge. Hitintills.

                      Hon hade skött make och barn så länge de hade bruk för henne. Sen dog maken och så var det inte längre så mycket att bestyra. Barnen hade sitt men hörde av sig då och då. Allt väl? Jodå, hon hade inget att klaga på. Så bra då. Nog hade det hänt ibland, att hon känt sig både ensam och onyttig. Uppfostrad till flit och ordning ville hon alltid ha något för händer. Hon satt för det mesta ensam i lägenheten framför teven med ett broderi, men hon varken tittade eller lyssnade särskilt uppmärksamt. Tankarna fick löpa.

                      Varför skulle just hon vara så ensam? Nog skulle det vara trevligt med lite sällskap? Tänk, om hon skulle kunna bli bekant med en trevlig herre i passande ålder, en änkling kanske, med bil, förhoppningsvis lite förmögen.  Man skulle kunna prata om böcker med honom, gå på teater och konserter. Ju mer hon tänkte sig honom desto verkligare blev han för henne.

                      Det skulle inte få vara vem som helst. Han skulle vara välklädd, tala en förfinad skånska och ha ett bra bordsskick. Ibland kom hon på sig med att sitta och konversera sin fiktive vän, som om han suttit framför henne. Då blev hon rädd att hon börjat ”gå i barndom” som man sa förr i tiden, men Ebba fantiserade vidare och med en lätt rodnad på kinderna inför det förbjudna hände det, att hon drömde om en ny romans. Hon började på allvar tro, att någonstans där ute i världen fanns det en man, som väntade på henne, men hur skulle de få kontakt med varandra?

                      Nåväl. Hon hade fortsatt att gå på pensionärsmötena, fastän Doris låg kvar på neurologen. Mestadels hade hon suttit tyst kring kaffebordet och hon hade inte bjudit upp någon på dansen och ingen hade heller bjudit upp henne. Det var förresten nästan slagsmål om de få herrar, som med svetten rinnande i pannan, högröda i ansiktet, förde den ena damen efter den andra i foxtrot, ett, två, tre, ihop, och gammelvals, ett, två, tre, runt på det minimala dansgolvet. Egentligen tyckte hon om att dansa och hon var duktig på det. Maken och hon hade varit med i folkdansgillet i trettio år och det hände, att hon såg med ett visst förakt på den struttande variant av dans, som vissa herrar exekverade.

                      Det var när hon såg änkan efter begravningsentreprenören, Märta Svensson, dansa hambo med den urstarke förre smidesmästaren Erik Lund, så att den plisserade vita kjolen flög upp över stjärten och de knubbiga knäna ovanför knästrumporna av beige nylon exponerades i all sin glans, som Ebba fick sin idé. Hon bröt hastigt upp från kaffebordet till de andra damernas protesterande förvåning och gick raka vägen hem, letade fram papper och penna och skrev en kontaktannons. Utan att läsa igenom vad hon skrivit, klistrade hon igen kuvertet, satte på ett frimärke och adresserade brevet till Annonsavdelningen, Dagens Nyheter, Stockholm. Med kappan oknäppt och utan mössa skyndade hon ner till postlådan vid stationen och lade på brevet.

                      Ett par dagar senare flöt annonsen in under ”personligt” i riksdraken. Ebba bläddrade med kalla fingrar i tidningen fram till den rätta sidan och så såg hon den och en ilning av förväntan sköt genom kroppen. ”Välv. dam , 67, söker bek. med herre i passande ålder för ömsesidig trevn. Ev äkt. Skånskt idiom en fördel. Sv .med foto till sign.” Aldrig  knästrumpor och plisserad kjol” denna tidnings kontor.”

                      Efter två dagar ringde Ebba till annonskontoret. Det fanns tre svar till henne. Tre svar! Ebba jublade! Tre människor i världen som ville träffa henne! Hon bad att få breven hemskickade och de kom prompt dagen därpå.

                      Hon hade svårt att sova på natten och redan klockan fem gick hon upp och kokade te. Hon hade hunnit dricka sju koppar innan hon hörde dunsen i hallen, som förkunnade att posten kommit, och var tvungen att ta vägen om badrummet innan hon, sittande vid köksbordet, med darrande fingrar öppnade ytterkuvertet och de tre breven trillade ut. Ett tjockt linnepressat kuvert, som såg förmöget ut, ett vanligt Sverigekuvert med textade bokstäver på och så ett litet lila kuvert, prytt med en gul häst. Det såg ut som ett barns första julklappsbrevpapper från en kontakthungrande mormor. Hon öppnade det tjocka brevet först. Det kom från en Anders Andersson, direktör i kött- och fläskbranschen. Han ville gärna träffa henne, men först måste han få veta hur hon såg ut, om hon hade några pengar och om hon kunde föra sig i salongerna. Nå, han skrev väl inte ordagrant så, men andemeningen var inte att ta fel på! Vet hut, fnyste Ebba, och kastade brevet i papperskorgen, medan hon försköt insikten om, att det var just dessa specifika krav hon mer eller mindre hade ställt upp själv. I Sverigekuvertet låg ett illa stavat förslag om ett kärleksfullt möte på madrassen och hon rodnade när hon läste det. Snusk! Hon kastade det också och suckade. Så var det alltså. Det var ingen som ville ha med henne att göra.

                      Hon hällde besviken upp en kopp te till, grinade illa åt den beska, avsvalnade vätskan och såg missmodigt på det brev som var kvar. Ett litet lila barnkuvert med en gul häst på! Nåja, hon kunde väl läsa det också.

                      Handstilen var lättläst och maskulin på något sätt och motsvarade inte alls det intryck kuvertet hade gjort. Kanske var den lite darrig. Han hade skrivit med bläck och det satt en liten plump i nedre högra hörnet. Det medskickade fotot, av styvt papper och lätt gulnat, visade en ung man i hög krage, s k fadermördare, och mittbenat hår. Nåja – det var inte alla som sprang till fotografen titt som tätt. Det här var intressant. Hon satte glasögonen till rätta och läste:

 

Min kära dam! Jag vill gärna träffa Er. Jag tilltalades mycket av er annons. Ni är utan tvivel en dam med stil och med värme i Edert hjärta. Tillsammans kunna vi måhända betvinga ensamhetens mörker. Jag är änkeman sedan två år. Jag kommer ursprungligen från Lund, där jag innehade en professur i historia vid universitetet därstädes. Jag har visserligen hunnit upp i mogen ålder, men…

 

                      Här släppte Ebba brevet och började dansa runt i köket. En professor! En skånsk änkling! Hans von Wälling! En adelsman! Hon skummade igenom de följande raderna. Han ville ha ett svar! Han ville att de skulle träffas nedanför Kanonkullen på måndag eftermiddag. Vad skulle hon ha påsig? PS längst ner: Ursäkta brevpapperet. Jag bad mitt hembiträde skaffa brevpapper eftersom mina tagit slut och tyvärr blev det så här! En professor! Himmel! Vad betyder ett kuvert? Det är ju bara ett omslag för tankar och ointressant sedan det gjort sin tjänst. Rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor och kärleksbrev i ett litet lila kuvert är ändå alltid kärleksbrev! Hon blundade och höll brevet till sitt bröst.

                      Det var i torsdags brevet kom och nu var det måndagskväll. Fötterna värkte och hjärtat var stort och varmt. Hans von Wälling. Han hade anlänt till fältet nedanför Kanonkullen i ett storstilat ekipage, som det stod Höstblommans privata seniorboende på, och han hade otåligt skjutit ifrån sig, hon antog att det var hembiträdets hjälpande hand, när han hissades ner. Han hade sträckt på sig, lyft på plommonstopet för henne, Ebba, och hans klara ljusblå ögon hade sett rakt in i hennes och tänt den låga i hennes hjärta, som skulle brinna för evigt.

                      De skulle träffas igen. Nästa lördag. Men då skulle hon ha promenadskorna på sig. Det skulle gå lättare att skjuta rullstolen runt Bysjön då.

Inga-Britta Jungeström

----------------------

Bärgaren, Ismael och jag

 

Först verkade det som om sommaren inte ville komma igång riktigt efter den långa och ganska kalla våren. Visserligen sken solen de flesta dagarna men ostvinden svepte retfullt bort värmen i långa tag. Trädkronorna i dungen viskade alldeles för ofta att regnet inte var långt borta och fick medhåll av gröngölingens regnskrik.

Men en morgon vaknade hon och kände värmen, visste att nu var sommaren kommen, nu luktade vinden som i barndomen och nu var allt ställt till rätta. Hon ville plötsligt göra något alldeles särskilt med den här dagen.

Hon klädde sig i sin tunnaste och blommigaste klänning och undertill tog hon bara på sig ett par trosor, nya och mycket mindre än hon brukar ha. Behå, strumpor och underkjol fick ligga kvar på stolen i sängkammaren och hon fnittrade lite. Ligg kvar där, ni! Idag är det sommar. Innan hon spände på sig sandalerna målade hon tånaglarna klarröda och lätt som en flicka snurrade hon runt framför spegeln och kände sig lite ung.

Plötsligt fick hon för sig att hon skulle åka ut till honom, plantera nya blommor och kratta och rensa och göra riktigt fint. Kanske skulle hon sitta en stund i skuggan under de stora lindarna och minnas det som varit. Gråta en skvätt av saknad men också minnas de ljuva och roliga stunderna när de var två om livet.

Hon tog bilnycklarna och for iväg. Hon var lycklig. Hon hade ett mål för dagen, något att ta sig för. Bilen, som han varit så stolt över när den var ny, hade åldrats med henne, men med noggrant och dyrbart underhåll hade den klarat sig riktigt bra. Såg faktiskt fräschare ut än hon själv ibland, fast hon skulle väl inte klaga på underhållet av sig själv heller.

Hon körde till sta´n och köpte isbegonior och violor och en stor säck fin jord i trädgårdsföreningens butik. Hon svängde in till köpcentrat och handlade lyxmat till sig själv och kostade också på sig ett besök på systemet. Hon gick därifrån med en treliters kartong vitt sydafrikanskt vin. Nu skulle hon plantera blommorna och hälla på fräsch jord. Ikväll skulle hon sitta på balkongen och äta kallrökt lax och dricka vitt vin. Sommaren var kommen och värd att firas.

Hon kom fram till den första cirkulationsplatsen, rondell i dagligt tal. Hon har alltid gillat rondeller om nu folk bara kunde bestämma sig vart de skulle och ge tecken åt rätt håll. Nu fick hon vänta in en velepinne som körde i alla filer på en gång. Hon blev lite stressad fast hon så väl visste att det inte är lönt att bli det i trafiken.

Då hände det. Kopplingspedalen gick i botten och kom inte upp igen och bilen tvärstannade. På tvären över båda filerna. Andra bilister tutade redan på henne. Hon fräste av nervositet och ilska. Idioter! Tror de att man stannar mitt i en rondell för nöjes skull! Hon lät bilen hoppa iväg på startmotorn några meter så att den åtminstone stod på vägrenen.

För en gångs skull hade hon mobilen med sig och den var fulladdad. Men vart ringer man? Hon visste inget telefonnummer till någon bärgarfirma. Hon gjorde vad man inte ska och slog larmnumret och fick av en lugn stämma veta telefonnumret till sitt försäkringsbolag.

Försäkringsbolagets representant bad om registreringsnumret på bilen och efter några försök kom hon ihåg kombinationen bokstäver och siffror i rätt ordning och representanten beklagade, det lät i alla fall som om han beklagade, att hon inte kunde räkna på någon ersättning för kopplingen men om det var nödvändigt så kunde man tänka sig att hon fick åka taxi hem. Och han skulle förmedla kontakten med en bärgare.

Så stod hon där, lutad mot bilens baklucka i sin blommiga sommarklänning och undrade om hon ställt triangeln rätt men var glad över att hon hittat den och fått den att stå för sig själv. Trafiken var livlig. Hon såg förarnas ansikten. Man gör det när man står mitt i en fil i en livligt trafikerad rondell. De flesta såg förargade ut, några glömde nästan att vrida på ratten i sin iver att spana in henne och hon hann räkna till nittio bilar innan en bil stannade och en herre kom ut och frågade om hon behövde hjälp. Jatack, bärgaren var på väg. Sen dröjde det lika länge till men så bromsade en gammal rostig bil in framför hennes och en ung och långhårig yngling kom ut och frågade detsamma. Jatack, bärgaren var på väg. Hon var glad över att han inte sagt tant. Han hade ett så rart leende. Hans mamma kunde vara stolt över honom.

Så kom då bärgningsbilen och hon spanade in bärgaren. Han var stor, han var grov, det stod en mäktig doft av svettig och hårig karl kring honom och han hade tappat någon eller några framtänder. Han rökte hela tiden men han gjorde sitt jobb och snart hängde den trasiga bilen där den skulle.

”Du får hänga på till bilfirman,” sa han. ”Det är papper som ska skrivas under.”

Hon stod lite ner i diket, första trappsteget upp till förarhytten var högre än en köksstol.

”Jag klarar inte att komma upp,” sa hon.

”Häv dej upp!” sa han. ”Ta tag i handtagen där.”

”Jag kan inte,” sa hon.

Han klev ur på sin sida och kom runt till henne, tog henne om midjan och lyfte upp henne. Herregud! tänkte hon. Det tunna sommartyget blåste kring benen på henne. Måtte han inte…!

Så satt hon då där i förarhytten, högt över all annan trafik. Bärgaren tände en cigarett till och frågade om hon varit på semester. Nej, inte än, svarade hon. Han då? Nej, han hade inte varit utomlands sedan femtiotalet men då hade ha sett hur slumbarn har det. Nu utsatte han sig inte för något liknande igen. Han kunde inte se barn som for illa. Så utomlands åkte han inte. Han hade sett en mamma slå sitt barn häromdagen inne i stan. Då hade han gått fram till henne och klippt till henne ordentligt. Så här kände barnet också, hade han sagt. Hon hade skrikit att han skulle polisanmälas. Då gör vi det tillsammans hade han sagt och börjat gå mot polisstationen, men hon hade inte följt med.

En bärgningsbil tar tid på sig och de hann prata ganska mycket innan de var framme. Han berättade att han köpt en cykel till ett av barnbarnen, en cykel som hette Oskar för att barnet hette så.

Hon sneglade på den store mannen. Han såg ju riktigt trevlig ut och han hade en vacker och mjuk röst. Hon berättade skrattande om hur det kändes att stå med en trasig bil i en rondell. Varför gjorde hon det? undrade hon efteråt. Om någon har hört den historien förr så är det väl en bärgare?

De kom fram till den jättelika bilanläggningen, bärgaren gick runt och kom fram till hennes sida och lyfte ner henne igen. Det kändes bra.

Hon fick skriva på några papper och sen bad hon om att få ringa efter en taxi. Bärgaren bar ut jordpåse och blomkartonger. Vinkartongen och matkassen bar hon själv. Han vinkade och önskade henne lycka till när han gick bort till sin bil.

Så kom då Ismael i sin alldeles nya taxibil. Han log glatt och skyndade sig ut och lastade in alla hennes grejor i bagageutrymmet och sen åkte de.

Hon såg hans identitetskort men kunde inte uttala efternamnet. Hon frågade varifrån han kommit. Iran, sa han. Varit sju år i Sverige och kört taxi i fem. Vad gjorde du i Iran? frågade hon och tänkte att det kanske var en för närgången fråga. Han hade varit lastbilschaufför i Iran, sa han så han höll sig inom yrket.

När de for förbi Bankekind slog han plötsligt ut med armen och sa:

”Här är paradiset!”

”I Bankekind?” frågade hon dumt.

”Nej, i hela Sverige”, sa han. ”Sverige skulle styra hela världen!”

”Ja, men,” sa hon, ”det får vi ju höra att vi försöker göra hela tiden. Folk utomlands tycker att vi lägger oss i för mycket. Att vi är lika malliga som musen som röt.”

”Nej, nej, nej! Sverige skulle vara mycket mera ute! Bestämma! Här är ren luft överallt! Här kan min fru vara ute bland människorna utan att bli överfallen. Här är folk snälla! Här är vackert! Se hur vackert det är!” sa han och slog ut med armen

Just då for de på Fillingerakan strax innan Grebo och hon såg den plötsligt med alldeles nya ögon.

När de närmade sig Åtvidaberg frågade hon om han visste hur han skulle åka för att komma till hennes adress.

”Ja, ja,” sa han med ett stort leende. ”Många gamla människor där. Jag kör ofta!”

Hon satt tyst och grunnade på det.

Han körde ända fram till porten och skyndade sig att plocka ut blommor och jord, matkasse och systemkartong.

Hon fick betala med kontokortet. Femhundrasjuttiosju kronor. Hans fru ringde på mobilen, han svarade på sitt språk och nickade förtjust. ”Min fru vill åka på Berg slussar ikväll. Det ska bli roligt.”

Hon fick åka två gånger med hissen för att få med sig allt upp i lägenheten. När hon stod med jordsäcken i famnen kom hon att tänka på, att hon kunde ha hällt ut jorden i diket och planterat blommorna där och sen tagit bussen hem. Det hade blivit billigare.

Men då hade hon förstås inte fått veta att paradiset ligger i Bankekind.

Inga-Britta Jungeström

----------------------

SNART ÄR DET VÅR

Snart är det vår,

längtan till udden vid Öjsjön ökar,

för att få höra

grodorna kväka

och gäddorna slå i vassen.

Tänk om jag skulle börja våren med

att kväka

å skene i vassen.

Vem vet,

jag kanske gör ét?

-------------------

 

VÅR

 

Det är vår!

Gräset är mjukt och grönt.

Äppelträden börjar knoppas.

Hoppas att jag slår ut i blom.

Margareta Cristoffersson
 

----------------------

 

En cykeltur

 

Jamen, shit också, regnstänk! Vilka moln och så svarta, överallt. Och inte går de runtomkring heller. Som de säger på det här stället. Regnet och åskan går vid sidan om, runt om! Men inte idag, inte. Jag hann ju nästan uppför backen i alla fall, där jag hade tänkt vända. Dit upp till krönet, där vi grävde ner Gustav, vår lille Gustavskatt.

Ojojoj, vad det regnar och det blir bara värre. Men nerför går det bra. Det svalkar skönt, min skraltiga cykel är ju så bra i nerförsbackar. Men det vågar man väl inte erkänna, att det är ganska skönt. Uj, vad det rullar på. Nej, otäckt ska det va, riktigt rejält kallt och äckligt. Aldrig nöjd med nåt ska man va. Men man måste utsätta sig, va mitt i skiten ibland, hur läbbans det än är och känna att man lever.

Att jag inte såg molnen. Ja, det gjorde jag kanske, men jag tillhör väl den del av befolkningen, tjejer mest faktiskt, som inte tänker längre än den där berömda näsan räcker, utan bara far iväg.

Men vad trögt det går! Mera nerför, tack! Vad det vräker ner, jäkla regn! Jag är ju totalt blöt! Jag ser inte ett jota. Med glasögon, utan glasögon, lika illa! Håret som Niagarafallet rakt ner i ögonen! Men där, kanske ändå räddningen, ett perfekt buskage! På andra sidan diket! Lerigt och djupt! Hjälp, mina vita skor!

Hu, så mörkt, så tätt! Här har det varit fler. Ölburkar. Nersuttet. Vad ruggigt! Tänk om det kommer nån bakifrån, smyger sig på eller nåt djur. En grävling! Jösses!

Hjälp, bilar. Vad de stirrar! Det måste va en dråplig syn, cykeln slängd i diket och jag här inne i slyn. Stirra ni, det kunde ha varit ni, det är inte så tokigt här som ni tror, era torrskodda mallgrodor.

Så lugnt det är och alldeles ljummet i luften. Inte en droppe får jag på mig trots alla miljoner därute. Miljoner små droppar som får hela naturen att fräsa, att jubla. Här skulle kan jag kunna sitta länge, filosofera, hitta på små dikter om droppar, regnvåta blad . . . 

Men nu får det räcka! Samla dig nu, uppbringa all värdighet du har, för nu åker vi hem. Jag tror regnet håller på att sluta. Skutta nu vigt i ner i diket, plocka upp din älskade cykel, som är så bra i nerförsbackar. Sätt upp dig på sadeln i dina plaskblöta shorts, tvinga pedalerna runt med lervällingsbruna tygskor. Visst smetar linnet uppfriskande mot ryggen? Våtvarmt omslag? Nej då, friskt och stärkande. Så ja, lugnt och fint, långa tag, rak i ryggen, oberörd. Uppför den långa backen. Titta inte på bilarna som kör om. Vadå, regnar det fortfarande? Tja, det vet jag inte. Riktigt rejält åskregn?Ja ja ja, det gör väl det då! Men jag är ju för sjutton snart hemma nu!

Berit Palmgren

----------------------

En sorts kärlek

Han hade kört genom Hestra i en hastighet av nittio kilometer i timman. Strax före missionshuset tog trafikpolisen honom. Fartbegränsningen var trettio kilometer och körkortet rök med omedelbar verkan.

Hur hade han kunnat vara en sån idiot? Vad skulle kollegorna på trafiksäkerhetsverket säga? Tre månader, han skulle vara utan körkort i tre månader. Böterna var så omfattande att han såg semestern likt en lärka på flykt försvinna ut i rymden. Vad skulle han säga på jobbet? Så bestämde han sig. Han kunde inte, tänkte inte, ville inte tala om det. Om någon frågade honom tänkte han neka, envetet och ihärdigt. Detta förnekande kunde få konsekvenser, det förstod han, men han såg inget alternativ.

Han köpte en cykel. Trött och varm kom han till jobbet om morgnarna, sa att han lagt om livsstil. Efter en dusch tog han en kopp kaffe och så småningom – det måste han erkänna – inträdde ett visst välbefinnande.

Han var femtioåtta år och vägde etthundrafyra kilo.

Ann-Britt i växeln var femtiosex och vägde fyrtiåtta. En dag möttes de intill cykelstället, hon hade rutiga shorts och litet linne och benen, de smala skrangliga benen stack ut ur shortsen. Äppelkartsbrösten avtecknade sig under linnet.

Det blev så att de gjorde sällskap till jobbet varje morgon, de sågs i hörnet av Kungsgatan punktligt halv åtta och de trampade på och förde samtidigt samtal. De lärde känna varandra och han insåg att Ann-Britt levde ett liv lika ensamt som han själv.

En fredag tog han mod till sig och frågade henne om hon ville följa med på utflykt på söndagen. De skulle kunna cykla längs med Göta Kanal, tyckte han. Han vägde nu nittiosex kilo. Och trodde han skulle orka. Hon erbjöd sig att packa matsäck.

Den våren blev en vändning i bådas liv. Vardagarna tillbringade de på verket och ingen anade att söndagarna var deras frihet, då de utforskade trakten på cykel. Alltid på söndagar. När han vägde åttiofyra cyklade de Roxen runt och då hade han för länge sedan fått tillbaka sitt körkort. Han cyklade vidare med Ann-Britt.

Hon föreslog Vätternrundan. Det var en utmaning men han var full av tillförsikt och kände att han äntligen hade kommit tillbaka till livet. De där åren i ensamhet var förbi, då när han alltid satt i bilen och då middagen oftast bestod av en varm korv med mycket gurksallad. Han hade bytt livsstil för gott. Han såg på Ann-Britt och han tyckte att hon var söt. Han var lycklig.

Strax efter Jönköping kände han en häftig smärta i bröstet, han fick lägga sig i gräset utmed vägkanten. Det växte några tusenskönor vid hans huvud och han såg några ulliga moln segla förbi. Och han såg Ann-Britts bekymrade ögon och han förstod att han älskade henne. När ambulansen kom, var han död.

Ann-Mari Tormalm

----------------------

MALÖR 

Egentligen är det ofattbart. Har bott i samma lägenhet i snart femton år. Tre gånger om natten går jag upp för att tömma blåsan. Lite yrselkänslor har jag väl haft på senare tid, ändå är det obegripligt, fullständigt. Numera sitter jag ner vid alla mina toalettbesök efter propåer från min kära hustru. Så gjorde jag även denna gång. Att ljuset inte var tänt kan jag inte skylla på. Det brukar räcka med gatljuset som sipprar in genom det matterade badrumsfönstret. Nåväl, det var ju en aning bråttom, så när jag skulle sätta mig, missade jag sitsen med några centimetrar och gled ner på golvet mellan toastolen och bidén. Ändkotan fick sig en törn och visst gjorde det ont, men jag har fått värre törnar i livet än så. Har man varit militär under sin arbetsföra ålder så har man fått vara med om lite av varje. Upp och hoppa igen! Men med huvudet uppträngt mot väggen och min överviktiga lekamen väl omsluten av toastol och bidé kom jag ingen vart. Jag vill inte påstå att jag greps av panik men ändå. Aina, Aina, vill du vara så snäll och komma hit, ropade jag så högt mina fanjunkarlungor förmådde. Jag  visste att makan har en alldeles superb nattsömn, kanske pga användandet av öronproppar, men jag måste ju ändå försöka. 

-Kom hit Aina! För böveln, kom hit! röt jag kanske inte i den allra vänligaste tonen. Plötsligt tystnade jag tvärt. Nerifrån gatan hördes en gäll tonårsröst: Visst, vi kommer, vi kommer! Råa tillmälen och svidande skrattsalvor följde. De höll på i en kvart eller mer. Hela tiden gjorde jag fruktlösa försök att komma loss ur mitt fängelse. En gång trodde jag att jag höll på att lyckas, men då stack det till i ändkotan som av en bajonett. Jag var tvungen att inta något slags fosterläge. Mitt i eländet upptäckte jag att behovet att tömma blåsan inte alls kändes påträngande. Hade den gått sönder i fallet. Det borde väl ha känts? Annalkande urinförgiftning? En fanjunkare, visserligen pensionerad, hetsar inte upp sig, bestämde jag.

Sen tänkte jag på mitt liv. Konstaterade att jag kunde vara nöjd. Frugan och jag hade haft det bra ihop. Fanjunkarlivet hade väl inte alltid varit så prydligt, men vi hade ju klarat oss ekonomiskt och socialt. Och barnbarnet Agneta, vilken liten solstråle! Så funderade jag på sista läkarbesöket. Att han inte kunde utesluta någonting... Så tänkte jag på döden och på det som kan komma efteråt och på min konfirmationspräst och vad han hade sagt.

Jag borde frysa, men det gjorde jag inte. Ändå stod ju fönstret öppet. Var det inte frost förra natten? Nåja, jag hade det ju nästan skönt här nere på golvet. Hade jag benen lagda i skarp vinkel och huvudet något snett uppåt vänster så var det inte alls illa. Tvärtom. Och smärtan i ändkotan hade alldeles falnat av. Jag slappnade av så att lugnet kunde komma. Jag somnade.

Långsamt kom jag åter till sans. Långsamt insåg jag min situation. Långsamt fattade jag att mitt uppvaknande hade orsakats av min hustrus toabesök. Det var tydligt att hon inte hade upptäckt mig. Jag tror hon blundar när hon gör sina besök här, åtminstone nattetid.

Rör dig inte! Säg ingenting! Det skulle skrämma livet ur henne! Jag stålsatte mig. Som gammal fanjunkare har man viss vana. Försiktigt, försiktigt knep jag ihop mina näsborrar för att undgå de värsta dunsterna. Då hon trevade efter toapappret skilde millimetrar oss åt. Nåja, det avlöpte väl. Då hon kommit halvvägs till sovrummet, lät jag höra min stämma lugnt och värdigt.

Aina! Bli inte rädd, men jag har råkat ut för en liten malör. Hustrun skyndade förstås in i sovrummet, tände ljuset, konstaterade att jag inte befann mig på min ordinarie plats och kom sjavande med ansenlig hastighet ut till mig. Min hustru har alltid haft stora vackra ögon. Nu var de dessutom klotrunda.

En liten malör..., sa jag. Hon räckte mig båda händer och jag greppade dem girigt. Men det gick inte hur jag än försökte. Jag kom inte loss på villkors vis. Hon satte sig på huk framför mig.

Du har inte ont? frågade hon. Jag skakade på huvudet. Det darrade till i hennes mungipor och plötsligt brast hon ut i ett alldeles hejdlöst skratt.

Förlåt, förlåt, skrek hon mellan konvulsionerna. Jag förlät men hade kanske en aning svårt att delta i dessa ofantliga glädjeyttringar.

Vad gör vi? sa hon då hon lugnat ner sig.

Som gammal militär är man van vid att ställas inför problem som skall lösas. Ett visst strategiskt tänkande är så att säga av nöden.

Vapenfett! sa jag. Det skulle kunna underlätta det hela. Det finns nere i förrådet.

Min hustru var genast med på noterna. Fast jag springer inte ner i källaren så här mitt i natten.

Hon reste sig, gick ut i köket och återvände triumferande med ett paket Bregott. Hon smorde in min midja, mina länder och skuldror och det var inte alls obehagligt. Men det gick i alla fall inte. Hon gjorde nog vad hon kunde, men när det kändes som att det höll på att lyckas, då tröttnade hustrun tvärt.

Det här går inte! sa hon. Vi får skicka efter rörmokar´n.

Aldrig, sa jag med en bestämdhet, som jag tror skulle imponerat på de flesta. Aldrig! Det finns en säger en rörmokare här i Brålanda. Bergholm är med i logen, det vet du, och jag vill inte bli till en visa i samhället.

Om en vecka kommer Sigurd hem, sa hustrun, Vi får kanske vänta på hans hjälp, han är ju så händig! Jag nickade. Sigurd är vår ende son och  han var för tillfället på semesterresa till Spanien.

Det hade börjat ljusna ute. Hustrun bryggde kaffe och bredde mackor.

Har du det bra? sa hon glatt och ställde ner brickan på golvet. Titta här!
Nybakat bröd med björnbärsmarmelad. Det ska väl smaka? När du har läst färdigt tidningen ska vi spela alfapet.

Kjell Samuelsson

----------------------

Vårvinden

Sprittande, smekande vårvind
Jag kände dig idag
Leende rufsade du mitt hår
Du kom i alla fall
Susande, viskande, löftesrik
Jag älskar dig
Gungande, dansande vintergrenar
syns mot en vårblå himmel
Utspruckna, doftande knoppar
kommer snart att synas
Lyckliga hoppfyllda känslor
fyller oss åter

---------

Vårvinter

Doft av fuktig jord
spridda snörester
snart kommer stilla vårregn
hopp om nybadad natur
nybadad själ 

Mörkblå midnattshimmel
gäddan i nytinad sjö
horisonten, brinnande horisont
värme mot husväggen
snödroppar under stilla takdropp
våreld, brinnande eld, valborg

Birgit Ljungars

----------------------

 

Vårepisod

Öppnade kylskåpsdörren och
grep efter salladshuvudet
Snabbt släppte jag det igen
spretade med kladdiga fingrar
under vattenkranen

skålen med lingonsylt hade stjälpt
syrliga vinterbär
kanade nedåt

de dubbla smörade bröden
smakade bra
utan salladsblad

köksfönstret stod på glänt
ut mot kall tidig skymning

sparvar kurade i syrenträdet
burrade upp sig inför natten
fågelstugan skevade vintertrött
med alla solrosfrön
på cementplattorna

mars
tänkte jag
 

Berit Palmgren

 

Fantasi

Tänk om vårens första dag
är livets sista
om en av vårens stormar
drar med oss i en virvelvind
högt upp i livets allra sista
karusell- och slänggungstur

och tänk om Ornäsbjörken
den första skira
faller ner och kväver oss

Eller om den dagen - vårens första
får oss alla njugga
att tåla det vi inte tålt
att älska dem vi inte älskat

Men stopp där storm - släpp taget
sätt mig på en trappa
med ansiktet mot solen

lek med oss
en smeksam
varsam lek


Berit Palmgren

Vintergärden

Sniper av bortåt skogen
slumrande mylla
vintergärden
vass viner vinden
 
hassel rispar köld
i dikeskanten
i himmelshöga
aspars bark
 
tänk vår
när yrsnön
inte pinar skaren
 
tänk senare
när värmen rinner
mellan dungarna

Berit Palmgren

 

Sommarfantasi

 

Jag blåser värme i vanten

och spanar bort mot åkerkanten

där kuporna hukar.

Jag minns hur göken gol i fjol,

jag minns blomdoft och sommarsol

och vinbärssaft på rutiga dukar.

 

Där står jag i min frusna väntan på bussen in mot stan

och så här dags på dan

biter vinden i kinden

Kuporna drar snömössor över öronen,

sluter ögonen

och vänder ryggen mot nordanvinden.

 

Men snart går korna i sina hagar

och i kupornas magar

surrar dovt av våryra bin

Värmen tinar frusna kroppar,

träd och blommor har nya knoppar

Så våren är allt här –

om än bara i fantasin!

-----------------------------------

 

Nog borde jag gå allena

 

Nog borde jag få gå allena vid vägkanten

Och vänta på skjuts framåt.

Inte skulle jag ha er i släptåg,

Tvehågsen och Kämpaglad.

Ni trasslar till det för mig –

Framåt och bakåt –

bakåt och framåt.

 

Nog borde jag gå allena på vägkanten,

på väg framåt.

----------------------------------

Dessa två dikter är hämtade från min första diktsamling "Fundringar" som kom ut år 1990.

Inga-Britta Jungeström

----------------------

MARGARETA

Nu skall jag berätta om en mamma, som låg och väntade på döden. Det var tidigt om hösten, morgnarna var  kyliga och friska, men på dagarna var det ännu varmt som mitt i sommaren.

I trädgården sprakade astrar, ringblommor och sena rosor i blossande färger. Kanske visste de, att deras tid snart var ute.

Genom den öppna altandörren hörde mamman sina pojkars röster. Den vita gardinen rörde sig sakta och på nattygsbordet låg ”Karlsson på taket”. Ur den hade hon läst för pojkarna till för bara en kort tid sedan. Men nu var hon för trött, nu orkade hon inte mer, nu låg hon mest och blundade.

Pojkarna hade gjort om sin gamla sandlåda till längdhoppsbana. De tränade och tränade, varje stund tränade de, de hade nästan glömt bort att deras mamma låg så sjuk därinne, de tänkte bara på sin längdhoppning. Deras kompisar var där och hoppade de också, hela trädgården var liksom full av barns rop och röster.

Den lille kom förstås in till sin mamma då och då och knuffade sig upp i sängen. Det gjorde nog ont, när han kom, hennes kropp värkte ju och ömmade så.

Han berättade lite för henne, om sina resultat och om de andras. Eller också drog han sin senaste Bellmanshistoria. Han var en vitsmakare och pratmakare. Sen sprang han ut till de andra igen.

Var det inget mer? kanske du undrar. Så lite kan man väl inte skriva om.

Nej, det var inte mer. Nej, det kan nog hända att det var för litet och obetydligt att skriva om.

Man jag tycker om att tänka på den där dagen. Jag tycker att det är bra att mamman kunde höra sina pojkars ivriga, glada röster. Det är ju inte säkert att hon hörde dem förstås. Men hon såg lugn och glad ut, där hon låg och blundade.

Så kanske.

Ann-Mari Tormalm

----------------------

Hitta rätt i Afrika.

(Apropå det fantasieggande utbudet av rakvatten)

Hallå där, får det lov att vara lite nya dofter!

Här finns på hyllorna en hel uppsjö. Essenser från jordens alla hörn, spännande koncentrat att dutta ut på nyrakad haka eller till att grundligt impregnera armhålorna med. För du vill väl ha något exotiskt!

Är du en drömmare som längtar efter sol och frihet? Välj då Fenix, en  kryddig, förförisk doft av paradis och lätta fjädrar och som får dig att behagligt sväva iväg högt ovanför vardagens grå bestyr och futiliteter.

Är du tvärtom den stabila typen, med båda fötterna på jorden, står du fast i alla lägen? Markera då din stil med Gravity, en kärv och rökig brygd som fått sin styrka ur bara lukten av kraftfullt manligt fattade beslut.

Men är du kylig, reserverad, vill hålla på din värdighet och omge dig med en aura av förfining? Då är Alaska doften för en distingerad man som du. Och observera att endast en ynka droppe ger strax mustaschen en antydan av klädsam rimfrost.

Är du däremot hetlevrad och eldig, ska du nog lägga vantarna på Afrika, en något svettig men givetvis kultiverad doft, som inspirerar dig att dansa på savannen och lekfullt dra aporna i svansen. Utan minsta ansträngning bär du också ryggsäcken på huvudet och forcerar med macheten varje ångande djungel.

Vill du ha mer utmaningar, dekokter som verkligen hjälper dig att hitta rätt i Afrika? Din sista utväg är då Woodoo, en superstark och krigisk stank som skärper alla sinnen. Du luktar garanterat fränt av såväl stinkande träsk som ruttnande bananer. Med en enda liten pust fäller du enkelt vart lejon och skrämmer krokodilerna på flykten. Med Woodoo under armarna ligger hela kontinenten öppen för just för dig.

Gör därför med yttersta omsorg ditt val.
Och tänk på! en riktig karl är aldrig neutral.

Ulla Winroth

----------------------

 

Ensam och tjock for hon till

BULGARIEN -

kom hem som singel och rundnätt

 

Reseberättelse för

ensamma damer 70+

Väggarna trängde in mig i ett hörn av huset, grådasket hängde slokande utanför fönstren, vågen pilade av sig själv mot nya höjder och ensamheten gnagde i själen. Var det här allt som återstod?

Sorgen efter en älskad make kunde äntligen bäras med fattning, vännerna fanns kvar men jag var alltid udda vid middagsbjudningarna och änkepensionen förutsatte inga större eskapader på ålderns höst än kaffe och bulle. Självömkan lurade bakom knuten, tröstätande framför teven blev alltför vanligt och kläderna krympte i garderoben. Något måste ske så att lugnet kunde få komma.

Resekatalogen damp ner i brevlådan tillsammans med reklambunten. Jag lade den i återvinningskorgen tillsammans med erbjudandena om fläskkarré och datorer. Resa? Jag? Du är inte klok.

Natten kom men inte sömnen. Bulgarien? hade jag sagt när goda vänner skulle resa dit. Kan man resa till Bulgarien? Självklart kan man resa till Bulgarien hade de skrattat och farit iväg. Det granna vykortet hängde fortfarande kvar på kylskåpet.

En tanke tog sats i mitt huvud. Varför kunde inte jag också resa till Bulgarien? Tvivel. Men kan jag verkligen göra det? Gammal, ensam, fet och rädd att flyga?

Jag tassade upp och hämtade katalogen.  Resebolaget erbjöd natur och kultur. Dyrt men allt betalt. Enkelrum för en tusenlapp extra men nödvändigt. Hade jag råd? Var det verkligen rätt att kasta bort så många tusenlappar för en dryg vecka i Bulgarien? Kunde man verkligen nalla av det som satts undan för oförutsedda utgifter som nya tänder och vattenskador och för begravningen förstås? Den Rättfärdige satt på axeln och skakade på huvudet. Du skall icke slösa! Du skall icke ligga någon till last! Du skall sitta stilla framför din teveapparat tills du döden dör! Och kom ihåg att den som har pengar på banken, när han dör, vinner!

Vadå vinner? Jag skakade av mig den Rättfärdige och bestämde mig. Om jag inte gjorde något åt det här skulle jag förtvina av ledsamhet och för att få i sig välling behöver man inga nya tänder.

Jag ringde till resebyrån innan jag fått på mig kläderna morgonen därpå och sen började jag planera. Det var ett halvår kvar innan resdags men det gällde att gardera sig. Rak i ryggen av hopp och nytt mod började jag öva upp konditionen. Jag tog allt längre promenader och jag köpte till och med nya stavar, som gick att skjuta ihop och skulle få plats i resväskan. Träningsvärken blev min nya följeslagare men också han gav med sig vartefter.

Vår och sommar kom och försvann. Allt var som vanligt men snart skulle jag resa till BULGARIEN! Jag började ångra mig. Den Rättfärdige tog sällskap av Ruelsen och förstörde min nattsömn. Gamla människan! Flyga ensam till ett ställe jag aldrig hört talas om och tänk om ingen möter mig och jag står där ensam i den bulgariska natten och blir hysterisk och arresterad av säkerhetspolisen för att jag inte kan språket! Inte ens läsa det, sådana knörpiga bokstäver som de har! Jag skulle inte ens kunna ta mig till svenska ambassaden och finns det över huvud taget en ambassad i BULGARIEN! Och flyga! Så fullkomligt vansinnigt det är att ta upp en jättelik plåtburk en mil upp i luften! Kunde man lita på flygkaptenen? Tänk om han inte hittar till flygplatsen! Och kapare! Klart att det finns kapare överallt och alldeles speciellt på vägen till Bulgarien!

Jag tog mig samman, klarade av alla vaccineringar och embarkerade tillsammans med några hundra andra flygplanet, fick femton centimeter tillgodo i näshöjd till grannen framför, som ogenerat fällde ner ryggstödet och bredvid mig satt en förkyld dam med påsar på golvet. Påsarna innehöll nog livsviktiga grejor eftersom hon allt som oftast lade huvudet i mitt knä medan hon hostade och snöt sig, rotande i påsarna. I gången stod karlar som skulle på solsemester och hade tankat fullt redan innan start.

Jag blundade och försökte tänka mig bort men sen jag lyckats få i mig fläskkarrén och potatisgratängen tillsammans med en liten flaska rödvin började jag känna mig lyxig och världsvan. Trångt och bökigt i flygmaskinen, men vadå? Lite får man tåla.

Jag kom ner på jorden igen och det var natt i Bourgas och jag var katig som om jag kört flygvidundret själv. Passkontrollanten såg bister ut och sa inte välkommen men han tyckte väl att jag var tillräckligt lik passfotot så jag slapp in.

Och där stod jag i den bulgariska natten, hänvisad att vänta på guiden, som för tillfället hade annat för sig. Men hon kom, naturligtvis, denna rödhåriga danska med det romantiska namnet och visade mig till en liten personbil, där jag skulle invänta ytterligare tre passagerare, som liksom jag hade valt lyxvarianten. Chauffören stod utanför och rökte (bulgarer röker alltid och mycket) men höll artigt upp dörren och jag kröp in och satte mig i baksätet, spände på mig säkerhetsbältet och chauffören försvann. Ruelsen stack upp sitt lea huvud och viskade Vad var det jag sa? Du blir bortförd i en anonym bil till ett okänt ställe av mafiosos och blir avrättad för att ingen betalar för att du ska bli fri! Rätt åt dig! Jag hann inte huta åt honom förrän mina medpassagerare kom och vi for i ilfart till hotellet, hjärtligt pratande och redan bekanta. Ruelsen hann inte med.

Jag var äntligen i Bulgarien och sen jag blivit av med den envisa bellboyen genom att ge honom en tjuga (= en veckas pension för en bulgarisk åldring) sjönk jag ner på sängen i det lyxiga enkelrummet och bestämde mig för att nu gällde det att njuta upp alla pengarna.

Och njöt gjorde jag. Jag for som en prinsessa genom landet i hundra mil i en välutrustad buss med en ung, stilig och artig chaufför, bodde på flera olika hotell med en standard från högsta lyx till nåja, ganska mycket sämre, åt tre mål mat om dagen, lärde mig uppskatta rakia (det är lika starkt som det låter) till lunch, umgicks med trevliga medresenärer, som oftast var avsevärt mycket mer beresta och somliga äldre än jag men som klättrade i bergen som stengetter. För så var det; kulturen i Bulgarien ligger för det mesta på höga höjder, dit man måste ta sig till fots – ofta mitt på dagen i värmen. Jag orkade. Visserligen tog det emot den första dagen, men med stavar och envishet hängde jag med. Mitt självförtroende växte med varje svettdroppe.

Guiden var oförtröttlig i sina ansträngningar att informera om landets rika, dramatiska historia. De flesta såg på sina kartor, som de svenskar de var, och antecknade alla fakta men det gjorde inte jag. Jag vilade mina ben, tittade ut genom bussfönstren och såg hela fält med solrosor som vände sina anleten mot öster, åsnekärror och hästskjutsar och folk som plockade valnötter efter vägkanten. Förresten skulle jag aldrig kunna komma ihåg alla tungvrickande namn men landet var vackert och intressant. Men vad gör det om man inte kommer ihåg Kompromitjscha?

Denna vecka i Europas vackra yttersta utpost insåg jag att varken ensamhet, ålder, rundnätthet (!) eller slitna knän behöver hindra någon att ge sig ut i världen, få nya intryck, få ompröva sina värderingar och känna sig lyxig. När chauffören i kvällsmörkret lämnade av mig med en puss på kind, jomenvisst, mitt på den osedliga gatan på solstranden, där jag skulle hämtas upp av flygbussen, var jag inte rädd längre och stod mitt i röran, trygg och med pånyttfött självförtroende.

 Jag ska resa nästa år också. Vart vet jag inte än men det är troligt att jag väljer ett något plattare land. Nu vet jag ju att jag orkar upp på bergets allra högsta topp och behöver inte bevisa det en gång till.

Inga-Britta Jungeström

----------------------

Vaknar med ett ryck,
tänker,
jag bara måste cykla ut till Malmviksängen
och lukta och känna på våren.
Färden blir lite vinglig för jag sjunger och visslar och längtar dit.
Tuuuut, hör jag bakom mej
Jaja säger jag högt och gör ett försök att hålla mig på höger sida.

Ja jag vet, jag är lite vårgalen.

Kommer dit, slänger cykeln i diket
springer och skuttar på skogsvägen.
Jag är här nu våren,
ta mej nu i din famn

Ja jag vet, jag är lite vårgalen.

Går in i bokskogen, tar reda på mitt träd
sjunker ned med en kopp kaffe och en korvmacka.
Drar in vårluften med ett djupt andetag och ut kommer vintern.
Hmm, va gott!
Blundar,
hör bäcken,
träden,
fåglarna
och mitt hjärtas bultningar.
Känner vårsolens varma strålar
emot min kropp,
och njuter i vårens famn.

Ja jag vet, jag lite vårgalen.

Är du?

Margareta Christoffersson

----------------------

Allhelgona

Allhelgona
Alla helgons dag
Helgon
Vad är det 

En vanlig människa beredd att göra
någonting för en medmänniska
utan tanke på egen vinning
-  ett helgon 

Finns det en  människa beredd
att stå för det goda och sanna
även när det blåser
och  positionen är hotad 

Finns det någonstans
en människa som
inte går med i det
stora drevet 

Gestalter som funnits
Franciskus,  Jesus, Moder Theresa
ger oss förebilder
som vi ibland förkastar 

Fladdrande ljus i novemberdiset
Värmen finns ändå där
Förebilder  från det förflutna
klara som luften en oktoberdag

Birgit Ljungars

----------------------

Färden

I sen höstkväll gick jag med en väl ihopknuten soppåse svängande i handen ut genom ytterdörren, fortsatte de sju trappstegen ned till den nylagda trädgårdsgången och runt stugknuten. Jag vidrörde inte varje, snarare varannan av de tjugotvå plattorna och några gånger steg jag oförskräckt med kraft mitt på skarven mellan två plattor.

       Soptunnan stod där på andra sidan garageinfarten i en rabatt med rhododendron och med ett tak av nedhängande doftchersmin, så här i november stickiga, så man måste böja sig under grenarna.

       Men där över soptunnan på himlavalvet stod Karlavagnen parkerad, stor och tydlig med handtaget nedåt, redo för färd bort över skyarna genom himlarna.

       Jag öppnade soptunnans lock och släppte ned plastpåsen in i en annan större påse av grått tjockt material, som skulle skydda tunnans insida.

       Jag la försiktigt på locket, kravlade upp på tunnan, vinglade till, var nära att falla, men hann i sista stund greppa handtaget där ovanför och svinga mig upp i den djupa vagnen.

       Där dröjde mjuka sommarmoln som slöt sig runt min frusna kropp. Vindarna tog mig på en hisklig färd runt vår lilla by, varv efter varv. Där nere skyndade människorna fram som skuggor under gatlamporna. Snö hade börjat falla och några hade dragit kapuschongen över huvudet. Stormen kom rullande inifrån landet. Vi gjorde ännu ett par varv runt byn och snöflingorna smälte där vi for fram.

       Så stannade vi åter ovanför cherminbusken. Den repade lite på benen när jag omtumlad gled ned på soptunnan och motvilligt släppte Karlavagnens handtag. Jag gick över garageinfarten, fortsatte längs de tjugotvå plattorna och de sju trappstegen upp till ytterdörren.

– Kom och titta, ropade jag inåt köket, vilken ljuvlig kväll. Den första snön har kommit.

Berit Palmgren

----------------------

 

Det här är det sista av de korta stycken som finns med i min senaste bok

Från Johansson till Gud, Jungeströms förlag, utgiven 2003.

Det är fortfarande möjligt att inhandla den om Du vill!

Se vidare www.jungestroms.se
 

 

OK! Jag gör ett försök till!

Gud kliade sig bekymrat på hakan, där skäggstubben pockade på uppmärksamhet. De sista dagarna hade han inte orkat ägna sig åt sin personliga hygien så som han borde.

                      Han ställde in kikaren så att han fick klar sikt över området mellan Eufrat och Tigris. Där han en gång placerat paradiset på jorden och inbjudit människorna att bo i fred och endräkt fanns nu bara en stor och öde krater. I hans och hans kollegors namn hade människorna bombat paradiset sönder och samman för att vinna herravälde över det svarta guldet. Området var obeboeligt för minst tiotusen år framöver.

                      Homo Sapiens, kronan på hans skapelseförmåga, fanns inte längre någonstans. De hade begått kollektivt självmord. De hade rusat mot undergången, drivna av habegär, och han hade inte haft förmågan att hindra dem. Myrorna fanns förstås kvar, och lössen, men var de något att satsa på i längden? Flitiga djur utan tvekan men var de utvecklingsbara?

                      Gud suckade tungt. Det hade inte hjälpt med att han drivit ut Adam och Eva ur paradiset för att de skulle lära sig lyda hans bud. Så här efteråt undrade han faktiskt om han tagit till rätt metoder den gången. Han borde kanske ha agerat mer psykologisk. Men han hade ju blivit så förtretad över hur de hade lönat hans generositet att ge dem liv och en plats att leva på.

                      Men gjort var gjort! Han lät kikaren svepa över klotet. Vid polerna var det svårt att få till det. Nej, han måste hålla sig till mittbältet igen. Arabien var dock inte att tänka på. Asien - nja. Betingelserna hade varit lite tveksamma där tidigare. Fundersamt synade han den stora afrikanska kontinenten. Öknen i norr var för smittad av bombstoffet. Han måste söka sig längre söderut. Vatten måste ju till för att ge liv. Han stannade över Viktoriasjön. Området kring jättesjön verkade oförstört. Klimatet var bra för växtligheten. Jaha! Här fick det bli.

                      Han fällde ihop kikaren, reste på sig och gick mot himlaporten. Först skulle han raka sig och sen skulle han ta itu med skapandet igen. Han trodde sig nog ha hittat rätt plats i Afrika. En chans till skulle det få, livet där nere.

                      Han hejade på Per, tog en Gyllenkroksastrakan och svängde av ner mot ormgropen. Lika bra att få det gjort.

 

MEN -

den  här gången skulle han försöka med Eva först.

 

Inga-Britta Jungeström

 

----------------------

 

VECKOBLASKAN

 

INKOM 040201. Till frågespalten Lyckolisa. Inf. tors vecka 6 + mitt svar/Jimpan.

Till redigeraren. Hyfsa språket, obs stavfel/ korta ner, byt ut namn.

 

 

Kära Lyckolisa!

 

Jag är tjugo år och gift med min drömmkille. Pelle. Våran son är snart två år och vi har det jättebra men vi har ett jättestort problem. Hjälp oss snälla Lyckolisa!

                     

Min storasyrra är ett sånt där helgon. Det har hon alltid varit och särskilt efter det att mamma och pappa dog och hon fick se efter mig och mina två brorser. Hon är så rar och gullig mot alla och tror att alla är precis som hon. Hon är så himla inerlig på nåt sätt så hon lurar in andra i det där inerliga också. Mannipullation alltså säger min kille. Man går på en massa  grejer och håller med om saker, som man egentligen inte tycker. Hon vill ju ingen illa men endå. Min kille och jag hade sällskap välldigt tidigt jag var nog inte mer än femton. I smyg förstås det var ganska strägnt hemma. Vi var så kära Pelle och jag. Spralliga och busiga. snorungar helt enkelt! Men han hjälpte mig jättemycket.

Min syrra tyckte jag var en barnunge. Allting knasa till sig. När Pelle kom hem till oss, spände hon ögonen i honom och prata om livet och kärlek och allt möjligt djupt. Hon trodde nog att han var hennes kille. Han spela med och lova guld och gröna skogar och till och med vänta på henne till dödagar om så vore nåt som han snappat från nån veckotidning. En gång stog dom i hallen och såg skylldiga ut men Pelle sa att inget hänt. Förresten hade jag ihopet lite med chefen ett tag så vi är kvitt. Vi hade i alla fall jätteroligt åt min dumma syster och skratta bakom ryggen på henne och hade skitkul. Så elakka vi var!!!!

När jag var sjutton blev jag på smällen. Det var bara så pinsamt!!!!  Pelle och jag skulle ju va ihop hela livet så det var ju inget. Men syrran. Jag fick panik och sa jag att min shef tvingat sig på mig. Han var faktiskt en ganska läbbig typ. Hon sa - Gift dig med Pelle du. Ni tycker ju om varann. Din shef säger vi inget om. Hon var nog så himmla trött på allt knas så hon barra ville bli av med mig och Pelle och ungen så fort det bara gick.

Pelle blev väl lite snoppen särskilt när jag berätta vad jag ljugit ihop om chefen. Men vi gifte oss och fick det bra. Men det är grabben. Nu när han är två år förstår han ju ingenting men snart kanske han fattar att han har två farser på nåt sätt fasst han är väldigt lik Pelle. Och syrran då som jag nästan alldrig träffar. Men jag måste ju berätta för henne också. Hon har visst blivit knäpp och folk pratar om hur hon offrat sig för sina syskon och så har hon gått med i frälsis och hon går jämmt klädd i uniformen och väntar på att få förenas med Pelle i himmlen säger dom. Folk är inte kloka i en liten håla som den här! Kära Lyckolisa, hur ska vi göra?

 

En som alldrig frågat förr.  

 

  

SVAR

 

Kära En som aldrig frågat förr.

 

Tack för ditt långa, ärliga brev. Det är roligt att du och din man klarat av er besvärliga situation fram till idag så bra. Nu gäller det att prata klarspråk med din syster. Och jag tror inte du behöver vara rädd för komplikationer om ni försöker komma överens om den mest sannolika versionen av hur livet tedde sig tiden efter era föräldrars död. Svåra trauman kan tillfälligt förändra människors psyke och sätta den gängse synen på etik och moral ur spel. Er lilla familj kommer att klara sig bra och din storasyster har funnit gemenskap i Frälsningsarmén och kommer troligen att möta en stilig officer snart nog. Ni är ju alla så unga.

För ekonomiska frågor finns rådgivare inom kommunen. Och glöm inte att utbildning är ett stort plus och en nödvändighet i livet både för dig och din make. Lycka till! Lyckolisa. 

 

 

Berit Palmgren

----------------------

KVÄLLSSAMTAL

- Det är avskyvärt! Hör du det, Oskar! Avskyvärt! sa grevinnan. Hon spände sina ljusblå i sin alltiallo. Denne mötte inte hennes blick. De satt vid kvällsteet i ”lilla sällskapsrummet”, nyss hemkomna från ett besök hos grevinnans fyra år äldre syster.

- Tror du senilitet är ärftligt? Hon fick bara ett hummande till svar.

- Hellre dör jag än att jag blir som Amalia. Inte kunna säga ett vettigt ord.

De satt tysta. Grevinnan smuttade på teet, tog några små bett på smörgåskexet och stirrade

rakt framför sig.

Oskar betraktade henne i smyg. Hon hade så vackra blå ögon. Faktiskt hade de blivit större ju äldre hon blivit. Märkvärdigt!

- Oskar! sa hon plötsligt och med skärpa.

Oskar skruvade på sig. Den där tonen var definitivt olycksbådande.

- Oskar, du måste hjälpa mig. Du har ju alltid varit ett stöd för mig. Och nu, nu när slutet är i annalkande, för det måste det ju vara, så måste du… Måste menar jag naturligtvis inte. Det är en bön! Hör du det, jag befaller inte, så är det ju inte längre, men jag bönfaller dig… Kanske det är för stort, kanske jag begär för mycket… ja, så är det nog…

Hon tystnade. Oskar tog tillfället i akt.

- Jag undrar om det inte är läggdags nu. Ska styra om att det blir lite mer ved i kakelugnarna inför natten.

Han gjorde ett försök att resa sig. Men grevinnan hade samlat kraft och beslutsamhet.

- Jag har ingen annan i världen än dig, Oskar. Ja, mina syskonbarn förstås, men dem räknar jag inte med i det här fallet. Oskar, om du skulle märka att jag höll på att bli som Amalia, skulle du då kunna tänka dig att…ta mig från detta jordelivet?

Oskar reste sig hastigt från bordet.

- Snälla grevinnan, sa han upprört med rösten i falsett. Ni vet att jag gör och har gjort allt för er, men det måste jag be er om att ni aldrig mer tar sådana ord i er mun.

Han avslutade sin begäran med en lätt bugning och lämnade rummet med så bestämda steg han var i stånd till.

Men grevinnan återkom ständigt till ämnet. Att ta ett liv som inte var ett liv kunde knappast vara särskilt kriminellt. Hon kunde tänka sig att skriva in i testamentet att hon bett  Oskar om tjänsten om han trodde det skulle vara av värde. Det trodde Oskar absolut inte. Hon vädjade till Oskar som varande  djupt religiös. Kärleksbudet stod ju över alla andra bud, även det femte. Och det här handlade ju faktiskt om en kärleksgärning, ofläckad av lagiskt tänkande. Säkert skulle det bli en extra stjärna i Oskars krona en gång. Men Oskar lät sig inte bevekas.

En kväll då de som vanligt satt vid kvällsteet, framkastade Oskar förslaget att grevinnan själv skulle ombesörja sin hädangång. Först blev hon lite konfunderad men avfärdade därpå detta som orealistiskt och en aning plumpt. Hon kunde ju inte veta när hon började bli senil. Det är andra som märker det och inte en själv. Och hon ville ju leva så länge som möjligt. Dessutom var det mera ett karlgöra, det där med att döda, och inte något för en fragil kvinna. Kunde inte Oskar förstå det?

Talet om att hon nog skulle komma ihåg Oskar i sitt testamente om utifall att… gjorde knappast något större intryck på honom. Men på senare tid hade grevinnan lagt sig till med vanan att ge Oskar en god-natt-klapp som avslutning på kvällens testund. Den där lilla klappen på hans kind värmde honom onekligen.

Efter ännu en visit hos systern blev grevinnan ännu påstridigare. Hon förde filosofiska och logiska samtal om lidandets och döendets etik, hon bönade och bannade. En lördagsafton byttes  kvällsteet ut mot en lättare supé med viner i varierande styrka. Grevinnans ymniga tåreflöden och de många vinglasen i allians bröt ner Oskars motstånd.

- Jag vill inte, men jag måste väl…, suckade han.

Grevinnan  var kvickt uppe på fötterna.

- Snälla Oskar, vänta ett slag! Jag vill att vi gör lite högtid av det här. Hon försvann uppför trappan till övervåningen och återkom med ett skinnband i ena handen..

- Nu skall du svära på den heliga skrift, sa hon och lade boken framför Oskar. Hennes blå ögon strålade.

- Säg efter mig! Jag svär att i den stund Victoria Klingenstierna uppvisar tecken på senilitet ska jag efter bästa förmåga taga henne av daga.

Med två fingrar på det skinnklädda bandet upprepade Oskar orden lydigt om än stapplande.

Den kvällen fick Oskar två om inte tre klappar på sin högröda kind.

Efter detta återgick samtalen kring kvällsteet till mer normala gängor. Talet om senilitet och död upphörde, men till Oskars besvikelse också grevinnans god-natt-klappar. Till en början var Oskar fylld av ruelse över sitt löfte till grevinnan. Men tiden gick och hon verkade pigg som aldrig förr. Förresten, man kunde aldrig veta, graven skulle kanske ta emot hans lekamen före hennes.

Men så en vacker aprildag, Oskar skulle aldrig glömma den dagen, började grevinnan bete sig underligt. Hon svarade inte på tilltal och allt som oftast stirrade hon frågande på honom.

- Doktorn ringde från lasarettet och sa att Amelia har blivit sämre, hade han meddelat henne.

- Sa han något om batterierna? hade hon frågat lugnt och stilla.

Han hade gjort stora ögon och hjärtat hans hade gjort volter. Nu var tydligen stunden inne. Hans löfte var heligt, han kunde inte bryta det. Men kunde senilitet verkligen komma så plötsligt? De följande dagarna uppvisade grevinnan samma underliga beteende. Oskar låg sömnlös flera nätter. Han kom inte undan. Efterhand tog planerna form hur han skulle gå till väga. I grevinnans medicinering ingick två tabletter, morgon och kväll, för klent hjärta. Oskar hade förtroendet att ge henne ransonen. Han bytte ut hjärtmedicinen mot snarlika skära emsertabletter. Han gjorde det under tre dagars tid. Till sin förskräckelse och belåtenhet såg han henne lägga handen mot hjärtat allt oftare. Eller var det bara inbillning? Nåja, i natt skulle det ske. Vid kvällsteet hade han sett på henne extra länge och noga. Dessa stunder skulle ju nu få ett slut. Ingen av dem sa ett ord. Det hade varit en sådan stillhet och högtidlighet att Oskar fått tårar i ögonen. Men nu fick han inte vackla i sitt beslut. Han gick och la sig extra tidigt, steg upp vid midnatt och klädde sig i sin allra bästa kostym. Smygande tog han sig uppför trappan och fram till grevinnans sovrumsdörr. Han böjde sig ner och gluttade in genom nyckelhålet. Jodå, där låg hon i sin säng. Sänglampan var tänd.

Han samlade sig, drog ett djupt andetag, ryckte upp dörren och gav till ett avgrundsvrål utan all dess like.

Grevinnan dog inte. Hon reste sig upp i sängen och tittade aningen storögt på honom.

- Snälla Oskar, man knackar på dörren innan man kommer in, det måtte han väl veta! Har det hänt något? Nej, nej, han behöver inte säga något, jag hör i alla fall inte. Systersonen var ju här häromsistens och jag bad honom att skaffa batterier till min hörapparat. Men inte har han hört av sig inte. De har ju så mycket kring sig ungdomen nu för tiden. Ingen tid att tänka på gamla mostrar…

Det var som om de sista dagarnas tystnad hade samlat ihop orden och nu brast alla fördämningar. Oskar tittade förundrat på henne. Ingen hörselapparat i hennes öra, att han inte hade lagt märke till det! En lätt yrsel av lycka grep honom. Så glad han var! Grevinnan fortsatte sitt pratande. Han hörde henne men struntade fullständigt i vad hon sade. Vid hennes sida låg en bok, bibeln, som han lagt sina två fingrar på vid sitt olycksaliga löfte. Han tog den, skulle lägga den på nattduksbordet, men av en ingivelse öppnade han den. ”Greven av Monte Christo” stod det på titelbladet.

- Aha, sa han, inte arg, bara lättad. Grevinnan hade plötsligt tystnat. Hon tittade på honom med sina vackra blå ögon.

Han log. Med utsidan av sin stora näve gav han henne en klapp på kinden.

Kjell Samuelsson


CHRISTEL

Jag mötte en gång en kärlekshistoria. Hon hette Christel och var från Berlin. Vad han hette, fick jag aldrig veta. Jag träffade honom aldrig. Men jag såg honom på bild. Ett smalt ansikte, allvarliga ögon, en mun som log. Ganska alldaglig. Trots leendet ett visst vemodsdrag över munnen.

Jag var reseledare och Vikinglines oregelbundna helgtider gjorde att jag i väntan på min grupp hade hamnat i Mariehamn mitt i natten utan hotellrum. Men när färjan la till 23.30 hade rumsförmedlingen nattöppet. Kön var oändlig och det var värre för det unga paret med två trötta, gnälliga småbarn än det var för mig. Till sist hänvisades jag till en cykelbod några hundra meter från hamnen. Där kunde jag få sova. En sur och snipig dam med råttfärgat, tunt hår och grön kofta ställde in en fällsäng åt mig i boden. Boden var enkelt möblerad med fyra cyklar, ytterligare en fällsäng samt en kommod med emaljfat och kanna.

Jag kröp ner i fällsängen och låg och betraktade dem, cyklarna, kommoden och den andra fällsängen. I ett hörn upptäckte jag en mangel bland mycket skräp. Utanför den lilla fönstergluggen lyste ålandshimlen mörkblå och plötsligt steg Christel aus Berlin in i rummet och skulle sova i den andra sängen. Tjugo minuter senare var vi på väg till Socitetshuset.

Där var det varmt och trångt och dansmusiken skränade. Svenskarna hade just börjat fyllna till och vi två vid det lilla bordet alldeles intill svängdörren mot köket blev inte särskilt uppmärksammade. Nej, ingen ville dansa med oss och det var väl därför Christel tvärs över bordet visade bilden på berlinaren, han med de allvarsamma ögonen och den leende munnen, han som var hennes vän. De var förlovade men hon reste ensam på semester.

Vi satt där mitt emot varandra, två 22-åringar, som åt och skrattade och pratade när vi kunde göra oss hörda. Vi valde ut vad vi ville berätta om våra liv, vi valde och sovrade och frågade mycket lite. Framtiden var nära, så lätt att nå och tillvaron var full av allt det där som inte hade hänt än. Christel pratade nästan oavbrutet, intensivt. Det kortklippta lockiga håret, de glada grå ögonen, äppelkinderna och den stora munnen, som pladdrade på, det var så mycket liv. Så mycket liv. Hon fortsatte prata, när vi promenerade tillbaka till vår cykelbod. Vi gick långsamt för natten var varm och Mariehamns små gator låg nu tysta och sovande. Hon pratade när vi hade lagt oss i våra fällsängar. En kort stund var hon tyst. Då skrev hon i en liten grön skrivbok, som hon sedan la under kudden. Månen lyste in genom fönstergluggen och cyklarna, kommoden och allt skräpet bildade konstiga skuggor i månljuset. Vi somnade i gryningen inte långt innan min båt skulle gå.

Några veckor senare besökte Christel mig i torpet några dagar. Jag hämtade henne vid  stationen i Linköping. Hon njöt intensivt av vårt gamla torp, eldade i vedspisen, hämtade vatten i brunnen - det här var i början av 60-talet och man bodde så om somrarna i Sverige. Kantarellerna hade just börjat komma och jag visade henne mitt bästa ställe. Vitt bröd med smörstekta kantareller i kvällningen. Kall öl. Morgondopp i vår lilla skogssjö och älgen som bara stod där och betraktade oss från sin höjd. Länge. Christel tyckte att jag hade för brått genom skogen.

-         Jag måste stanna och titta, sa hon och betraktade ett mossigt klippblock eller en stock tvärs över stigen.

-         Dofterna, sa hon. jag måste hinna känna dofterna. Inte visste jag att det luktar så gott i en skog.

Hon sa inte så mycket om mannen, han med de allvarliga ögonen. Någon gång nämnde honom liksom i förbifarten. Christel var öppen och spontan men hon hade en stark integritet och hon satte sina egna gränser.

 Den morgonen hon skulle resa steg hon upp tidigt och gick ensam, lite tankfull genom skogen ner till sjön.

 

Vi drack vårt morgonkaffe vid bordet under björken som vanligt och för en gångs skull satt Christel tyst. Så skrev hon några rader i sin lilla gröna skrivbok, den som jag sett redan i Mariehamn.

– Jag måste minnas så många detaljer som möjligt, sa hon. Jag lånar honom mina ögon. Ich leihe ihm meine Augen. Vi kom överens om att göra hela den här resan tillsammans, han och jag, sen när jag kommer hem, så jag får inte glömma något. Allt är betydelsefullt, stämningar, atmosfärer, dofter, ljud, allt. Men det är svårt att förmedla alla intryck, alla upplevelser, så jag måste anstränga mig. Jag måste verkligen anstränga mig.

När vi reste oss tog hon fram bilden av mannen, som log. Vi log också. Det hade varit så lyckade dagar. Vi tittade på hans bild och log mot varandra.

- Snart får du träffa honom, sa jag.
 

I bilen satt hon tyst och tittade uppmärksamt på landskapet som fladdrade förbi.
 

Jag löste platsbiljett åt henne och jag hjälpte henne upp på tåget med väskorna. Hon drog ner kupéfönstret.
 

-         I morgon är jag hemma igen, sa hon. Ja, då får jag träffa honom. Vi gifter oss i oktober. Men jag skall aldrig, aldrig glömma de här dagarna. De var mina sista i frihet. Du förstår, han bor på andra sidan muren.
 

Ann-Mari Tormalm


Plötsligt slog det henne

Marskvällen ännu ej ljum
bortsmält snö
bäcken river
i leriga kanter
forsar, sliter

Glänsande åkerjord
himmel möter jord
svag fågelsång
en ensam fiskare
mörkt, stilla vatten

Plötsligt slog det henne
att det vackraste återstod
det kommer med fart
besjälad natur
långt från staden

____________________

Detta förnekande

Tro inte att du klarar dig
utan värmen i någon annans blick
pulsslagen i någon annans fingertoppar
en annan människas varma leende 

Tro inte att du klarar dig
utan kraften från gemenskap
Blänket i en annans ögon
Ensam är inte stark

Om du förnekar detta
kan detta förnekande
gnaga sönder dig
Du vajar som ett ensamt rö
i den kalla marsnatten

Birgit Ljungars


 

Skuggor

 

Mörkret

ockuperar dig

och borrar sig in i din själ

som äppelmasken i kärnhuset

och tar ljuset med sig

 

Ljuset

önskar du.

Jublande öppnar du famnen,

Och omfamnar det

 

Men ljuset föder skuggorna

 

 

Vårbrådska

 

Smidig som en traktor med dubbelmontage

tar hon sig fram i morgonrusningen -

känslig som en auktionsförrättare,

som slår på tre

fast du bara ropat på skoj -

ivrig som en mormor, som skjuter kärleksskott

med bazooka -

för att försäkra sig om återbäring om femton år.

Så, just så, klampar våren fram i mars.

Och vintern rasar.
 

 

Slitstark kärlek

 

Undangömd,

som höstsådd råg under marstäcke,

spirar kärlek, vinterbrodd,

envis värma, formad av eld,

smidd i ungdom

härdad i storm

förlöst i mognad.

Frostnupet, styvnackat

borrar sig hjärtbladet

upp genom marsskaren.

Ser ljuset, känner värmen.

Grönskar.

 

Hotat bara av isbränna

Inga-Britta Jungeström
 


Vårepisod

 Öppnade kylskåpsdörren och
grep efter salladshuvudet
Snabbt släppte jag det igen
spretade med kladdiga fingrar
under vattenkranen

 
Skålen med lingonsylt hade stjälpt

syrliga vinterbär

kanade nedåt

 

De dubbla smörade bröden

smakade bra

utan salladsblad


Köksfönstret stod på glänt
ut mot kall tidig skymning


Sparvar kurade i syrenträdet
burrade upp sig inför natten
Fågelstugan skevade vintertrött
med alla solrosfrön
på cementplattorna


Mars

tänkte jag

__________________

                           
                            Fantasi

               Tänk om vårens första dag

är livets sista

om en av vårens stormar

drar med oss i en virvelvind

högt upp i livets allra sista

karusell- och slänggungstur

och tänk om Ornäsbjörken

den första skira

faller ner och kväver oss

 

Eller om den dagen - vårens första

får oss alla njugga 

att tåla det vi inte tålt

att älska dem vi inte älskat

 

Men stopp där storm - släpp taget

sätt mig på en trappa

med ansiktet mot solen

lek med oss

en smeksam

varsam lek
 

__________________


Vår


 
En stilla dag föddes
en dag att hitta ord och tankar i

Bland krumsprång krumbukter

saltomortaler trolleritrix
fanns det enkla

I all energi
I allt handlande
I allt skeende
fanns ro

Jag gick ned mot sjön och
inget annat fanns att göra
än att följa blåsippsbladens stjälkar
ner i snösörjan och där leta efter blomknopp
och att bland sälgens grenar
söka efter vita duniga droppar

När vardagen stockade sig
svalde jag hårt och lyssnade

på fågelkvittret

Energiskogen var vackert skir
och inhägnade vildsvin intressanta

Gruskrossens tuggande på urberget
lät som morkulleknorr
och kalhyggen tolkade jag som murkelmarker
och hallonfall

 

Så kom den till mig

Så blev den älskad

Den dagen

Den våren
 

                                                                         Berit Palmgren


Vårvinden

Sprittande, smekande vårvind
Jag kände dig idag
Leende rufsade du mitt hår
Du kom i alla fall
Susande, viskande, löftesrik
Jag älskar dig
Gungande, dansande vintergrenar
syns mot en vårblå himmel
Utspruckna, doftande knoppar
kommer snart att synas
Lyckliga hoppfyllda känslor
fyller oss åter

____________________

Vårvinter

Doft av fuktig jord
spridda snörester
snart kommer stilla vårregn
hopp om nybadad natur
nybadad själ 

Mörkblå midnatsshimmel
gäddan i nytinad sjö
horisonten, brinnande horisont
värme mot husväggen
snödroppar under stilla takdropp
våreld, brinnande eld, valborg

Birgit Ljungars
 

----------------------


Ur min senaste kåserisamling: Från Johansson till Gud.

Det finns bara näckrosor


Rosiga, bastuvarma päronstjärtar eller

vinteräppleskrumpna,

bröst som mogna plommon

mot magar som tappat orken

och strävar ner

mot låren,

gropiga, snärjda i buckliga vener

och artärer utan kraft.

Skötet dolt av frotté

sänkta ögonlock mot

hala klinkergolv

Njutningsfullt låter de sig omslutas

av uppvärmt vatten i gemensamhetsbad.

Knäna värker inte,

trötta axlar är skonade

från djupa bysthållarspår,

skrattet bubblar  

och permanenten krusar sig.

 

Näckrosor,

bassängen är täckt av näckrosor,  

vita, gula och en och annan röd,

de hala rötterna

slingrar sig och lenar

och kvinnorna

med sina tunga, värkande, motsträviga kroppar

dansar, gungar,

smidiga som en gång för länge sedan

och får åren tillbaka.

För en liten stund.


Inga-Britta Jungeström


MÅNENS KRAFT

Fullmånens sensuella blick

fångar kvinnors hjärtan

som då sjuder av uppvällande känslor,

som sakta låter sig försvinna vid nedan

med självbetraktelse

i väntan på nymåne

som kommer med

inspiration och vägledning till kvinnan

omedvetet låter sig kvinnan

styras av månens kraftfullhet.
 

Margareta Cristoffersson

______________________________

År  2002
 

Att plötsligt få veta något

som man tror att detta händer

inte mej, bara ”andra”.

Sitter mittemot den vita rocken

lyssnar utan öron

ser men ändå inte ser,

känner som om jag står bredvid

och tittar på den

som för ett samtal med mig.

Vill gå hem,

går hem i tanken

men verkligheten suger tag i en och

jag vaknar och ser mig omkring och tänker:

Vad gör jag här?

Jag gick ju hem?

Men det var bara i tanken

Skit också!


Kommer hem!

 
Tårar kommer, tårar rinner

Rinner och försvinner neråt

till de sammanbitna käkarna

tårarna droppar på tröjan

kvar blir blöta små fläckar

ligger i sängen

min stora kärlek tröstar mej

och jag somnar i hans trygga famn

med örat som lyssnar på hans lugna andetag
 

Önskar att jag vaknar i tron att det var bara en dröm.
 

Skit också!

Margareta Cristoffersson


 

Anna

 

90 är en hög ålder, även om en 90-åring nu i början av det nya seklet inte är lika gammal, som för trettio år sedan. Om man har turen med sig, vill säga, och får behålla de flesta sinnen intakta.

Den här dagen var det i alla fall Anna, som skulle firas. Omedveten om dagens betydelse och de anstalter som gjorts för att göra den minnesvärd, dröjde hon sig kvar i ett dvalliknande tillstånd, där sängen inte var en säng utan den gamla ekan, som lojt rörde sig uppåt sjön med vattnet kluckande mot fören. ”Här är gudagott att vara . . .”  en strof och en melodi kom för henne.

Men så skönt får livet inte vara, inte ens den dag man fyller 90. Flickorna på Smultronro hade just avslutat gymnastikpasset i dagrummet. Varma och uppspelta hade de radat upp sig vid fotändan av Annas säng och sjöng ”Ja må hon leva . . . ” skärande hurtigt och drömmen försvann. Vattnets kluckande mot ekan tonade bort.

- Tyst på er, vad ni lever . . . fyller år . . .  jag . . . 90, är ni tokiga, jag tror er inte!

Flickorna hade dragit lott om vem som skulle hjälpa Anna med morgontoalett och påklädning. Argsint och tjatig och svår att torka i baken. Hon var inte populär. Det gällde att ha en för personalen bekväm och tillgänglig kropp för att komma högt på deras rankinglista.

Dagen förflöt. Blommor, frukt och karameller, till och med en present plockades fram, ett par stadiga vinterskor som hon så väl behövde och som betalats ur hennes egen kassa. Två gräddtårtor åts vid långbordet till eftermiddagskaffet, varav en halva försvann in på personalens fikarum. Flickorna sjöng och hurrade, lättade lite på samvetet för att de inte alltid orkade, inte alltid hann, inte alltid kunde frambringa det tålamod som krävdes.

Anna fann sig väl tillrätta med att vara i blickpunkten och när en gammal kavaljer från ungdomen dök upp med en bukett lila elegansnejlikor såg hon mycket nöjd ut.

- Du fyller år idag, Anna, 90 år. Flickorna påminde henne gång på gång och stack tidningen med annonsen under näsan på henne.

 

90 år fyller idag Anna Karlsson, efterlevande maka till diversearbetare

Karl Karlsson, Vimmerby. Födelsedagen firas på avd. 5, Smultronro,

tillsammans med övriga boende och personal.

 

- Jaha, Anna Karlsson, det är ju jag det, då är det väl så, då. Hur mycket fyller jag? Så mycket folk, har jag nåt att bjuda på och den här gamla klänningen . . . Hon strök över bästa gåbortsklänningen och tittade längs bordet på alla gamla, som åt av tårtorna. - Här känner jag då inte igen nån, jo mamma sitter ju där borta, som hon brukar, förstås.

Till kvällen sattes annonsen upp med en nål på väggen över sängen.

- Vad trevligt du har haft idag, Anna! Ätit tårta och allting.

- Tja, det har väl varit som vanligt och tårta har jag inte ätit på många Herrans år.

Hon fick inget svar, ingen orkade. Snabbt och vant hamnade hon under täcket med flickornas hjälp, lagom omstoppad med uppuffade kuddar och en extra klapp på kinden. Hon kände sig ändå ovanligt varm inombords. Kanske hade det varit något särskilt idag.

. . . och ekan gled över blankt vatten mellan stim av abborrar, som glänsande lekte alldeles vid ytan. Hon ville så gärna fånga dem, men de gled undan och försvann, lämnade vattenytan svart och ogenomtränglig tills nästa stim av glänsande fiskar blev synligt.


Berit Palmgren



Vintergärden
 
Sniper av bortåt skogen
slumrande mylla
vintergärden
vass viner vinden
 
hassel rispar köld
i dikeskanten
i himmelshöga
aspars bark
 
tänk vår
när yrsnön
inte pinar skaren
 
tänk senare
när värmen rinner
mellan dungarna

Berit Palmgren


Advent

Han stod vid  grinden och tittade in mot huset. Det lyste hemtrevligt ur fönstren och adventsstjärnan var på plats i vardagsrumsfönstret.

   Det var dags att lämna tillbaka Anne till sin mor. Han hatade dessa stunder. De hade haft en bra eftermiddag tillsammans. Han hade hjälpt henne med hennes läxor och de hade kommit in på många roliga samtal. Han hade så gärna velat följa hennes utveckling hela tiden.

   Hon knyckte på kroppen och hans grepp hårdnade om hennes lilla, späda hand . Han ville stå här en stund till, bara drömma om att allt hade kunnat vara annorlunda, lyssna på granarnas sus, känna hur vinterns första kyla bet i kinderna, drömma om att han fick komma in i julförberedelserna och hälla upp knäck i formar som alltid vippar.

-         Jag vill nog gå in till mamma nu, sade Anne lågt och han släppte greppet om hennes hand och stod kvar vid grinden och följde med blicken hennes steg till ytterdörren. När han såg att dörren öppnades, gick han sakta därifrån.
 

Birgit Ljungars



Skröna från Grebo

Han hette Fröjd. Sigfrid Fröjd. Han var storvuxen redan som barn. Vid tolv års ålder noterades hans vikt på vågen vid järnvägsstationen till etthundraaderton kilogram, men så var också hans längd redan då dryga två meter. Hans kroppshydda stod inte i samklang med hans förstånd – möjligen hade utsädet fallerat - men eftersom landet fortfarande hade kvar sin ambition, att alla medborgare skulle få lika utbildning, åtminstone i teoretiska ämnen, så lades stora resurser ned på Sigfrid. Till ingen nytta, visades det sig dock så småningom. Däremot visade han stora talanger i arm- och stubbrytning, hö- och ölhävning och han växte upp till en mycket vänlig och hjälpsam man, som blev mycket omtyckt i trakten.

            Och Sigfrid Fröjd var nöjd. Han hade ingen lust veta något om oväsentligheter på främmande språk, lära sig någon annan dialekt än just den speciella östgötska, som talades i hans del av världen och varför i hela friden skulle han kunna räkna? Redan tidigt hade han förstått, att han hade tillräckligt antal tår och fingrar för att alla skulle vara nöjda, och varför anstränga sig med att räkna ut sådant, som ändå var självklart för alla människor? Som att mat är viktigt för kroppen? Som att man blir våt när det regnar? Som att det pirrar så lustigt i ändalykten och däromkring, när man ser en vacker flicka?

            Sigfrid Fröjd var nöjd med livet. Han lunkade omkring på vägarna kring byn och gjorde sig känd som en snäll och hjälpsam man. Han hivade upp stora höbalar på skullarna för maten och en sup och skrattade stort, när höstråna kittlade honom under näsan. Han spände sina stora armmuskler och utmanade varenda kotte på armbrytning och naturligtvis vann han alltid. Livet var skönt för Sigfrid Fröjd och han ansåg, att det var självklart att man skulle må bra, alla människor i hela stora vida världen skulle må bra och stora vida världen räckte för hans vidkommande ända ner till Åtvidaberg och eventuellt till Björsäter.

            En dag kom en redaktör från Åtvidabergsredaktionen för Östergötlands största morgontidning, MorronCurran, till byn. Hon såg sig förvånat omkring och konstaterade, att människorna här inte gick på fyra ben och hade yvig svans, som hon hade förutsatt, utan var märkvärdigt lika dem, som hon sett på sin huvudredaktion i stan.

            Hon hette Frid. Fröja Frid och hon mätte drygt en och en halv meter i strumplästen och ungefär lika mycket runt stjärten. När hon nu stod utanför Köpcentrum i byn (ICA-butiken) med sitt reportageblock i högsta hugg för att intervjua folk i denna avsides belägna förort, blev hon varse Sigfrid Fröjd, som kom körande med ett hölass. Hans traktor av märket John Deere var grön och grann och nytvättad. Han rattade sitt fordon med den självklarhet, som övning och medfödd kompetens ger och han visslade en trudelutt och njöt i fulla drag på sig väg mot ensilagelagret i Linghem.

            Fröja Frid såg här en chans till ett scoop och sprang, nåja mera studsade, ut framför traktorn med reportageblocket i högsta hugg.

            Men inte hade Sigfrid Fröjd sett ett sådant litet fruntimmer och inte kopplade han ihop den han såg med det han visste om kvinnor, vilket inte var särskilt mycket i och för sig, men formen kände han igen. Så när Fröja Frid kom studsande ut framför traktorn, stannade Sigfrid Fröjd fordonet, drog åt handbromsen och kopplade in reglaget för upphämtning av de hoprullade höbalar, som numera pryder svenska bondefält och till och med, vad som ryktas, kan skådas från månen och då liknar stora, vita skumgodiskuddar. Efter en stund, som för Fröja Frid knappt var sekunden lång, var hon upphakad på den gaffel, som normalt tar dessa stora sockerkuddar över huvudet på traktorföraren, och ner på flaket. Hon stirrade med förvåning ner på den största karl hon någonsin skådat, och han stirrade i sin tur med uppspärrade ögon på den mest egendomliga höbal han någonsin sett och vem har sett fler höbalar än Sigfrid Fröjd? Vem kunde tro, att en höbal kunde ha fräknar, flätade halmkringlor vid öronen och skära underbyxor? Han firade ner sin last med större omsorg än han någonsin gjort med någon timotejrulle och klättrade ner från traktorn och gick bakåt för att se, vad han hade plockat upp från vägen.

När han stod där bakom vagnen med händerna på baklämmen, stirrade han rakt in i ögonen på den mycket arga, fräsande Fröja Frid, som frenetiskt borstade bort bosset från reportageblocket. Hon råkade därvid stryka Sigfrid Fröjd under näsan med ett halmstrå och han fick plötsligt en helt annan, hetare, blick i sina ögon. Han hörde ett klick och trodde för ett ögonblick att det blivit något fel på John Deere, men glömde allt för vad han såg i Fröjas blick. Han strök av sig Odalkepsen och sa:

-
Jo, jag tänkte vi skulle gifta oss.

- Det går bra, sa Fröja.

Och sen var det inte mer med den saken utan det blev för evigt Frid och Fröjd i Grebo.

Inga-Britta Jungeström


Kelig och tillgiven

Tänk om min man vore lika kelig och tillgiven som katten.

Vad roligt det skulle vara.

Han skulle bli kliad bakom öronen, pussad i pannan, rufsad på magen och dragen i svansen.

Margareta Cristoffersson

----------------------------

På arbetsmarknaden

Jag vet fortfarande inte vad jag vill göra.

Är jag ensam om det vid 41-års ålder.

På arbetsmarknaden vill man att man ska vara 20-25 år, snygg, vuxna barn, 10-års erfarenhet, datafreak och kan trolla med knäna.

Margareta Cristoffersson

------------------------------

Sightseeing

Tog mig en strump- och handdukstur i flickornas rum.

Det var en riktig sightseeing, man behöver inte åka för att se saker och ting, för det har man hemma.

Nu kommer vi till en dörr vars handtag är borta, det är bara att sparka in dörren.

Akta er där, korkmattan är uppriven en bit, lätt att snubbla.

Till höger finns en garderob som är tömd på kläder.

Mitt framför er har ni Egyptens pyramid av kläder, en doft av blöta handdukar kommer fram.

Under stolen där finns en bananplantering där bara skalen finns kvar.

Hoppsan, där var det ett glas som åkte iväg, kan vi vara i Kosta Boda. Till vänster där, är det en säng från IKEA

tror jag, under alla grejer.

Vill man se sig själv i spegeln där, så är det bara att plocka ihop bitarna som ligger där borta vid papperskorgen.
Där ligger en halväten Signe Tillis, kan vi vara i Skåne på en äppelodling som har musteri tror jag,
eller så var det kattpiss jag trampade i.

Då var den turen slut.

Margareta Cristoffersson


December

I den tidiga morgonen var luften frisk
och hög
blåsten hade torkat marken till ett
sprött täcke av
iskristaller som gjorde varje steg till
ett äventyr

sotiga molnstråk drog bort, bakom dem seglade
vita skyar mot en himmel som doftade
apelsin

jag tyckte mig ha armarna fulla av
nytvättade lakan
och jag mindes en sedan länge utsliten
tröja
vit, lite klumpig med lila ränder runt
armarna

vägen gick på en sluttning och samhället därnere
var gulprickigt av alla gatlyktor,
julgranen på torget
var alldeles underbart glittrande

sedan släcktes de gula lyktorna till
grå gryning
bara julgranen och den apelsindoftande
himlen
fanns kvar

. . . och bjällrorna som balanserade på takåsarna
med klangen studsande nedför de
frostiga taken

Berit Palmgren


-------------------------------

 

Före jul 

Herdestund i köket

med bortrationaliserade sysslor

rendez-vous med oputsade ljusstakar

och igenkalkad bryggare

förförisk doft av ättika och Häxan

 

Visst är den ljuvlig

stunden timmarna

vi icke husmödrar

gästspelar i vårt eget stök

med spillror av de sysslor

vi ärvt känslan av

från mor mormor och mormorsmor

som sitter i ryggmärgen

som ett måste

men som aldrig blir

 

Vi snuddar vid

våra mödrars julförberedelser

av självbevarelsedrift

visst skulle vi vilja

kanske, nån gång

Men nej

jag värjer mig

mot duktigheten

stegrar mig mot

borstar trasor svabbar

som går till angrepp

 

Försonar mig med

tussarna i hörnen

som vittnar om

att liv är tillåtet

Berit Palmgren

Textarkiv 1  2  3 4 5 6