Textarkiv 1 2 3 4 5 6

Tänk dig

Tänk dig, att när du är ute på höstlig promenad,
det i skogen, lite här och där, hänger hattar och paraplyer,
som du kan låna om det plötsligt börjar regna
eller du bara känner dig alltför barhuvad

Och när det mörknar, då faller påpassligt en stjärna ner
och lyser upp stigen, så att du inte tappar bort den

Och om det blir sent, då kommer kanske
självaste Karl Johan framklivande,
lyfter artigt på hatten och erbjuder dig
ett kojkrypin till natten

Nästa morgon hänger du bara tilllbaka hatten,
ställer paraplyet mot en lämplig stam,
ordnar till mossan i mjuka natthärberget
och slänger, med ett kraftigt kast, tillbaka stjärnan

Så enkelt!

_______________

Tala så jag förstår

Vad säger du egentligen?
Tala så jag förstår!

Jag kan inte med sånt där mumlande!
Det är fullständigt obegripligt,
det du säger!

Formulera dig som folk!
Tänk efter åtminstone lite grann!

Prata högre!
Kan du inte...?

Va!
Gick han sin väg?

Jag bad honom ju bara upprepa frågan!

Ulla Winroth

Uppvaknandet

Svea Persson inväntade sin pensionsdag med blandade känslor. Efter 35 år i trogen tjänst hos Mashults kardborrbandsfabrik, kände hon att hon var ett med företaget. Det skulle bli skönt med ledig tid men samtidigt skulle livet mista en del av sin mening. Hon som hade gjort så mycket för företaget! I vissa situationer hade hon faktiskt offrat sig, tyckte hon själv.

Det var 1958 som hon hade börjat sin anställning. Hon var då en änka på 30 år med två små barn. Livet hade tett sig nattsvart för henne då. När hennes man förolyckades vid sågverket, innebar det en oerhört stor omställning i hennes liv. Hur skulle hon som ensamstående mor klara sig? När hon fick sin anställning på kardborrbandsfabriken,  kändes det som en stor befrielse för henne.

Hon mindes våren 1958. Barnen lämnade hon till sin mor tidigt på morgnarna. Sedan cyklade hon på den gropiga grusvägen ner till fabriken. Vägen var vacker och hon passerade många fina trädgårdar, omkring vilka man ofta hade målade trästaket i olika färger och fruktträden lät sina grenar med späd grönska hänga ut över spjälorna. Klockan 07.00 skulle hon vara på plats. Hennes uppgift var att klippa banden i lämpliga längder och sedan sortera dem.

Fick hon tid över, skulle hon rycka in vid paketeringen av banden. Det måste erkännas att hon arbetade ganska snabbt och därför ofta fick gå över till paketeringen. Redan de första veckorna hade hon tyckt att de arbetade ovanligt slött vid fabriken. Hon var van vid att hugga i.

Efter några år hade hon blivit bas över paketeringen och hon var mycket stolt över sin nya uppgift. Hon paketerade så snabbt hon förmådde och kontrollerade de andra med ett vakande öga. Det var inte så många sjukdagar hon hade haft. Hon mindes när hennes yngste son hade varit allvarligt sjuk i början av sjuttiotalet.  Hon hade med största svårighet tagit ledigt i två dagar och hon trodde nästan att hon skulle bli uppsagd.

Pensionsdagen och därmed sista dagen på arbetet infann sig och det var med spänd förväntan hon grenslade sin Monark den disiga torsdagsmorgonen i december. När hon kom fram,  fann hon att kaffekoppar och lussekatter var framsatta på ett bord.  "Det här är nog för min skull", tänkte hon lyckligt. När det var tid för förmiddagskaffet, klappade avdelningschefen i händerna och sade att det var huvudkontoret i  Grenstorp som ville bjuda på kaffe, eftersom det var Lucia på lördagen.  Svea kände en besvikelse börja krypa i bröstet men återgick snabbt till sina kartonger. Hela dagen gick utan att någon gjorde något väsen av att hon skulle sluta. På kvällen kom fackbasen fram till henne och gav henne ett paket med silverpapper. I paketet dolde sig ett kardborrband. Han tackade henne för att hon hade gjort ett bra arbete i alla dessa år.

När Svea cyklade hem, brände tårarna bakom ögonlocken. Vad skulle hon göra imorgon? Ingen behövde henne. Ingen frågade efter henne. Hennes chef hade inte sagt någonting till henne, eftersom han var borta på fortbildning i personalvård.

Hon funderade på varför det hade blivit så fel idag. Kanske skulle hon själv ha bjudit på tårta. Ja, naturligtvis var det så. Hon bestämde sig för att cykla ner till fabriken om någon vecka.

När hon på torsdagen därpå balanserade sin prinsesstårta i cykelkorgen, kände hon sig nöjd. Ingen såg henne när hon kom in. Hon tittade in på paketeringsavdelningen där nu Sonja hade blivit bas. Man hade ändrat på en del saker. Man paketerade nu i en returfiberbaserad papp istället för den gamla, glansiga vita. Hon ställde prinsesstårtan på  kaffebordet och smög sig ut därifrån. Hon kände att hon  inte hade någon lust att stanna där någon längre stund. Alla verkade vara så upptagna av arbete.

När hon cyklade hem virvlade molnen runt ovanför kyrktornet och en solstråle färgade kyrkan tillfälligt röd. Hon kände sig plötsligt befriad, när hon insåg att hon aldrig mer skulle behöva återvända till fabriken. Hon började  att småvissla där hon satt på sin Monark och hon tog en annan väg hem än hon hade gjort de senaste 20 åren. Hon smet in på ICA och köpte popcorn och ICA-Curiren och kände sig lyxig. När hon kom hem, bläddrade hon i tidningen och såg en annons om fotvandring i Nepal. Hon rev ut hela sidan och satte sig för att smutta på sitt Gevalia framför Rapport. Tittade inte Claes Elfsberg litet skälmskt på henne?  "Om jag skulle ta ett glas champagne", tänkte hon. Hon hade en flaska som hon fått i present och den hade legat i snart ett år.

Hon gick ut på balkongen och öppnade "Den gula änkan". Korken slog i mot järnet i balkongräcket och det klingade till. Hon hällde upp den skummande drycken i sitt kristallglas och blickade ut över Mashult. Därborta låg dansbanan inpudrad i snö. Från ishockeyrinken hördes svagt röster och det hårda ljudet när pucken slår emot sargen. I hyreshuset mittemot såg hon den blå TV-rutan i minst sju upplagor. Hon smuttade på champagnen och det kittlade på tungan och bubblade i svalget. Efter en stund spred sig berusningens ljuva sötma i den åldrande kvinnokroppen. Järnräckets kyla kändes i armbågen, men hon tyckte att kylan piggade upp henne. Hon tänkte på annonsen som hon hade rivit ur. Hon kanske inte skulle komma iväg, men bara tanken livade upp henne rejält. Hon blickade upp mot himlavalvet där stjärnorna lyste klart. "Jag tror  att jag har kontakt med mitt känsloliv!" tänkte hon för sig själv. Hon hade skrattat åt den frasen när hon hörde den första gången i Utbildningsradions distanskurs i vardagspsykologi. Nu blev orden verklighet för henne. "Jag ska i alla fall tacka nej till platsen som suppleant i Hembygdsföreningens styrelse!" tänkte hon förnöjt och gick in i sitt vardagsrum och kände att livet låg framför henne som ett ospårat snötäcke på Hultasjön.

Birgit Ljungars

Upp i träden, ut ur tiden!

Damen vid fönsterplatsen hade dragit till sig väskan och hade den nu i knät. Jag ångrade nästan, att jag frågat om just den här platsen var ledig, för damen hade ett irriterande sätt att rota omkring i väskan, ta upp näsduken från en plastpåse, snyta sig, stoppa ner näsduken i plastpåsen igen, ta upp vattenflaskan ur en annan plastpåse, skruva av korken, dricka en slurk, torka av flaskhalsen, sätta på korken, stoppa ner flaskan i plastpåsen och lägga ner alltihop i väskan igen. För att sedan ta upp plastpåsen med näsduken……. Minst fem gånger hade den här proceduren upprepat sig bara under de här tre milen från Linköping. Jag stirrade stint framför mig mot förarplatsen, men jag hörde och såg i ögonvrån vad hon höll på med och tänkte, att när bussen stannar i Norrköping, skall jag byta plats.

Jag koncentrerade mig på mitt uppdrag. Man hade bett mig att vara med i morgonteve för att tycka till om public service-företagens programutbud. Man hade ringt för några dagar sedan och det var ju smickrande att bli tillfrågad så jag hade tillbringat tiden sedan dess med att se på kanal ett och TV2. Jag hade zappat mellan kanalerna och konstaterat att man tydligen var mycket förtjust i allvarliga debattprogram om allt mellan himmel och jord men mest om relationer och då i synnerhet mellan kvinnor och män. Eller kvinnor och kvinnor eller män och män. Då och då stack man dock emellan med naturprogram från Afrika, Roslagen eller Gotland. Det sista programmet i går kväll, som faktiskt hade roat mig, hade handlat om grodor. Det var några stora, ganska äckliga baddare, som levde på Java. De kom hoppande och skuttande på rad, rakt mot mig där jag satt i tevefåtöljen. De var stora som harar men tydligen ganska rädda av sig för när TV-teamet kom körande i sin jeep kastade de sig upp i träden på båda sidor om vägen. Det hade sett ganska festligt ut. Kanske man skulle säga att just det var ett intressant program? Annars fanns det ju inte så mycket positivt att komma med.

Damen vid fönsterplatsen satte just flaskhalsen mot munnen när bussen svängde in framför kaktusplanteringen i Norrköping och hon hostade till som om hon fått vattnet i vrångstrupen. Det gladde mig i så fall, elak som jag är. Bussen stannade med en mäktig suck vid busstorget. Chauffören krängde på sig rocken och tog sig ut och jag såg mig just om efter en annan plats, när jag fick syn på dem. De var sju stycken. De hade beige poplinkappor, basker eller filthatt i brunt, två hade shoppingvagnar och de andra stora handväskor. Samtliga bar präktiga systerskor med halvhög klack. De stod i en tyst liten klunga och de tycktes inte ha sällskap med varandra.

Så började de röra sig. Som på en given signal sögs de liksom in mot ingången, kom upp i mittgången, stannade vid var sin ytterplats, tog långsamt av sig poplinkapporna och lade dem på hatthyllan, drog av sig baskrarna eller filthattarna, strök kjolen slät där bak och satte sig med väskorna i knät, tog upp var sin plastpåse med skalade äppelbitar och började äta. Alla hade blåtonat, vitt hår. Nyondulerat med små lockar i nacken.

Chauffören klättrade in, kontrollerade i backspegeln att allt stod rätt till, stängde dörrarna och lade in växeln. Vi fortsatte mot Stockholm och jag hade glömt att byta plats.

På båda sidorna om mittgången satt de nu, de gamla damerna med sina väskor i knät och de ådriga händerna lugnt vilande ovanpå. Äppelpåsarna var nerstoppade. Jag fascinerades av alla dessa gamla, vackra händer, som en gång skalat potatis, smekt ett barn eller i passion rivit en rygg blodig och tänkte, att jag en gång skulle skriva en dikt om gamla händer och försjönk i mina tankar.

Damen bredvid snöt sig och jag ryckte till. Nu skulle hon stoppa näsduken i plastpåsen, ta upp vattenflaskan ur plastpåsen skruva av korken …... Jag koncentrerade mig på de gamla damerna och försökte låta bli att se i ögonvrån.

De gamla damerna reste plötsligt på sig, sträckte sig efter sina poplinkappor, satte baskrarna/filthattarna i brunt på de blåtonade lockarna, tog sina väskor och shoppingvagnar och kastade sig upp i träden på båda sidor om motorvägen strax utanför Södertälje.

Jag blundade, damen på fönsterplatsen drack en klunk utan att sätta i halsen och bussen stannade med en sista suck vid bussterminalen vid Klarabergsviadukten. Jag tog min väska och gick av.

Inga-Britta Jungeström

Midsommarafton

Bina i körsbärsblommen surrade, tvingade sig fram mellan kapellets staccattotoner. Dansbanan böljade. Sommarlätt snurrade valsen kjolarna till ballonger och mustaschkrokarna lättade från kinderna i vinddraget. Kapellet bompade och gubbarna tutade i hornen.  

    Kaffet smakade och punschen. Fnitter och skratt när stolsbenen sjönk i gräset, som var vått och utan motstånd efter regnet. En dag som den här kan man luta en aning och spreta lite med benen. Det hör till. Och att med överdrivna gester gå på tå över gungflyt och tycka sig fri där mitt i naturen.  

    Vid kiosken fanns våfflor att köpa, frasiga med körsbärssyltsylt och en gräddklick. Barnen åt och syltmunnarna växte. En hatt med långa band for iväg i vinden och en gosses sjömanskostym fick feta fläckar på ärmen.  

    En kvinna ville plötsligt dansa kring majstången på andra sidan ån. Halvvägs uppe ur stolen tömde hon det sista av punschen. Hon ömsom trippade, ömsom småsprang över bron. Vattnet speglade den böljande tyllen och parasollet, högt sträckt över hatt och handskar. Jungfru, jungfru kär och Flickan hon går i ringen, dans efter dans, kvittrade hon runt med barnen.  

    Fjärilarna dansade också bland blommorna upp mot skogen, en lätt och lustig dans. Inte brydde de sig om fuktiga händer som trevade och kyssar som stals i smyg bakom gräsridån. Mellan de glada dansvisorna hördes kapellet, hur det tutade i hornen. De bompade på.

    Kvällsbrisen kom, svalkade den alltmer hetsiga dansen, paren slöt sig och sökte kropparnas värme. Mammorna samlade sina små, föste dem framför sig medan de slog lera av byxben och torkade snoriga näsor. Ängar och dikeskanter skattades av de lite äldre flickorna och sju sorters blommor klämdes sladdriga under deras kuddar.  

    Den skimrande midsommarnatten sänkte sig över dansbanan, gubbarna fick äntligen sätta ifrån sig sina instrument och smaka punschen, blöta sina svullna och ömmande läppar med den klibbiga vätskan. Sakta promenerade de hemåt.  

    Mjukt och varmt formade sig gräset och leran runt ryggen på mannen som blivit liggande under bordet. Han fick vara. Tids nog kom kylan och bakruset. Kärringen letade väl, men hon var van. Kvar var också några karlar som lät brännvinet gå mellan sig och som fortfarande orkade skråla sina fräcka visor och tycka sig ha satans roligt. Kvar var också den stackars efterblivna jäntan, som skändligen blev med barn i dunklet bakom kiosken.  

    Midsommardagen tog vid och den nyligen förbrukade dagen var över. Förbrukad och missbrukad. En dag att minnas eller att förbanna.

Berit Palmgren

Regn

Formar handen  
till ett daggkåpsblad  
och fångar droppar  
av sommarens regn  
de blir i min hand  
glänsande vattenstråk

I livslinjen sprattlar  
en gyllene fisk  
och vid hjärtlinjens kant  
sitter en amorin och  
plaskar med fötterna

Berit Palmgren

En alldeles särskild morgon

Evalena lyfte upp tvättbaljan, gick mot ytterdörren och stötte upp den med axeln. Ute på bron stannade hon och kisade mot morgonsolen, som just steg upp över berget. Hon satte ner baljan på det översta trappsteget, strök undan håret från pannan och andades in, djupt. Blundade. En liten stund skulle hon unna sig att bara stå här. Stjäla en minut från plikterna. Men små-tvätten skulle sköljas, hängas upp på tvättlinan och sen fort in till stan. En vecka kvar till semestern. Många möten i dag, viktiga. Det skulle bli skönt med hela fyra veckor här ute på torpet tillsammans med Olof och barnen. Olof hade lett nymornat mot henne när hon steg upp men pojkarna skulle, på tonåringars vis, inte vakna på flera timmar än.

Hon lyfte upp baljan och tassade barfota fram mot gårdspumpen. Daggen glittrade i grässtråna, som mjukt böjde sig undan hennes fötter. Sädesärlan gjorde ett vigt hopp undan baljan när hon ställde ner den under pumpen. Handtaget kändes kallt och motsträvigt och hon fick pumpa i tomme ett tag innan vattnet frustade ner i baljan, sprutade över kanten och blötte ner nattlinnet hela vägen fram. Åiiij! Så kallt det blev om magen!

Hon skrattade och krängde av sig nattlinnet. Glad och naken stod hon vid tvättbaljan och rörde runt bland trosor och kalsonger och kände kvinnligheten, moderligheten, som en rund varm sol längst därinne. Såpvattnet skummade och små skimrande bubblor steg upp och sökte vägen mot solen. Hon försökte ta fatt de ivrigaste och nättaste bubblorna men de gäckades och flög lätt dansande sin väg. 

 Hon kände sig så outsägligt glad. Vilken morgon! Hon hällde ut sköljvattnet i pionbusken, som girigt sög åt sig, och pumpade upp nytt. Plötsligt högg det till i bröstet och hon tappade andan. Oh, hon fick visst ta igen sig lite. Hon satte knytnäven mitt i bröstet för att stoppa smärtan, som rödglödgad sköt rakt genom kroppen och den tonade sakta bort, som den brukade göra. Hon andades ut och tänkte, som så många gånger förr, att hon måste söka för det här. Sen, när det blir semester, ska jag göra slag i saken. Jag skall beställa tid redan i dag.
Hon stödde sig mot pumpen, matt i knäna, och höjde ansiktet mot solen, kisade lite och blev nys-sugen och precis när nysningen var på väg att explodera hörde hon en röst: - Är du färdig att gå nu, Evalena?
Hon snodde runt och mötte hans blick men hann ändå med tårfyllda ögon uppfatta hur han omsorgsfullt ställde lien mot bodväggen med orvet neråt, som brukligt är.
     
 - Nu? Men jag är ju inte klädd! Jag är ju naken! sa hon och försökte dölja sig med händerna.
Han log och räckte ut handen. - Kom nu! uppmanade han med mjuk röst.
Hon såg på honom och sedan ner på sin kropp. Hon skakade undrande på huvudet när hon såg skjortan, som hon plötsligt hade fått på sig. Han nickade och log:
- Fin, eller hur? Kom nu!
 - Som du vill! Hon räckte honom handen och så gick de, rakt in i soldimman i dalen, som just var på väg att flykta i den uppåtgående solens värma.

Inga-Britta Jungeström

På hemväg

- Jag ville vara en stråle klar . . .

        Hon var femton och det var strax efter midnatt. Staden brusade ett stycke bort, men bakgatorna där hon gick var tysta.

. . . ett litet solsken för mor och far. . .

         Sången, som mormor lärt henne när hon var liten, hade bara dykt upp i huvudet. Munnen rörde sig automatiskt. Rädsla och vilsenhet förstärktes av orden och den enkla melodin. Hon var inte rädd för natten och de tomma gatorna eller för husen, som hotade med mörka prång och utfarter. Nej, hon var rädd för sig själv. Tårarna rann och mascaran rann. Hon snörvlade:
         - Tänk om jag blir som morsan, tänk om jag blir som farsan eller om jag inte blir som morsan och farsan, för det är väl så man ska va.
       Hon andades i handen. Öl och nåt annat äckligt. Hon frös om låren, drog i kjolen och fick ned den några centimeter. Du råkar illa ut om du går så där, hade morsan skrikit efter henne, när hon gått.
        - Ska hon säga.

- Jag ville vara en stråle klar . . .

          Hon höjde rösten, inte medvetet, det bara blev så. Hon rätade på sig och klumpen i mellangärdet blev till skrik.

. . . ett litet solsken för mor och far. . . Hon fortsatte, . . . man kan väl inte bli ett solsken på natten heller .. . jag ska bli en gnista i det svartaste elände . . . hör ni det . . . en gnista i det svartaste elände . . .

        - Va snyggt! Hon trummade på med platåskorna mitt på gatan. I husen fortsatte man att sova.

- Jag ville också en gång bli stor och så förståndig som far och mor . . . bläääää!

          Hon tystnade, såg sig omkring, drog upp axlarna och kurade ihop sig i tröjan. Hon sneddade in på trottoaren. Imorgon skulle hon ta långbyxor, det är faktiskt sexigt det med. Hon längtade hem, hem till sin sköna säng och till mamma och pappa.
       - Stackars dom.

Berit Palmgren

Margareta Cristoffersson

Tala om rep

Fadern hade alltid varit en spelevink, glad i allehanda upptåg och practical jokes. Det var annorlunda nu, när makan gått bort och prostatacancern gjorde sig alltmer påmind. Den dagliga samvaron med de gaggiga patienterna på vårdhemmet gjorde inte livet lättare. Sonen blev därför inte särskilt förvånad, när fadern mödosamt reste sig upp i sängen, spände blicken i honom och viskade: ”Nästa gång du kommer, vill jag att du tar med dig ett rep!”
      Naturligtvis hade sonen både frågor och invändningar, men atmosfären i rummet sa honom att här var det inte lönt att disputera.
      En vecka senare besökte sonen sin far igen. Den gamle låg på sängen i halvslummer. Han vaknade till då sonen drog fram stolen åt sig.
      - Jaså, det är du Sven! skrovlade han. Det har varit en lång vecka. En fruktansvärd lång vecka. De pratades vid en stund om just ingenting. Faderns blickar drogs alltmer åt sonens portfölj.
      - Har du? frågade han. Du har väl . . . Sonen nickade och precis innan sköterskan kom in i rummet med medicinbrickan, lyckades han smussla in repet under faderns huvudkuddar. Fadern tackade och log. Den strama genomskinliga ansiktshuden fick ett egendomligt skimmer.
      Några dagar senare var sonen åter på plats. Faderns säng stod bäddad med det gula överkastet ovanpå.
      - Herr Benjaminsson är ute i sällskapsrummet, sa sköterskan, som kommit in i rummet och sett hans villrådighet. Hon log glatt och uppmuntrande mot honom.
      Fadern satt och spelade japansk whist med en annan patient.
      - Ska bara spela färdigt! Jag har honom på fallrepet, skrockade han förtjust. På fallrepet, hör du det! Hämta min överrock så länge. Vi kan väl ta en tur i parken?
      Våren var på väg. Det syntes, det hördes och det luktades. Efter en paus i småpratet bröt fadern ut: - Vad tusan hade du gjort med repet?
      Sonen redogjorde noggrant för fadern om hur han låtit nylonrepet ligga ett par dygn i svag saltsyrelösning, hur han hettat upp det i mikron ett otal gånger och på så sätt fått fram ett rep, som såg starkt ut, men som absolut inte dög att hänga sig i.
      - Egentligen skulle jag ta livet av dig! sa fadern muntert. Men det får bli en annan gång. Vad säger du om att ta en tur till Lindesberg nästa veckända? Det skulle vara så roligt att få se sin hembygd en gång till.

Kjell Samuelsson

Sagan om flickan av glas

Det var en gång en liten flicka som var så skör, att hon nästan alltid blev stött. Vad man än sade till henne, verkade hon bli både rädd och ledsen. Hennes mor och far var väldigt måna om henne för att inte såra henne. Ja, de lindade nästan in allt i bomull när de pratade med henne, men det var alltid besvärligt för henne tillsammans med de starka syskonen eller ute bland de andra barnen i den stora skogen.
           När hon blev några år äldre, blev det bara ännu värre. Sade någon något elakt till henne, var det som ett sandkorn hade repat hennes glassjäl och orden låg där och gnagde och gnagde och gjorde ont. En dag bestämde hon sig för att säga så lite som möjligt, för då kunde hon inte bli missförstådd och ingen kunde såra henne. Till slut blev hon nästan genomskinlig. Det var som om hon inte fanns. Var omgivningen grå, speglade den sig i henne, men hon kunde aldrig fånga upp det goda och sköna i världen.
        Mor och far blev mer och mer oroliga för henne och tog henne till den goda fen i skogen för att be om hjälp.
        - Du måste lära dig att se det goda i världen och låta det spegla sig i dig men låt aldrig det onda skina igenom dig, utan reflektera bara tillbaka det som ett gift, sade den goda fen.
        Flickan av glas funderade mycket på vad den goda fen hade sagt. Nästa dag när hon skulle gå hem från sagoskolan, vek hon av på en smal skogsstig. Plötsligt låg en bred, ljus väg framför henne. Den var kantad av ljusa björkar. Luften var varm och himlen vårblå. När solen sken på henne, var det som om hela hon blev vårblå. Solen blev starkare och starkare ju längre in på vägen hon kom, och till slut lyste hon som ett prisma i alla tänkbara, vackra nyanser.
        - Vad jag känner mig glad! tänkte flickan av glas. När hon kom förbi en skogstjärn, tittade hon ner i vattnet och såg hur vackert hennes ansikte speglade sig i den klara, lilla tjärnen. Hon tyckte nästan att hon var vacker. Hon drack en klunk av vattnet. Vad hon inte visste var, att den goda fen dessförinnan hade smugit dit och med hjälp av sitt trollspö gjutit tre egenskaper i vattnet som flickan drack. Det var livsglädje, medkänsla och mod. Flickan satte sig att vila i den mjuka mossan ett slag, innan hon fortsatte sin vandring.
          Eftermiddagen led mot afton och solen färgade himlen röd. Flickan av glas gick längs den vackra vägen, som hon hade döpt till drömvägen. Hon hade blivit törstig och längtade efter vatten igen. Efter en stund fann hon en brunn och doppade ner sin kupade hand i den. När solen sken på vattnet såg det nästan ut som trollvin. I vattnet fanns det denna gång vishet, hopp och humor.
          När hon kom hem, fick hon ett glas vatten av sin far och vattnet hade den goda fen spetsat med ödmjukhet.
          Från den dagen var flickan av glas alltid nöjd och när hon gick hemifrån brukade hon säga:
          - Oroa er inte för mig. Jag klarar mig.
Alla i familjen var glada över att flickan av glas hade blivit mindre skör och har hon inte dött så lever hon väl än - kanske som en skinande diamant eller också lever hon som en ängel som blåser i en gnistrande glastrumpet ner till alla människor på jorden.

Birgit Ljungars

Textarkiv 1 2  3  4

Tillbaka till index