Slocknad glöd
Han var intill döden trött. Trött, trött, trött.
Händerna skakade när han grep om ratten. Han var på väg för att titta
på en stuga som han och hans fru eventuellt skulle hyra över sommaren.
Den låg cirka 15 kilometer utanför staden och han hoppades att det
snabbt skulle vara avklarat. Han ville bara sova och vara ifred. Den
här veckan var hans fru på fortbildning i ledarskap.
De senaste veckorna på jobbet hade känts som ett maratonlopp. Ingenting fungerade och han kom aldrig i mål. Hans arbete på mäklarfirman Karlsson & Akter hade blivit mer och mer krävande. Papper bara samlades på hög och aldrig tog det slut. Han hade fått allt svårare att klara av stress. Hade han någonsin klarat av det? Hur trött han än var, var det svårt att somna på kvällen, eftersom tankarna bara malde i obehagliga riktningar. Det stack på ett konstigt sätt i bröstkorgen och när han väl somnade, var sömnen orolig med konstiga drömmar. Ibland när han vaknade, visste han inte hur mycket som varit dröm och hur mycket han hade tänkt i vaket tillstånd.
Lägenheten låg i en ganska stimmig del av Österköping och det var därför de hade bestämt sig för att hyra en stuga över sommaren. I lägenheten var det aldrig tyst. Vårens fågelkvitter överröstades av ljud från motorcyklar som accelererade på gatan utanför. Skränig popmusik med dunkande bastoner kom från minst två lägenheter i närheten. Nu tålde han snart inte ens höra ljudet från Jeopardy när hans fru satt framför TV:n.
Han närmade sig den punkt där han trodde avtagsvägen skulle vara. Det skulle stå Fellingstorp 5 km. Där kom skylten. Han svängde in på den slingriga grusvägen med en grässträng i mitten. Vägen var omgärdad av hagar med små enbuskar. Några får betade idylliskt. Om han bara hade kunnat njuta av allt det här.
När grusvägen tog slut, befann han sig framför ett rött tvåvåningshus. Huset hade en mycket låg sockel och ytterdörren låg nästan i markhöjd. Han stirrade på huset en stund och kände sedan att han hade sett det en gång tidigare. Han klev ur bilen och det snurrade till i huvudet när han reste sig. Bredvid huset låg ett uthus med samma röda färg och samma låga sockel som det större huset. I trädgården stod några nybeskurna äppleträd och några kråkor kraxade omkring strax ovanför dem. En sädesärla vippade omkring i gräsmattan. Återigen fick han känslan av att ha sett det förut.
Han gick tillbaka mot det större huset och slog med kläppen mot ytterdörren. Han hörde hur det rörde sig inne i huset och så småningom öppnade en man, yngre än han själv, De presenterade sig och han frågade om han fick titta runt lite.
Huset var onekligen mycket trevligt och såg välvårdat ut, men skulle han klara att koppla av? När han gick runt i huset kom den där stickande känslan i bröstkorgen igen.
Han bestämde sig ändå för att slå till och hoppades att hans fru skulle gilla stället. Fyra veckor i juli. Bara läsa, sola och dricka vitt vin på altanen som fanns på baksidan av huset. Kanske läsa ifatt någon årgång av Veckans affärer.
När han kom hem, var lägenheten fortfarande i fullständigt kaos, precis som han lämnat den, med smutstvätt slängd överallt och disk i drivor. Han somnade med en öl bredvid sig framför Uppdrag granskning men vaknade tvärt av signaturmelodin till något nyhetsprogram. Han gick och lade sig och sov som vanligt oroligt och drömde om huset, de nybeskurna äppleträden och kråkorna som kraxade. I drömmen var huset mörkblått med ljusgrå snickerier och en trappa upp till ytterdörren.
Nästa dag ringde hans fru och undrade hur det
hade gått. När hon frågade hur huset hade sett ut, kunde han inte
svara utan stammade bara. Det kändes som om han inte hade något minne.
Vad var dröm och vad var verklighet? Hade han varit där
överhuvudtaget? Han kände åter en stickande känsla i bröstkorgen och
fruns sista frågor blev aldrig besvarade.
Birgit Ljungars
UTFORSKADE INNEBÖRDEN
Han gjorde sig
hemmastadd
i kyrkofädernas tankevärld
Han penetrerade
den sufiska mystiken
Han utforskade innebörden
i Kants filosofiska system
Och han doktorerade i en
jämförande studie mellan
Kierkegaard och Sartre
Men av någon
anledning
Blev det aldrig av
att han gick på Liseberg
med sin dotter.
Kjell
Samuelsson
ALLDELES TRYGG
Du kan vara alldeles trygg
Ingenting av något som helst värde
kommer att drabba dig
i dag heller
Dagstidningen ska berätta dig
samma gamla onda nyheter
Mellan haven av ensamhet
ska hemhjälpen titta till dig
morgon
middag
kväll
Och den värsta värken
ska voltarenet mildra
Dagar kommer
Dagar går
I rad efter rad
står de där som svaga
regelbundna beskedliga verb
Färdiga att böjas
efter sitt evinnerliga
monotona mönster
Kjell
Samuelsson
Caquella frisboa
Jag har trollat mig fram här i livet. För några timmar sedan gjorde jag min sista föreställning, åtminstone för en större publik. På Teatro Estorial i Lissabon gjorde jag det. Det gick väl hyfsat. –Mirakulöst, fullständigt mirakulöst! sa min agent. Det säger han alltid. Nåja, jag har mottagit publikens jubel en sista gång och jag vet inte om jag är glad eller ledsen. Jag är i varje fall inte hungrig, men något ska man ju ha i sig.Husets specialrätt, ”Caquella frisboa”… Det åt vi alltid, Maria och jag, i alla fall fem, kanske sex gånger. Men alltid på den här syltan. Det här är ingen sylta. Jag ska tala om vad det är. En helig plats på jorden! Här satt vi, Maria och jag. Mittemot varandra. Just vid det här bordet. Om hon ändå inte varit så in i norden katolsk! Jag var äregirig, det är sant. Jag njöt av applådåskorna, simmade i dom. Maria stod för något annat, för helt andra värden i livet. Kanske var det just därför som jag kärade ner mig så besinningslöst i henne. Jag var ung, i början av karriären, hon några år äldre, mognare. Hon sade att hon älskade mig, men… ”det kringflackande livet och min ateistiska livsuppfattning skulle bringa oss båda i olycka”. Jag fick välja. Välja. Jag välja. Var det inte hon som valde?
-Hovmästarn, en Caquella frisboa och en flaska Cordero Pires, tack!
Det blev förstås långt mellan våra möten. Hennes åtta brev har jag kvar. Sirligt skrivna, välformulerade med ett nästan högtidligt tonfall. Inga glödande kärleksbrev precis. Men lästa, nästan sönderlästa. Så jag sökte mellan raderna! Dom ligger i nedersta lådan i sängbyrån därhemma i ungkarlslyan. Ungkarlslya! Hade jag kunnat välja? Avstått från mitt beroende av människors förundran och uppskattning. Hade jag kunnat öppnat en dörr åt Gud? Hade min ateism behövt vara så benhård? Berodde den på mina föräldrars stränga puritanska uppfostran? Jag vet inte. Jag vet ingenting alls.
-Tackar, tackar! Det ska smaka bra!
Bringa oss båda i olycka … än sen? Du Maria, har alltid stått i vägen för alla de andra kvinnorna, som jag försökt, försökt att känna något för. Tokigt, jovisst. Vansinnigt. En idealbild av dig Maria har styrt Mister Magico, ”han som förtrollar en hel värld”, styrt hans liv i decennier! Ha! Antagligen är du en väl inrutad förortsbo här någonstans i Lissabon, rekorderligt gift med en man i den högre medelklassen, som omfattar den rätta tron! Har du det så mycket roligare än jag? Maria, Maria… om jag kunde sjunga visor… . Tänk, här har inte förändrats någonting på alla dessa år. Samma möblemang, samma dofter, nästan samma meny och samma hovmästare, såvitt det inte är hans yngre bror. Du Maria skulle ha kunnat sitta framför mig nu. Samma Maria?
Här satt vi och åt vår Caquella frisboa. Vi åt och njöt och pratade om allt och ingenting.Om tolv timmar avgår mitt plan till Stockholm. Två timmar senare sätter jag nyckeln i dörren till min lya på Söder. Men jag är ju inte tvungen. Valet är mitt. Gubben håller på att bli melodramatisk. Om jag kunde sjunga visor…
-Hovmästarn, kan jag få be om notan!
De hemlösa
Av Inga-Britta Jungeström
"Skam den som ger sig", sade Johansson, la in en pris och sneddade över torget ner mot Frälsis, där det serverades ärtsoppa idag. Johansson gick raskt med spänstiga, lite skuttande steg, lycklig över att våren äntligen kommit sig för med att knocka vintern medvetslös och nu visade sig med solglitter i vattenpussarna och sprickfärdiga knoppar på videbuskarna. Och, inte att förglömma, att soss varit på generöst humör.
"Idag är en dag för en vacker flicka, en kartong Åkessons röda och en picknick på järnvägsbanken", tänkte han och svängde av sig kepsen med en elegant gest, när han mötte ICA-handlarns högfärdiga fru Maja.
"Härligt väder, lilla fagra Maja!" ropade han.
"En dag för livet, Maja lilla! Vill hon ha en kyss?" Han log med hela ansiktet mot henne, men hon svepte förbi utan att bevärdiga honom med en blick, stel i ryggen som en fura.
"Ja, inte är jag den som krusar", ropade han och vände sig om och synade hennes förnärmade baksida, "men hon vet inte, vad hon går miste om!"
Han slängde kepsen i luften och fångade den med vänstern och sällade sig samtidigt till den lilla kö av hemlösa, som väntade på att porten till ärtsoppan och saligheten skulle öppnas.
"Ack, i som hungrar och törstar! Känner ni vårens vindar, hör ni fåglarnas kärlekskvitter, erfar ni frihetens sötma och den ljuva förväntan, som bara en riktigt tom mage och matos kan skänka?" Även om ingen av de närvarande riktigt visste, varifrån Johansson härstammade eller vad han gjort innan han ärade staden med sin närvaro, var det många som gissade, att han var en från de kyrkliga kretsarnas varma famn fallen broder och hans utrop nu bevisade just inte motsatsen.
"Stolle! Har du redan tullat på ransonen, va! Blås inte kommandoran i ansiktet i så fall, för då blir du utan ärtsoppa!" svarade Tjock-Ellen, som hade sin strita på Järnvägsgatan.
"Man får väl vara glad fast man är en fattig man, eller hur lilla Ellen?" sa han och nöp henne kärvänligt där hon var som bredast.
Hon skrattade mot honom och han tänkte, att om det knep och inte något bättre dök upp, så skulle han nog kunna stå ut med Tjock-Ellen och hennes tandlösa käft också. Det var ju vår och saven steg även i mogen skog. Han tummade på sosspengarna i fickan.
Johansson stampade lite för att hålla värmen i de tunnsulade sommarskorna och ropade högt: "Ack, när skola portarna öppnas? När skall saligheten unnas oss?"
"Sluta predika, Johansson!" ropade Halta Persson, som stod längst fram i kön. "Förarga inte gussänglarna där inne, för då sjunger de fem sånger i stället för tre innan vi får äta!"
Dörren öppnades och den lilla kvinnan med sin lustiga hatt, sin fnasiga hy och sitt platta bröst log mot de väntande och bjöd dem att komma in.
Johansson svepte av sig kepsen och stoppade den i fickan medan han gick sidledes längs långbordet och satte sig inne vid väggen. Han strök med handen över håret och beredde sig på att lyssna. De sju soldaterna stod uppställda mitt på golvet i matsalen med gitarrerna på magen och så stämde de upp med sina höga röster De komma från öst och väst, de komma från syd och nord. Johansson gillade den sången och stampade med i trefjärdedelstakten och kände lust att bjuda upp Tjock-Ellen eller vem som helst till en svängom men behärskade sig. "Inga krumbukter nu, Johansson", tänkte han för sig själv. "Tyst och stilla så får du soppa snart." Han lade ansiktet i vänliga veck och fäste blicken på den lilla smala soldaten med guldhåret längst fram. Hon var nykommen men höll redan gitarren högt och fint på det riktiga frälsissättet och sjöng klart och frimodigt. När hennes ögon mötte Johanssons intresserade blick rodnade hon och han blev glad och varm inombords. "Än kan du Johansson! Än kan du få flickorna att rodna!" Han slängde ett öga bort mot Tjock-Ellen men tittade genast bort igen. Guldhåret var verkligen läcker!
Äntligen slutade sången och kaptenen med sitt vita hår och sitt vänliga leende välsignade maten och det lilla serveringsbordet rullades in av hjälptrupperna från köket. Ångan steg doftande upp från den stora kitteln och det vattnades i munnen på fler än Johansson.
Solskenet flöt in genom de höga fönstren, fick dammkornen att glittra och lät den luggslitna skaran vid långbordet få ett gyllene skimmer kring sig. Bara skedarnas skrap mot tallrikarna, några sörplingar och en och annan rap hördes. Den, som är van att vara hungrig, låter maten tysta munnen.
Johansson sög upp det sista i tallriken med en brödbit, lade ifrån sig skeden och blundade. Han var mätt och lite dåsig. Han hade pengar i fickan och Åkessons röda låg i fina travar bara ett kvarter bort.
Han vände sig leende mot Tjock-Ellen och sa: "Är du med på en liten picknick i vårsolen, vännen?"
Ett lyckligt leende spred sig över hennes ansikte och han såg, att hon nog varit en vacker flicka en gång i tiden.
"Låt oss då vandra såsom i de saligas ängder via boden, där Åkessons röda ligger och väntar på oss, ner till järnvägsbanken, där vårens ankomst kan firas på det enda sätt, som Skaparen menat."
Johansson klappade sig på fickan. "Idag är Johansson en rik man. Idag vankas det rött vin och den vackraste pimpinella järnvägsbanken någonsin skådat!"
Tjock-Ellen fnittrade och dolde gluggarna i tandraden med handen. Så sträckte hon på ryggen, drog åt skärpet i midjan på långkappan, tog Johansson vid handen och de vandrade ut i solskenet.
Vår
Väckarklockan fungerade inte
den här morgonen
inte ens den inbyggda inom mig
En stilla dag föddes
en dag att hitta ord och tankar i
Bland krumsprång krumbukter
saltomortaler
trolleritrix
fanns det enkla
I all denna energi
I allt detta handlande
I allt detta skeende
fanns ro
Jag gick ned mot sjön och
inget annat fanns att göra
än att följa blåsippsbladens stjälkar
ned i snösörjan och leta efter blomknopp
eller att
söka bland sälgens grenar
efter vita duniga droppar
Om vardagen stockade sig
i strupen
svalde jag hårt och kvävde den
med fågelkvitter
Till och med energiskogen blev vackert skir
och inhägnade vildsvin intressanta
Till och med gruskrossens tuggande på urberget
lät som morkulleknorr
och
kalhyggen tolkade jag som murkelmarker
och hallonfall
Nästa morgon fungerade åter väckarklockan
Även den inbyggda
Berit Palmgren
Hitta rätt i Afrika
Åsa var trött på Jörgen, sin sambo sedan åtta år. De första åren hade
hon attraherats av hans handlingskraft, hans förmåga att fatta snabba
beslut och hans sätt att gå - som en panter över gräsmattan.
Nu hade hon fått nog av hans fördomsfullhet, hans tjat om skatter, effektivitet och avkastning, Han var, om hon skulle vara ärlig, en inkrökt skitstövel med värderingar som en sextioåring.
Nu hade han dessutom börjat sälja brandsläckare om kvällarna för att tjäna ännu mera pengar. Det räckte inte med vad han fick in på sin rörmokerifirma. Deras samvaro bestod till största delen av att diskutera deras privatekonomi, prata skit om grannarna, om invandrarna, om lärarna i skolan, om hennes föräldrar, och det smärtade henne allra mest. Hon hade spelat med ett tag, men nu började hon känna att det fick vara nog.
I Österköping hade en
liten amnesty-grupp bildats, som träffades en gång i månaden och de
träffarna blev ett slags andningshål för henne. Hon hade mer och mer
börjat intressera sig
för Afrika och tittade ofta på kartan och drömde. Det syntes tydligt
att gränserna inte var
naturliga. Vissa streck var dragna av kolonialmakterna med linjal över
kartan och man hade inte alls tagit hänsyn till de olika stammarna.
Sudan, Etiopien, Zambia, Spanska Sahara,
Kaplandet, Kenya…
Hon läste också
ibland på internet, när inte Jörgen var hemma. Hon var rädd att han
skulle ringa hem och upptäcka att det tutade upptaget, men
internetkvällarna blev nästan ett behov.
Datorns svaga sus, tekoppen bredvid sig, lite svagt Miles Davies i
bakgrunden med en vemodig ton på trumpeten.
Ikväll hade hon Angola som sökord. Huvudstad Luanda, 12 miljoner
invånare. Språken
var portugiska, umbundu, kimbundu, kikongo och andra. Medellivslängd
46,5 år.
Arbetslösheten var 50 procent. Exportintäkterna kom mest från olja och
lite grand också
från diamanter. Landet hade endast en dagstidning och tre TV-apparater
per 100 invånare.
Av tusen barn dör 292 före fem års ålder. Hon tänkte på sina egna två
barn som sov tryggt.
1482 hade portugiserna börjat kolonisera och de hade dominerat till
1850. Hon läste vidare om Angola och började önska att hon kunde göra
något, resa dit, gå med i någon Afrika-grupp, bara lämna det trista,
höstlika Österköping med sin stank av östgötsk inskränkthet,
TV-tittande, Bingo-Lotto och extrapris på ICA Maxi.
Jörgen kom hem ganska
sent. Han hade fastnat hos Nilssons och tittat på en videofilm
de tagit på sin semester på Bali.
- Man kan väl lika gärna äta räkor i Säffle. Allt ska vara så märkvärdigt nuförtiden!
Jörgen gick och lade
sig och Åsa startade datorn på nytt och snart spred sig ett varmt,
ombonat sken från Angola-gruppens
hemsida.
Birgit Ljungars
Tänk vad hon kunde sjunga visor!
Jag minns en tid långt innan skvallerpress och löpsedlar. Radion hade bara ett program och nyheterna färdades till fots.
Det var länge sedan...
"Hon ä fäll som hon ä, och en ska fäll inte klandre folk för dä, som de inte rår för, men en sak ä säker", sa mor, "att om en vore som Hilda, då kunde en sjunga viser så änglarna gräte!"
Hon böjde sig fram över bordet och såg ut genom köksfönstret mot gårdsplanen, där Hilda nu skyndade ner mot vägen och tog till höger.
"Jomenvisst. Nu ränner hon iväg ner till Söderlunds och sen kan det hända, att hon hinner en vända upp till Maja på Udden också, innan Emil kommer hem och ska ha middag. Hon får väl skära potatisen längsmä, som hon bruker, så koker den fortare. Den gör det, potatisen, om en skär´en längsmä i stället för tvärsöver. Den koker fortare då."
Hon tystnade och såg ner på kjolfållen, som hon höll på att nästa upp. Kråkspark, heter den väl? Sömmen, som hon sydde.
"Jaså," sa jag. "Sjunger Hilda? Det kunde man väl aldrig tro. Jag tycker att hon låter rätt så gäll i rösten."
"Ja, inte ä fäll det en sån sångröst jag mener," sa mor, och log lite med huvudet på sned medan hon blötte trådänden med tungan och snodde en knut på tråden mellan långfingret och tummen.
"Jaså? Vad menar du då?"
"Jo, det är så, ser du, att om man vill att någet spritt på byn, ja då ska en tale om´et för Hilda å säja, att hon inget får säja. Det är bästa sätte, om en vill ha ut nåt. Det ä då ett, som ä säkert."
Hon blundade med ena ögat och försökte pricka tråden in i nålsögat och klarade det efter några misslyckade försök, då trådänden vikt sig, och hon hade varit tvungen att blöta den och spetsa den igen. Hon suckade förnöjt.
"Vilka rykten skulle det vara? Sprider du ut rykten, mor!" frågade jag liten häpen.
"Tja, ibland så. Ibland får en ta till sådana metoder, ser du, när dä inte går på någet annat vis."
"Så du utnyttjar Hildas intresse för andra människor? Är det inte lite fult? Begriper hon inte, att hon blir utnyttjad?"
"Nej, inte Hilda inte! Har hon ingen sanning å sprida, så blir hon nervöser och det ä då, som hon börjar sjunga viser. Ja, hon hittar på alltså. Det går väl an, när hon hittar på vilka äventyr hon varit med om själver, men det kan vara fasligt så otrevligt, när hon ger sig på andra."
"Har hon hittat på visor om dej, mor?"
"Jo, det har fäll hänt," sa mor och höll upp fållen framför sig och synade den. "Som sagt var. Det har fäll hänt."
"Men vad har hon att sprida ut om dej, mor? Du har väl aldrig utsatt dej för skvaller?"
"Nej, det har jag fäll inte heller, men den som kan sjunga viser bryr sig sällan om, vem som skrev dom."
Mor bet av tråden, snurrade ihop den till en liten boll och stoppade den i pelargonkrukan samtidigt som hon kände efter om blomstret behövde vatten. Hon stoppade nålen i nålbrevet och vek ihop syet.
Varför hade mor envisats med att fålla upp min nya kjol just nu? Visste hon att Hilda skulle titta förbi? Att sitta sysslolös, när det kom främmat, gick ju inte an.
Jo, nu fick hon allt sjunga sina visor, Hilda, för än syns det inte! Och jag har inte sagt ett ord till mor om´et än.
"Dä kan vara bra," sa mor, "om di får vet´at i tid, så de hinner å
börje sticke. Dä ska vara fint garn. Bomullsgarn. Jojomänsan. Jag tycker
att de gott kan sticka gurt. Det passar te allt."
Inga-Britta Jungeström
En liten burk lingon
Mormor lyfter barnet
under sig
en schimpanshona forserar täta snår
och barnet flyger
genom stigens överväxta tunnel
skogen är trång
ropar barnet och skrattar
skogen är trång
barnets mamma följer efter
vaktar mot savannens faror
vaktar så att stigen leder rätt
vi måste hitta rätt
svarar hon
vi måste hitta rätt i Afrika
hon breder sin ängslan över dem
lånar elefanthonans öron
och pelikanens näbb
till bredden fylld med vatten
lingonen mamma
jag släpper dem ett och ett
så du ska hitta mig
i Afrika
Min passion
Kåseri av Berit Palmgren
Min passion har alltid varit - blommor. Det bara är så.
Som liten flicka plockade jag ständigt blommor. Eftersom föräldrahemmets vaser snabbt fylldes under de soliga sommardagarna, vallfärdade jag till "gamla tanter" i samhället med buketter av blå violer och förgätmigej från mammas, minst sagt, frodiga odlingar. Mamma var lycklig, för violer ska man plocka mycket av, om de ska blomma rikligt. Och det gjorde de i vår trädgård.
Som tolvåring rycktes jag upp ur detta paradis till en lägenhet i stan. Den enda växtlighet jag minns från mina miserabla tonår är några frosttåliga baldersbrå i en dikeskant, observerade och ömsint plockade under en "tycka synd om"-promenad en senhöst.
Nåväl, liten blir stor. Med gubbe och ungar kommer hus och trädgård. Så brukar det ju gå. Vi är inne på vårt tredje hus nu och följaktligen den tredje trädgården och alla har för min inre syn sett ut som den hängande trädgården i Babylon.
Jag gör skisser och färglägger. Jag läser frökataloger och facklitteratur och besöker plantskolor. Tidigt på vårarna sår jag frön för hundratals kronor. Jag fyller alla fönsterbräden i huset med små krukor. Längre fram på våren har jag ett fruktansvärt besvär med att placera alla dessa bleka maskliknande saker i rabatterna och får kämpa för att behålla min version om frodighet och grönska. Man måste dessutom betänka, att hos en stor del av de övriga plantorna har växtprocessen hejdats av att de är flyttade till en som jag trodde, lämpligare plats hösten innan. Det är onekligen spännande och ofta skrämmande att se hur resultatet blir.
Men jag ger mig inte. Jag gör noggranna anteckningar om nya förändringar som måste göras, placerar ut stickor som markerar var de vita och röda tulpanerna är placerade, så framtida kompletteringar blir på rätt ställe och så vidare.
Allt detta flyttande och laborerande med växter har gjort mig till en hejare på att känna igen allt grönt. Visa mig ett hjärtblad från ett frö, de första skotten från en planta på våren eller en rotklump på hösten. Inget är för svårt för så tränade ögon.
Igår kom jag in från trädgården, lerig och frusen. Oktobermörkret hade lagt sig. I skenet från utebelysningen hade ett par sedumplantor fått maka på sig i stenpartiet för en härlig kudde vinterkyndel. Jag längtade till nästa sommar, när den skulle slösa sina vita klasar över röd och gul sedum. Samtidigt sände jag en tanke av tacksamhet till mina nära, som alltid stått ut med mina leriga fotsteg genom huset och med djungeln av upp- och nervända buketter, som hängt på tork i köket och för att de aldrig gett mig gliringar för min hängande trädgård, som liksom aldrig blir till.