Louise och kärleken.
Stödstrumpor. Halvvägs till rullator och hjälplöshet. Hon såg med avsmak på dem men visste, att hon måste acceptera dem. Den tid var förbi, när hennes vrister inte påverkades av resor i långfärdsbussar och flygplan.
Hon prickade av dagen i dagboken, precis som hon gjort nu 345 dagar. I morgon skulle hon åka till honom. Tre dagar skulle bussresan ta och sen skulle de ha två hela veckor tillsammans. Två veckor, då ingenting annat i världen existerade än just de två. De två veckor på året, som fyllde henne till brädden och fick henne att uthärda slitet på sjukhemmet och orka vara snäll mot patienterna, hur krävande de än var.
Hon såg på eftersinnande på stödstrumporna. Den gång hon tagit flyget till Bologna, hade hon med nöd och näppe klarat sig utan att benen svullnade till grekiska kolonner. Han hade mött henne i ankomsthallen, när hon röd och svettig kom kånkande med sin stora resväska, ängsligt kontrollerande att alla småväskor med nödvändigt pyngel hängde med. Han hade samlat ihop bagaget innan han kysste henne på kinden och det hade inte känts riktigt bra. Hon ville bli omkramad, bli liten och beroende igen. Han hade vänt sig om och skyndat genom den stora hallen, där alla folkslag i världen syntes ha samlats just denna dag, och hon hade småsprungit efter honom med den stora resväskan släpande efter som en jolle på hjul. Men sen hade ju förstås allting blivit bra igen.
Men efter den gången hade hon åkt buss i lugn och ro. I tre dagar skulle förväntan ökas och avståndet till jobbet förlängas och när hon var framme vid hotellet skulle hon invänta honom på rummet, fräsch och nyduschad och hon skulle hinna stryka sin nya, tunna linneklänning innan han kom. Strunt samma att den skulle vara skrynklig inom en kvart. Hon log och kurade ihop sig.
Hon åkte med samma bussbolag varje år. Det var ett litet bolag, anlitat mest av pensionärer, som ville ha trygghet i resandet och traktade efter sol och bad men som inte tålde högsommarvärmen och som därför valde september, kanske också för strandhotellens lågtariffer. Hon nickade igenkännande åt bussvärdinnan, som satte sig längst bak i bussen. Det var populärt. Det var ofta dragkamp om platserna längst fram i bussen.
Och nu var dagen inne! Hon hade god överblick över medpassagerarna där hon satt. Som vanligt var det mest överlevare med på resan, de som överlevt hjärtinfarkter, undgått hjärnblödningar och trafikolyckor, haft turen att få bra medicin mot sin diabetes och höga blodtryck och som nu spenderade förtjänsten från sina försålda villor och bondgårdar på att resa runt världen. De hade inte så stora krav; kissepaus varannan timme, någon som tolkade främmande språk och mat på bestämda tider. De gjorde ofta jämförelser med Sverige och svenska förhållanden och ofta då till Sveriges förmån. På de trånga sätena ovanpå toaletten hade två korpulenta damer i begynnande pensionsålder hamnat och hon hoppades för deras skull att de äldre herrarna hade ordning på sina prostator. Lite längre fram satt ett par i femtioårsåldern, som såvitt hon kunde se inte hade mera att säga varandra.
Reseledaren sedan minst trettio år harklade sig och hälsade välkommen och önskade alla en lycklig färd till Paradiset vid Adriatiska havet. Han presenterande chauffören Anders, som bockade lite lätt mot passagerarna, startade upp den stora scaniamotorn, lade in växeln och började köra.
Hon slappnade av. Lutade sig mot fönstret och lät blicken oseende svepa över skördade fält och höga granstammar. Om bara tre dagar nu.
I år skulle de kunna fira ett litet jubileum. Undras om han kommer ihåg det. Det var tjugo år sen de träffades första gången på stranden i Rimini. Hon var nästan trettio då och på sin första utlandssemester. Ett sådant hav! En sådan sol! Ett sådant vin! Hon hade njutit i fulla drag men sololjan hade haft för låg solskyddsfaktor. Hon hade bränt sig illröd på ryggen och näsan flagnade och hon spankulerade moloket omkring på stranden insvept i ett stort randigt badlakan, när hon såg honom för första gången. En Adonis, som steg upp ur vågorna mitt framför henne, mötte hennes hänförda blick och log. Hon hade stirrat på honom, ätit honom med ögonen och sen hade det bara varit de två under alla de återstående semesterdagarna. Att han var tio år yngre och huvudet kortare än hon betydde ingenting. Hennes nyvaknade kropp svarade mer än villigt upp mot hans omättlighet. Att hon inte kunde säga mer än "Por favore" och "Grazie" på italienska och att hans svenska inskränkte sig till "Vackra svenska flicka" räckte.
Ett semesteräventyr? Javisst. Mer kunde hon inte hoppas på men när hon åkte hem grät hon. Aldrig mer skulle hon få uppleva något liknande. Stora, duktiga, präktiga Louise skulle minnas de här veckorna i hela sitt liv. Hon skulle leva på dem, ta fram minnet av dem som en skimrande juvel när ensamheten kändes för tung.
Höstveckorna kom fort över henne, när hon kom hem till Sverige. Strålglansen från Rimini bleknade. Patienterna verkade ännu mer krävande och tjatiga och det hände, att hon snäste av någon gammal tant, när hon upprepade samma fråga för femtioelfte gången. Självklart ångrade hon sig med detsamma och tanten kom väl inget ihåg men hon hade sett ledsen ut en stund.
Till jul kom vykortet. Hon satt med det i handen en lång stund utan att kunna fatta vad där stod. Det var från honom och blodet sköt upp i ansiktet och händerna darrade. Han frågade på knagglig engelska, om hon skulle komma nästa år också. Han saknade henne.
Hon besvarade aldrig vykortet eftersom han inte hade lämnat någon adress, men hon ringde till bussbolaget och bokade in sig. När hon kom fram till hotellet satt han i lobbyn och väntade på henne och allt hände igen.
Hon log. Hon skulle snart fylla femtio år. Han var väl inte mer än styvt fyrtio. Han hette Alexis. Mer visste hon inte. Men det var nog.
Hon böjde sig ner och skalade av sig stödstrumporna, rullade ihop dem och lade dem i handväskan. Fem mil kvar.
Hitta rätt i Afrika
Gud kliade sig bekymrat på hakan, där skäggstubben pockade på uppmärksamhet. De sista dagarna hade han inte orkat ägna sig åt sin personliga hygien så som han borde.
Han ställde in kikaren så att han fick klar sikt över området mellan Eufrat och Tigris. Där han en gång placerat paradiset på jorden och inbjudit människorna att bo i fred och endräkt, fanns nu bara en stor och öde krater. I hans och hans kollegors namn hade människorna bombat paradiset sönder och samman för att vinna herravälde över det svarta guldet. Området var obeboelig för minst tiotusen år framöver. Homo Sapiens, kronan på hans skapelseförmåga, fanns inte längre någonstans. De hade begått kollektivt självmord. De hade rusat mot undergången, drivna av habegär, och han hade inte haft förmågan att hindra dem. Myrorna fanns förstås kvar, och lössen, men var de något att satsa på i längden? Flitiga djur utan tvekan, men var de utvecklingsbara?
Gud suckade tungt. Det hade inte hjälpt med att han drivit ut Adam och Eva ur paradiset för att de skulle lära sig lyda hans bud. Så här efteråt undrade han faktiskt om han tagit till rätt metoder den gången. Han borde kanske ha varit mer psykologisk. Men han hade ju blivit så ilsken över hur de hade lönat hans generositet att ge dem liv och en plats att leva på.
Men gjort var gjort! Han lät kikaren svepa över klotet. Vid polerna var det svårt att få till det. Nej, han måste hålla sig till mittbältet igen. Arabien var dock inte att tänka på. Asien – nja. Betingelserna hade varit lite tveksamma där tidigare. Fundersamt synade han den stora afrikanska kontinenten. Öknen i norr var för smittat av bombstoffet. Han måste söka sig längre söderut. Vatten måste ju till för att ge liv. Han stannade över Viktoriasjön. Området kring jättesjön verkade oförstört. Klimatet var bra för växtligheten. Jaha, Här fick det bli.
Han fällde ihop kikaren, reste på sig och gick mot himlaporten. Först skulle han raka sig och sen skulle han ta itu med skapandet igen. Han trodde sig nog ha hittat rätt plats i Afrika. En chans till skulle det få, livet där nere.
Han hejade på Per, tog en Gyllenkroksastrakan och svängde av ner mot ormgropen. Lika bra att få det gjort. Fast den här gången skulle han försöka med Eva först.
TILL CHOPIN, 17 oktober
Moll
Det är det ofta när du spelar,
men det passar mig
Det regnar,
och jag kan höra regnet sjunga,
fast det är grått och stumt
när man bara ser det falla
Men som, om vi öppnar fönstret
och lyssnar,
hörs susa, tillra,
snudda vid klanger vi inte visste fanns,
sjunga i en sällsam tonart
komponerad av vind och vatten
Sånger, som lockar fram tankar,
bilder av högländers svala bäckar,
eller häftiga slagregn på Mallorca.
Det är där du sitter i en klostercell
och spelar med iskalla fingrar
Ibland är det som om
de inte riktigt vill släppa taget,
inte bryta kontakten med tangenterna,
utan bara stanna upp,
stanna kvar,
hålla fast de där klangerna,
som liksom sammanfattar allt,
som slätar ut den här ojämna gäckande tiden
vi alla går och dras med
För det finns tillfällen
då tiden slår blint efter oss,
då vi är starkare än den
Men fingrarna måste vidare
Väggarna runt pianot kyler, dryper
Du hostar, och George, din beskyddarinna, vad gör hon?
Skriver förstås
Många timmar har gått
sedan hon senast kom in
med den kopp stärkande buljong,
du så väl behöver
Min dotter spelar på en av dina valser,
liksom tusentals söner och döttrar fortfarande gör
Alltid hakar hon upp sig på samma ställe
Jag suckar tyst, stänger fönstret
betraktar regnet bara, hör det inte längre
Dina alltför stora ackord,
alla dessa ben och kors
Men hon tränar och gör sitt allra bästa,
det gör de alla,
det måste du förstå Frederic!
Turkduvan
Stigen de gick slingrade sig mjukt över den karga heden. Maria kunde inte minnas att ljungen någonsin hade varit så lysande röd. Det var söndag eftermiddag och hon och maken var på väg till Björnekullen, där det skulle bjudas på födelsedagskaffe. Aina hennes bästa väninna fyllde år, sextiofyra om hon mindes rätt. Det var verkligen en strålande sensommardag. Bara några enstaka molngubbar tog sig makligt fram däruppe i allt det blåa. Hon kände sig förunderligt lätt till sinnes och tänkte att det var alldeles för sällan hon var i den stämningen. Vardagsslitet gjorde livet grått och trist, men idag var det söndag och kaffe med goda kakor vankades. Han hade bra driv i steget, hennes make, hon fick nästan lov att småspringa efter honom. Hon hoppades att det inte skulle serveras alltför mycket starkvaror på kalaset. Oskar hade lite svårt för att tacka nej när det bjöds. Redan efter några supar blev han tramsig och gråtmild. Hon kastade en förargad blick på hans magra ryggtavla. Och som om han hade känt det, vände han sig om.
-Du fick med dej blommorna, ser jag!
Jodå, en redig bukett dahlior hade hon i handen och under vänsterarmen hade hon klämt fast paketet med den egenhändigt broderade bordduken.
De kom upp på en liten höjd. Där nere i solgasset låg den vackert inbäddad i grönskan, Emils och Ainas gård. De kunde se att folk redan hade samlats i trädgården. Spridda skratt blandat med ett ihärdigt skällande från hunden i granngåden nådde dem. Man hade dukat långbord mellan äppelträden, syrenerna och bärbuskarna. Doften av nykokt kaffe kom slöjvis genom luften.
-Tusen tack! sa Aina och kramade om henne. Vilka fina blommor! Oj, oj, oj, får jag paket också!
Hon verkade uppriktigt glad över duken. -Fattas bara annat, tänkte Maria. Det var många sena timmars arbete. Men Aina var värd den. Aina var bra. Hon var en verklig vän. Så mycket de hade delat under alla åren!
Så satt de där allesammans bänkade runt kaffebordet. Aina och hennes Emil, Gustafssons på Myren, flickorna Jeppson från stan, skollärarinnan (vad var det nu hon hette), Emils bror Hannes med fru, bröderna Konradsson i granngården, Thure Karlsson i Gilja (så trött han ser ut!), slaktare Filipsson, änkan Matilda med en ny karlslok (var hittar hon alla? ) och så Oskar och hon.
Alla satt de där i solskenet den där söndagseftermiddagen i juli 1947.
-Välkomna ska ni vara! sa Emil och klarade strupen. Välkomna ska ni vara till min kära makas högtidsdag! Det är en sann glädje ...
Ja, se den Emil, han kunde då lägga orden så rart och sjangdobelt! Aina satt och tittade sedesamt ner i kaffekoppen. Några gånger lyfte hon blicken mot maken och log hult. Gratulationsvisor sjöngs och leven utropades.
Värdparets båda döttrar sprang och passade upp kring bordet. Dagen till ära var de klädda i blårutiga klänningar och bländvita förkläden. En av dem, Sigrid, hade rest ända från Oslo bara för att kunna hjälpa till med serverandet.
Det klirrades, surrades och skrattades och det var en trevnad utan dess like.
Maria hade just tagit första tuggan av hallongrottan, då hon upptäckte fågeln sittande på en gren uppe i vildapeln. En ganska stor och mullig fågel med litet huvud. Hon stötte skollärarinnan i sidan.
- Vad är det där för en fågel, frågade hon och pekade.
- Det är en duva, en turkduva. Sådana ser man inte varje dag, minsann, svarade skollärarinnan och log stolt över sin kunskap.
Det som sedan hände var över på några ögonblick. Ändå tyckte Maria efteråt att det som då tilldragit sig på något vis hade smak av evighet. Som om tiden hakat upp sig ... nej, hon kunde inte förklara. Duvan lämnade vildapeln och flög i en flack och mjuk båge ner mot kaffebordet. Den slog sig ner rakt framför Maria och gav henne, bara henne, ett ögonkast. Sedan lyfte den snabbt och försvann in bland de lummiga björkarna.
Ingen vid bordet hade undgått att se vad som hänt. Sorlet dog hastigt bort. Några fumlade med sina servetter och en och annan tittade lite försiktigt bort mot henne men vek genast ned blicken.
- Märkligt! sa en av bröderna Konradsson. Och de andra höll mumlande med. Mycket märkligt!
Turkduvan hade lagt ett svart flor över födelsedagsfesten, som hölls där i Emils och Ainas trädgård den där söndagseftermiddagen i juli 1947. Pratet blev med ens blott och bart munrörelser. Solens strålar värmde inte längre.
- Mer dricka! ropade en förtvivlad Emil. Mer dricka!
Och mera dryckjom kom, men inte hjälpte det. Det var som om all kraft hade sugits ur dem. En efter en förde på tal att det kanske var dags att dra sig hemöver.
Borta i väster hade det börjat torna upp sig, blåsvarta moln var på väg.
-Det är åska i luften, sa Oskar. Han gick bredvid henne nu på hemvägen.
Men Maria var långt borta i sina tankar. Aina hade kramat henne så krampaktigt hårt, när de hade tackat för sig och tagit farväl.
- Det är åska i luften. Oskar prövade igen.
- Jo, sa Maria, det är oväder på gång.
- Bry dej inte om det där med duvan. Hans hand sökte hennes. Det är ju ändå bara gammalt skrock.
- Jovisst, sa hon. Man skall väl inte bry sig om det, men otäckt var det.
Hon hulkade till och han grep hennes hand en aning hårdare.
Nu mörknade himlen hastigt. Sista biten halvsprang de för att undgå regnet.
Maria kokade som vanligt välling och bredde ett par smörgåsar, medan Oskar såg till djuren i ladugården. De åt under tystnad. Himlen hade nu öppnat sig helt och regnet vräkte ner. Dovt muller hördes på håll.
- Tur vi hann hem, sa Oskar och gäspade stort. Det är väl inte annat än att gå till sängs.
- Nä, det är väl inte det, sa hon.
De låg på rygg sida vid sida.
- Väldigt goda kakor dom bjöd på, sa Oskar.
- Jo, särskilt hallongrottorna, sa Maria.
- Gonatt med dej och ligg nu inte och grunna över den där duvuschlingen! sa han, vände sig om och snarkade nästan genast.
Maria gick upp, svepte en sjal över axlarna, satte sig vid köksbordet och stirrade ut i natten. Den ena blixten efter den andra ljungade över himlavalvet. Ett ögonblick var allt stilla och mörker. Så kom en våldsam urladdning. Maria såg den vita sicksackormen men hörde aldrig dånet.
Skuggor
Ljuset
|
Finns inte
Tomheten
|
Sorgår
Spåren av dig
finns i mina fingertoppar,
Tystnaden vrålar i
rummet där du fanns.
Våren spritter in
och rinner sin väg.
Ispelaren i
bröstet viker sig i kramp,
|
Skogen
Tystnaden dog och
mörkret försvann i konstlat ljus.
|
De fyra dikterna ovan är skrivna av Inga-Britta Jungeström
Skottet i sakristian
Idag hälldes resterna av nattvardsvinet över Rikard
Svedlunds grav.
Gudstjänsten hade inte varit så välbesökt så det var några slattar
kvar. Som traditionen bjöd, skulle någon av de döda föräras de sista
skvättarna. Det stänkte några droppar på pärlhyacinterna, som för ett
ögonblick fick en märklig färg, men den försvann snart.
För kyrkovaktmästaren Lars Alvefur var det med mycket blandade
känslor han stod vid Rikard Svedlunds grav, den förre klockaren. Det var
nu några år sedan han dog. Lars Alvefur drog sig till minnes hur allt hade
börjat.
Lars Alvefur stod inne i kyrkogången och ställde upp
psalmböckerna prydligt. Han rättade till alla sidenband så att de hängde i
prydliga rader. Han var nog inte känd för att vara någon pedant, tvärtom.
Han trodde själv att han ansågs vara ganska loj och att såväl kollegorna i
kyrkan som grannarna i samhället såg honom över axeln. Han utstrålade
verkligen inte livskraft. Gången var långsam och kroppshållningen slapp.
Håret på bröstet var luddigt grått, kunde man förnimma, när det någon gång
stack fram. Dock kunde han vid enstaka tillfällen ge uttryck för ett
närmast maniskt pedanteri. Han blev sådan när han var ledsen, frustrerad
eller helt enkelt arg och det var han nu.
Man hade just avslutat sitt personalmöte, som man hade var
fjortonde dag. Det var han själv, Svedlund, diakonissan och två präster
som hade varit närvarande. Man hade diskuterat programmet för hösten och
man ville hitta på en del nymodigheter för att dra folk till kyrkan. ”Sammanlys!”
hade han fräst, men det hade inte varit meningen att låta så arg, men den
där nya diakonissan hatade han. Snart skulle hon väl dra in bingolotter
och dansband i kyrkan, allt för att få folk. Dessutom tilltalade hon alla
som om de vore imbecilla idioter.
Vad som var värre, var att han trodde att diakonissan flirtade med
klockare Svedlund, en man som han heller inte satte så högt. Han hade lagt
märke till hur diakonissan hade högklackade pumps och glansiga strumpor
och det hade nog Svedlund gjort också. Allt hade blivit värre efter den
senaste SKUT-resan till Mariefred. Det skulle bli skönt att gå i pension.
Tvyärr var det fem år dit, men snart skulle han fylla sextio.
Han hörde diakonissans gäckande skratt ute från sakristian.
Svedlund skrockade också tillgjort.Rikard Svedlund gjorde helt enkelt
precis vad man kunde vänta av honom.
I sakristian stod Svedlund och diakonissan och diskuterade hur de
skulle fira den trofaste kyrkvaktmästaren. Båda gillade honom, men han
hade verkat litet deprimerad på sistone, så de ville muntra upp honom
riktigt. Det ena tokiga förslaget avlöste det andra och de skrattade
glatt.
Alvefur hörde deras skratt och blev ännu ilsknare. Pulsen steg och
spänningshuvudvärken gjorde sig påmind. Han skulle kunna skjuta Svedlund,
Han småskrattade för sig själv, men ändå fick tanken fäste i honom. Han
var ingen dålig skytt. Hans farfar hade varit med i Österköpings
skarpskytteförening och som pojke hade han varit en baddare på att skjuta
lerduvor. På fritiden jagade han, fast de senare åren hade det blivit
alltmera sällan. Den senaste älgjakten hade han dock varit med på.
Någon vecka senare hade han fattat beslutet. Ingen
skulle misstänka honom. Han skulle
skjuta Svedlund efter nästa torsdagsmöte, då när han satt och repeterade
inför söndagens
gudstjänst.
På morgonen torsdagen den 19 maj kom Alvefur till
kyrkan som vanligt. När han gick
ner till klocktornet, såg han att vildvinet växte alltför högt upp mot de
vita väggarna och
han hämtade en sekatör för att klippa ner det. När han var klar, tände han
en cigarill och
såg ut över kyrkogården. Han hörde en enkelbeckasin skratta. Senare
skulle han putsa mässingsljusstakarna i kyrkan . Fick han tid över, skulle
han också putsa träknopparna på
dörrarna till kyrkbänkarna med teakolja, Inne i klocktornet hade han
ställt älgstudsaren.
I sakristian stod Svedlund och diakonissan. Diakonissan hade gjort
smörgåstårta och Svedlund hade ordnat alkoholfri champagne. Svedlund hade
också skrivit en käck text till Alvefurs ära på melodin ”Det var så
roligt, jag måste skratta”. De tränade fnittrande i sakristian tillsammans
med de två prästerna från grannsocknarna. I varannan vers sjöng de texten
baklänges, för då lät det som ryska och ryska var någonting som Alvefur
var intresserad av. De hörde hur Alvefur kom in i kyrkan och började dona
med någonting, så de hyssjade ner varandra. Eftersom Alvefur aldrig kom
till sakristian, bestämde sig Svedlund för att hämta honom.
Han blev något förvånad, när han såg att Svedlund har ett gevär i
sin hand. Han ryggade
tillbaka och i samma stund hörde han ett skott.
I sakristian hade just champagnekorken smällt av och man var beredd på att
fira Alvefur.
Lars Alvefur står vid Svedlunds grav och mindes
alltihopa. Han hade verkligen varit trött
på sina arbetskamrater då för några år sedan och framför allt på Svedlund.
Han hade
varit djupt deprimerad utan att ha förstått hur allvarligt det var och en
kort tid hade han fullkomligt tappat omdömet. Han hade stått där i
kyrkogången och omedvetet siktat mot Svedlund när han kom in. Svedlund
hade sett ut som en rädd hund i ögonen. I samma stund hade det smällt inne
från sakristian så Alvefur hade tappat fattningen och sänkt sitt vapen.
Han hade aldrig tänkt skjuta. Han hade bara geväret med sig för att putsa
upp det , när han ändå höll på med träknopparna i kyrkan, och hade en
trasa indränkt med teakolja.
Sedan hade de, som om ingenting hänt, ätit smörgåstårta i sakristian. Han hade känt sig fullständigt tillintetgjord. Efter det hade följt ett halvår av sjukskrivning p g a depression, men sedan hade han kommit tillbaka. Svedlund hade hela tiden varit ett fantastiskt stöd. Hade han någonsin misstänkt Alvefur? Hade han verkligen trott på att Alvefur tänkte putsa bössan när han ändå var igång med att putsa träknoppar?
Två år senare hade Svedlund avlidit av en
hjärtinfarkt och nu stod han här, Lars
Alvefur och stänkte nattvardsvin på hans grav. Hans ögon fylldes av tårar
både av
tacksamhet och sorg över hur förunderligt livet kan vara.